Rom, 1950. Valeria Cossati är ute för att köpa cigaretter till sin man när hon, på en plötslig ingivelse, köper en anteckningsbok. Det är inte tillåtet att köpa annat än tobak på söndagar, men tobakshandlaren ger henne skrivboken under disk, ett förbjudet om än harmlöst inköp. Men köpet av skrivboken kommer att förändra Valerias liv. Genom sina anteckningar om vardagslivet i efterkrigs-Italien, om klass och (bristen på) pengar, om hennes egen roll i familjen, mannen och tonårsbarnen, om hur hon ständigt måste hitta nya ställen att gömma skrivboken på, får hon syn på sig själv. Och den hon får syn på är inte den hon vill vara. Förbjuden skrivbok är en återupptäckt pärla, ett fängslande feministiskt testamente i efterkrigstidens Rom. Ny svensk översättning av Johanna Hedenberg och med förord av Lina Wolff.
Boken gavs ut på italienska, Quaderno proibito, 1952, men har nytryckts flera gånger och är översatt till många språk.
Författaren
Alba de Céspedes, (1911-1997), var en bästsäljande italiensk-kubansk författare och journalist. Hennes antifascistiska engagemang gjorde att hon arresterades två gånger, först redan 1935 och sedan under kriget. Hon deltog aktivt i motståndsrörelsen. Efter kriget startade Alba de Céspedes den litterära tidskriften Mercurio.
Recension
Caroline har läst Förbjuden skrivbok och blivit en smula mållös. Vackert så man dånar! Det här är hennes recension.
Aldrig har tiden stått så stilla som den där dagen när jag öppnade boken och började läsa. Aldrig har orden stapplats till föga futtighet efter sista punkt.
Förbjuden skrivbok, vars börjar man ens? Låt mig ta er till efterkrigstidens Rom och Valeria Cossati som befinner sig mitt i livet och lommandes hem från tobaksaffären när hon får ett infall och köper det för den tidens kvinnor mest förbjudna: en skrivbok. En bok med oskrivna blad, gömd under kappan och för omvärldens blickar. När pennan når pappret öppnas fönster mot verkligheten utanför och inuti – och mot omvälvande insikter som förändrar allt.
Här finns skrivandet som skuggplats och dagboken som bärare av livets smärtpunkter. Här ryms stilistik som får annat att blekna och bottnar som berör långt efter sista rad. Och, här är en smärtsamt vacker roman om identitet, familj och åldrande – omöjlig att fånga i ord, om möjligt ännu svårare att annat än fångas av. Delikat!
Romanen förenar en berättarkonst som får hjärtat att banka sig ur bröstet med en påtaglig alldaglighet på sätt som ställer världen omkring på vänt. Det är mystiskt, mångbottnat och mest av allt ett lika delar förförande som fängslande feministiskt testamente i efterkrigstidens Rom. Orden skriver sig rakt in i både vårt mest sårbara raster och våra meningsfulla, slutna rum.
Resultatet? En berättelse som lika delar viskar och väntar, vränger och värker. Vyssar hopplösheten och värmer hjärtat – En bok man aldrig vill skiljas från och ett språk vari man vill förbli.
Språket! Skärpan som klyver nuet! Tankarna som den väcker! Pennan får insidan av att rysa av välbehag och precisionen som översättaren fångat gör berättelsen både subtil och skimrande – gör mig en stum. Texten har den sortens självklarhet som bara kan bara uppstå genom en kombination av omsorgsfull precision och okuvlig kreativitet.
Förordet av Lina Wolff är inte bara en formsäker och formidabel läsning i sig. Som ouvertyr till romanen är den oslagbar. Så nära magi man kan komma.
Något dröjer kvar i mig. Författarens penna är hypnotisk, berättarkraften utan like. Låt oss enas om att den här roman till språk och stoft tillhör skaran av de allra bäst översatta böckerna 2024?
Caroline Nilsson
@carolinesbokhylla
