När vintern börjar släppa sitt grepp om gruvstaden Kiruna vaknar allt till liv. Bilmekanikern Allis har ett nytt jobb på bilprovningen och ett förnyat hopp om framtiden. Men samtidigt hemsöks hon om nätterna av plågsamma minnen från det förflutna.
När påsken kommer ger sig Allis ut i fjällvärlden med sin farfars gamla pimpelark för att rensa huvudet och komma bort från stadens snöslask. Dagarna tillbringar hon på isen, hon fiskar och åker på skidturer. På kvällarna är det månljus och sprakande norrsken.
Så hörs en kväll ett dån mellan de snöklädda fjällbranterna. Det betyder att ett oväder är på väg, det har farfar lärt henne. Men det är inte bara snöstormen som är på väg mot Allis under årets sista norrskensnatt – och det är inte bara i mardrömmarna som det förflutna håller på att hinna ikapp henne…

Om Den första frosten, första boken i Kiruna-trilogin:
»En av årets bästa deckare.« | Lotta Olsson, DN
»En stark, gripande deckare.« | Bengt Eriksson, Deckarlogg
»En helt fantastiskt bra debut.« | I min bokhylla
»Så här ska en psykologisk thriller vara. Nu längtar jag efter nästa del.« | Bokföring enligt Monika

Recension

Anders Kapp har läst Norrskensnatten, ”Spännande norrskensthriller”. Läs recensionen nedan.

Kirunabaserade bilmekanikern Allis Lövhed är en karaktär värd att älskas och jag tyckte mycket om att få träffa henne igen i Norrskensnatten, den andra delen i Anna Kurus Kirunatrilogi. Den första delen var definitivt en av mina största positiva överraskningar inom spänningslitteraturen under fjolåret och uppföljaren håller väl för de förväntningar som debuten byggde upp. Det här är en skicklig thrillerförfattare med ett alldeles eget språk för att bygga in en nervös oro i vardagens händelser. Här finns också en del mer ovanliga karaktärer som bidrar i dramaturgin: en död farfar, en död katt och inte minst den dramatiska fjällmiljö där debutens sommar nu ersatts av vårvinterns opålitlighet.

Det är vårvinter i Kiruna. Allis slickar såren efter den senaste sommarens dramatiska händelser. Det går så där. Trots psykologhjälp för sina trauman är mardrömmarna återkommande och hon kan inte komma ihåg när hon senast fick sova en hel natt. Hon håller sig mycket för sig själv. Försöker begrava minnena, men det går inte: ”runt min fot en boja som ingen annan än jag kan se.”

Förhållandet med Jonas som hon träffade då går också så där. Allis tycker relationen är på en lagom nivå men Jonas vill ha mer, han vill att de ska flytta ihop på riktigt, han vantrivs i källaren på sina föräldrars hus, han vill ha ett riktigt liv. Han är besviken och hittar ett litet ljus i mörkret när han återser exet Emmeli, hon som en gång gjorde honom väldigt illa. Frågan är om det är så klokt …

Utöver Jonas och psykologen är Malin nästan den enda som hon faktiskt träffar då och då. De var tidigare arbetskamrater, Allis i verkstaden och Malin på kontoret, och som de enda kvinnorna på företaget blev de vänner trots sina olikheter. Malin jobbar nu på turistbyrån och hon har äntligen hittat den perfekte mannen på Tinder. De har kommunicerat mycket på nätet. Han kommer från Kiruna men bor nu söderut. Kanske han kan bli en återvändare? I vilket fall som helst ska han snart komma och hälsa på. Malin har en välvårdad lägenhet som inför besöket är mer städad och pyntad än någonsin. Men är han verkligen så perfekt …

Efter allt som hände lämnade Allis jobbet som bilmekaniker på Grönlinds Bil. Hon gillade jobbet, hade varit där rätt länge, men det gick inte att vara kvar och nu har hon varit utan jobb ett bra tag. Arbetsförmedlingen hjälper henne till ett nytt jobb på Lindströms bilprovning, ett jobb som hon snabbt kommer in i och gillar. Platschefen i Kiruna heter Anna och Allis blir glad över att ha fått en så bra och förstående chef som går att prata med. Men Anna har också ett eget bagage att bära …

