Sofia Weiss, Spår


När ögonen vant sig vid mörkret såg jag konturerna av en människa. Någon stod vid fönstret, alldeles stilla. Stirrade på mig. En iskall rysning drog genom kroppen när jag fick för mig att det inte var Jaque. Den som stod där sträckte ut armen, för att i nästa sekund skrida framåt. Rakt emot mig. Krypande viskningar fyllde rummet, trängde ut ur väggarna. Kallade på mig.  

Moa vet redan att det kommer bli världens sämsta höstlov. Hon måste ju tillbringa det med mammas nya kille Micke och hans dotter Jaque, i den kusliga gamla konstnärsgården där de bor. Det enda som är positivt är att hon ska få rida ut på islandshäst. Men under ridturen pressar Jaque henne att följa med in på det övergivna mentalsjukhuset Stora Eneberg för att spela in en film, och plötsligt blir det som var ett trist lov något mycket mer skrämmande. Någon från andra sidan tar kontakt … Vem är det, och vad vill vålnaden Moa? Kan det ha något att göra med historierna Micke berättat, om konstnären som blev galen? Samtidigt som Moa söker efter svar inser hon att allt och alla bär på hemligheter. Snart måste hon fråga sig vem hon egentligen kan lita på …

Sofia Weiss

Sofia Weiss är född och uppvuxen i Västergötland, men bor nu i Sundsvall med sambo, barn och hund. Sofia kombinerar sitt skrivande med att arbeta på bibliotek. Hon är utbildad miljövetare, men har också studerat journalistik och kreativt skrivande. Sedan debuten 2016 har Sofia skrivit både bilderböcker och kapitelböcker för barn. Spår är den tredje, fristående delen i rysartrilogin om Moa, hästtjejen med övernaturliga förmågor.

Recension

Maud Granholm har läst Spår, det här är hennes recension

Spår av Sofia Weiss är den tredje och sista delen i serien om Moa. De gemensamma nämnarna i böckerna är vänskap, hästar, spännande hemligheter och oförklarliga händelser. Moa har ärvt en medial förmåga av sin farmor, men hon har svårt att dela med sig av det hon upplever till andra.

Moas mamma har träffat en ny man, han heter Micke och Sofia känner sig bortvald. Hennes bästis är fortfarande ute och reser och Mickes dotter Jaque är allt annat än trevlig. 

Micke har en släktgård utanför Marånger i mellersta Norrland. Det är nu sen höst och Moa och hennes mamma är bjudna till den gamla Gustavsgården. Moa vill verkligen inte åka till mammas pojkvän och hans kajalprydda dotter, men har inget eget val. Hennes enda tröst är de islandshästar som finns i byn och som hon och Jaque ska få rida på. Det är mörkt när de kommer fram och strax innan gården åker de förbi det gamla mentalsjukhuset Stora Eneberg. Plötsligt ser Moa något bakom de mörka trädstammarna i det bleka månljuset.
Är det människor i skogen? 
””Vad pratar du om? Nej, Moa jag såg en skylt…..”” säger Moas mamma. 
Men Moa vet att det är dags igen. 

Att någon – eller några – från andra sidan ville få kontakt med mig. Jag huttrade till, som om en frostig vindil just dragit igenom dunjackan.”

Gustavsgården har en intressant historia där konstnären Gustav Hammarstrand och hans hustru Margareta har en betydande roll. Margareta led av sinnesförvirring och levde sin sista tid på mentalsjukhuset Stora Eneberg. Gustav Hammarström anses fortfande vara en stor konstnär och före sin tid. Paret Hammarström gick båda på en konstskola i Paris, men i dag talar ingen om Margaretas konst och enligt historien så finns inte hennes målningar kvar. 

Det här uppstarten till en spännande och mörk historia om andevärldens gäckande och vad de mediala förmågorna för med sig. På mentalsjukhuset Stora Eneberg och i byn Marånger döljer sig fasansfulla hemligheter och Moa och Jaque dras in i ett historiskt drama som turligt nog slutar väl för de två ungdomarna. 

Sofia Weiss är bra på att frambringa obehagliga rysningar även hos mig som vuxen och hon har också en förmåga att förmedla känslor. Moa är ett skilsmässobarn som har en bra relation med båda sina föräldrar, men hon lever i ett känslomässigt kaos. På vägen in i vuxenvärlden kommer barnets längtan efter tröst och omfamning. När hennes mamma nu formar ett liv med en ny man spirar en svartsjuka fram som Moa inte själv klarar av att sätta ord på. Hon har också svårt att hantera mammans oförstående när hon pratar om den mediala förmågan. Mörkerrädsla och hjärnspöken säger mamman och ber henne sluta med sina dumheter.

Språk är levande och ständigt i förändring, framför allt hos barn och ungdomar och jag ser Sofias välskrivna böcker som en bra inkörsport för unga läsare. Som bibliotekspedagog på Kulturmagasinet här i Sundsvall har hon möjlighet att följa läsintresset och bokvalen hos unga läsare och hon vet med säkerhet vilka böcker som lockar i olika åldersgrupper.

Läsfrämjaren Agneta Norrgård som läst många av Sofia Weiss böcker skriver på sitt instagramkonto att författaren nu hittat sin alldeles egna ton och tilltal och upplevs mer bekväm och framåt. Jag har läst Sofias tre senaste böcker och håller med Agneta. Vet också att bokhandelns egen recensent Monica Gullman skrivit många positiva recensioner om Sofias tidigare böcker. Jag har inte läst något omdöme från åldersgruppen 9-12 år men böckerna Varsel, Tecken och Spår i den här serien och En nästan helt vanlig sommar har absolut ett bredare åldersspann uppåt.

Spår är en passande bok inför höstens mörka tid och spökenas uppdykande den 31 oktober när Halloween infaller enligt amerikanska och irländska traditioner.

Maud Granholm
Basilicablogg.se