Ända sedan skilsmässan har Lars-Ove bott ensam kvar på den lilla gården i skärningspunkten mellan stad och land. Där tvingas han med bitterhet bevittna det urbana överflödet och landsbygdens utarmning. Missnöjet över samhällsutvecklingen radikaliserar honom, sakta men säkert.

Men så en dag ringer dottern Tuva-Li som vill hälsa på. Tillsammans återupplever de platser och minnen. Hennes närvaro betyder mycket men han undrar varför hon egentligen har kommit. Och varför stannar hon så länge? Med sig har hon tagit ett synsätt som kolliderar med Lars-Oves cyniska världsbild.

Du tysta, du glädjelika sköra är en gripande berättelse om en förlorad far-dotter-relation. Men också en samhällskritisk skildring av vårt gemensamma samhällsbygge. Tonen är lågmäld men berättelsen öppnas överraskande mot en själslig avgrund av saknad, ensamhet och mörker – som att trampa igenom ett murket lock till en bortglömd brunn.

David Östlund

David Östlund är född och uppvuxen i Timrå men numera bosatt i Hudiksvall. Han övergav tidigt en påbörjad karriär på affärsjuridisk byrå i Stockholm, för en mer rotad tillvaro som kommunal tjänsteman.

David drivs av ett stort samhällsengagemang som manifesterar sig i hans berättelser. Där synliggörs de orättvisor som omger oss och genom karaktärernas skilda livsöden gestaltas dess konsekvenser ur olika perspektiv.

I det skönlitterära skrivandet finns den intellektuella och språkliga frihet som krävs för att utforska och förstå orättvisorna; varför de uppkommer och hur de påverkar de människor som lever under dem.

Hans debutroman utgör inget undantag. Den är till stora delar ett vemodigt personporträtt av en osympatisk men missgynnad medelålders man i skärningspunkten mellan stad och land.

Vill du beställa boken finns den i vår webb-butik här.

Bokfakta:
Författare: David Östlund
Isbn: 9789189217034
Förlag: Ekström & Garay
Utgiven: 2020
Sidor: 208 sidor
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Kategori: Skönlitteratur, modern och samtida

Sagt om boken:

I den här romanen möter vi Lars-Ove, en frånskild man i medelåldern och kvarbliven i dubbla utanförskap, utanför stan och utanför samhällsutvecklingen. Sjukskriven med ryggbesvär, problem med att kommunicera med Försäkringskassan, invecklade rutiner och kötider när han försöker nå dem via telefon. Lars-Ove upplever att allt har försämrats till det sämre, i samhället i allmänhet och vad gäller synen på invandring i synnerhet. Han ser och han hör, men det är som att stångas mot en osynlig vägg och vanmakten hos honom är påtaglig. I avsaknad av verklig makt och mandat att påverka genom seriösa kanaler, vänder han sig till Flashback, ett debattforum där alla, verkligen alla, får komma till tals.

Lars-Ove lägger ner mycket tid på att föra statistik över hur hög procent av brotten som begås i Sverige faktiskt begås av invandrare. Han läser löpsedlar och sensationsmedia utan filter och hatet växer inom honom parallellt med den egna känslan av utanförskap och misslyckande. Som läsare finner jag honom mycket svår att tycka om eller ens tycka synd om. Bitterhet är som bekant sällan tilltalande. Ändå engagerar Lars-Ove, för han tänker och han har förmågan att få syn på sig själv, han är inte i avsaknad av förstånd. Man kan spåra empati och hjärta hos honom, och den känslan driver mig att läsa vidare.

Jag tycker att romanen ger en djupare bild av mannen som har blivit förbisprungen i samhället som vi känner det. Dock kan man starkt ifrågasätta hans kvinnosyn, då han trånar efter betydligt yngre kvinnor. Jag tänker att om Lars-Ove skulle göra sig tydlig gentemot mer medvetna och jämnåriga kvinnor så skulle han förmodligen bli bryskt avvisad. En evig ensamhet och ytterligare ett utanförskap.

Romanen är välskriven, detaljrik, mycket behärskad och i någon mening sval. Den är i allra högsta grad engagerande och jag läste första till sista sidan med bibehållet intresse. Författaren visar prov på förmåga att formulera ett personporträtt av en människa som är mycket svår att ta till sitt hjärta. Ändå och trots allt är det just det man gör mot slutet. En mycket viktig beståndsdel av romanen är Lars-Oves relation till sin dotter Tuva-Li. Hon dyker upp i hans liv och ställer saker och ting på ända. Det är som om dottern blir eftertanken, förnuftet och kanske framför allt kärlekens röst som genomsyrar honom. Dottern blir motsatsen till hatet, föraktet och vanmakten. Lars-Ove föds genom sin dotter i den här berättelsen.

Mot slutet blir jag lite extra gripen, det ska villigt erkännas. Det starka och eviga bandet mellan far och dotter blir tydligt. Det är inte alltid som kärleken ger sig i uttryck just när den behövs och är påkallad, men den är evig och störst av allt. Jag tycker att romanen bekräftar min tanke.

/Ulrica Persson-Nyberg