Saffran är den andra julnovellen i serien, Samtida julnovell.
I Saffran möter vi en 11-årig flicka som har fullt sjå med att få ordning på sin vardag, samtidigt som det lackar mot jul. Hur ska man utöver vardagen hinna med alla bestyr, som till exempel att samla in föremål till skolans julbasar? Och för att inte tala om allt som ska bakas? Varför finns inte saffran på samma hylla som bakpulvret – och är obegripligt dyrt? Har pappa ens en elljusstake i år? Dessutom måste hon hantera ett horn i sidan till sin favoritfröken, när allt borde glimra av julfrid.
”Knarrsnö är inget att klaga på. Bettet i kinderna håller en vaken och på banan. Mamma tänker nog inte laga mat idag. Det kan man ju förstå. Mat, mat, mat. Varje dag. Jag hittar ingen saffran där alla kryddorna är på Konsum. Katastrof! Att ställa frågor till främlingar – men lussekatter utan saffran”
Kristina Sandberg debuterade 1997, och fick ett enormt genomslag med Maj-trilogin (Att föda ett barn, 2010, Sörja för de sina, 2012och Liv till varje pris, 2014) och rönte stora framgångar såväl hos läsarna som kritikerna. Vann Augustpriset, 2014, och mottagit flertal priser och stipendier, bland annat Moa Martinson-stipendiet, 2014, Stockholms stads hederspris, 2017 och Selma Lagerlöfs litteraturpris, 2019. 2021 tilldelades hon Jan Fridegård-stipendiet.
Recension
Caroline Nilsson har läst Saffran av Kristina Sandberg. Det här är hennes recension.
Do-Re-Mi-Fe-no-men-alt!
Hjärtat sväller som en saffransgul lussekatt och stunden tindrar likt farmor Elvys änglaspel. Tänka sig att en denna söta (bok)skatt kunde bära en sådan sällsam värme och rymma ett sådant skimrande, stundom stickande, vemod som tillsammans fångade adventstidens pirriga förväntan och julens prudentliga stillsamhet. På en och samma gång.
Saffran, så säg? I serien julnovell finns denna stora lilla berättelse Saffran. Det är en vackert vintervarm och lågmält längtansfull berättelse om en 11-årig flicka med ett stort hjärta som i sin strävan att ordna julen till den mest magiska för alla omkring försöker hålla tankarna på tillvaron i styr. En decemberdelikatess som glimmar av värme och gnistrar av hopp att omfamna i midvintermörkret när vi riskerar att gå vilse i julstökets missmod. Ett sorts julevangelium i koncentrat för längtande hjärtan, törstande själar och varenda kotte som innerst inne önskar famna en fridfull jul.
Här finns känslan där nostalgi, trygghet och hemtrevnad möter sinnlighet, salighet och tradition. Kajsa Kavat möter Karl-Bertil Jonssons jul som blinkar åt författarens romankaraktär Maj och förenas till en helhet som får insidan att spritta som en smällkaramell.
Författaren är en fena på att fläta samman det vintervackra vilsamma med såväl virvlande saffransdoft som knarrsnö, krav och kinder spända av vemod. Det är en läsning som kramar drömmen om en barndomsjul hemma som inte heller glömmer sitt ärende att även spegla högtidens tvetydiga fond av både tindrande trängtan och trånga krav.
Orden ser rakt in i läsarens mitt och bär fram ett sorts nådens ljus till allt som är skört och svårt. Kallt och kargt. Brustet eller bara som det är. Inget antingen eller, lycka eller olycka, bara liv, och det med en varm, saffransvirvlande efterklang.
En liten berättelse med ett stort ljus som smyger sig på som en gåva, en glimrande stund i decembertid för att sedan fortsätter verka i läsaren och kvarblir som ett vilsamt lager snöflister över hjärtat. Det är rakt så att man blir en smula yr av beundran, för vilken decemberdelikatess!
Caroline Nilsson