Grönlinds är sunkigare än någonsin. Efter Ingemars död och sedan både Allis och Malin slutat är ägaren Leif-Göran rätt ensam. Han saknar dem, särskilt gode vännen Ingemar, och i saknaden växer också hatet mot allt och alla. Men så händer faktiskt något som skapar en smula glädje i tillvaron …

Påsken närmar sig och Allis ser fram emot egen tid i fjällvärldens tystnad för att rensa tankarna och kanske komma till ro. Hon har återfunnit sin farfars gamla pimpelark och med Jonas hjälp fått upp den på isen i övre änden av Rautasjaure, en sjö i ett svårtillgängligt område väster om Kiruna. Där ska hon bo några dagar för att pimpla röding, åka skidor, njuta av nätternas norrsken. Men aprilvädret i fjällen är opålitligt, på ett ögonblick kan vårvintersolen ersättas av en våldsamt rasande snöstorm. Och, som det visar sig, är det inte bara vädret som är opålitligt …

Rätt tidigt anar läsaren vart vi möjligen kan vara på väg, men det är just de aningarna som är en viktig del av det skickliga thrillerbyggandet och vi blir inte besvikna; upplösningen är minst lika dramatisk som den fjällvärld där den äger rum.

Liksom i debuten finns en intelligent och väl fungerande berättarteknik där korta kapitel växlar mellan olika perspektiv; Allis dominerar men hon kompletteras av många andra röster som får sina egna kapitel.

I den första boken saknade jag någon vettig manlig karaktär, utöver Allis älskade men faktiskt döda farfar. Det får jag uppenbarligen stå ut med, någon sådan dyker inte upp i den nya boken heller så det är bara att acceptera manssläktets uselhet. Männen är i alla fall usla på intressanta och välskrivna sätt.

Katten Musse spelade en viktig roll i den förra boken, hade till och med egna kapitel men sina betraktelser över händelserna, och trots att han dog då återvänder hans betraktelser i den nya boken. Ett udda grepp som faktiskt fungerar riktigt bra.

Jag är inte riktigt lika jubelstudsande lycklig som efter läsningen av den förra delen, men det är rätt naturligt; då hade jag inga förväntningar alls och nu var förväntningarna rätt höga. I en så här pass sammanhållen trilogi kommer också det mesta av grundkonstruktionen (miljöer, karaktärer, språk, berättarteknik etc.) i den första delen och även om den var riktigt imponerande går det inte att applådera på samma sätt när denna konstruktion används en gång till.

Finns det något att klaga på? Tja, här finns en generell problematik som handlar om serier med delar som i hög grad bygger på varandra. Bland läsarna finns de som läst tidigare delar och de som inte gjort det; för de förra blir det lätt för många tillbakablickar och för de senare kanske det ändå blir otillräckligt. Anna Kuru hanterar det snyggt genom ett återberättande i huvudsak via Allis samtal med sin psykolog och hennes drömmar om sina trauman från förra sommaren, men ändå blir det rätt mycket för den som läst den första delen.

Har just också läst en annan ”tvåa” med samma problematik (väsensskilda böcker på alla andra plan), Gustaf Skördemans nya Faust, och återkommer med en del allmänna reflektioner om problemen när jag snart skriver om den.

Men oavsett detta är Anna Kuru en särpräglad och skicklig thrillerförfattare; jag kommer garanterat att följa vad som händer i Allis liv när denna trilogi ska avslutas. Efter sista sidan i del två finns också en del trådar hängande som jag är nyfiken på hur hon ska knyta samman.

Författaren

Anna Kuru är född 1972 i Kiruna där hon också bor idag med sin man och ett gäng hundar. Hon har skrivit sedan länge, givit ut några uppmärksammade noveller, bland annat nominerad till Årets Radionovell 2018, men också blivit refuserad av de traditionella förlagen många gånger (som så många andra). Hon tröttnade på det och 2018 gav hon ut Den första frosten själv, liksom flera noveller. Men nu har hon alltså förlagsavtal för sin Kiruna-trilogi och del två, Norrskensnatten kom ut 2021-03-11. Hon har berättat att hon också har mycket annat på gång, många opublicerade noveller och en bok inom en helt annan genre som hon arbetat med i tio år.

Anders Kapp, 2021-03-15

Text från bloggen Kapprakt