Kylan. Fukten. Och den säregna känslan av att resa sig ur sig själv. Bli en annan.

I ett annat läge hade smärtan lamslagit mig. Jag hade inte kunnat andas, röra på mig. Men nu var det bara att bita ihop. Det stod för mycket på spel.

Höstmörkret sänkte sig sakta. Det luktade egendomligt. Inte bara flygfotogen, det luktade Berlin. Ett flygplan lyfte, en dov skugga svepte ljudlöst förbi, ljudet släpade långt efter. Det slog till precis när skuggan försvann. Och då, på allvar, lamslog det mig. Allt var vrål.

Och dörröppningen därframme. Det sjaskiga industriområdet. Självmordsbenägna skators hesa skrän. Lukten av Berlin så frän, tvärs genom flygavgaserna. Dörren där runt hörnet, snabb blick: ett hål in i avgrunden. Betongbunker. Från en bunker till nästa.

Det var dags. Det var enda möjligheten. Vinna eller försvinna. När skuggan av ytterligare ett plan drog förbi och det fördröjda rytandet dolde alla andra ljud gav jag mig av. Några självmordsskator tumlade runt i fartvindarna.

Det var som om dörröppningen inte kom närmare, hur fort jag än sprang.

*

Ett drygt dygn tidigare. Riktigt grisig senhöst. En dag som hade fått ens värsta fiende att hulka medkännande. Jag gick Ringvägen fram och misslyckades med att minnas varför jag hade skaffat kontor och inte jobbade hemifrån. Jag svepte jackan tätare intill mig och närmade mig Skanstull. Moln av kajor svävade i gråheten ovanför Åhléns trista koloss, som om de – precis som varje år – insåg att de borde ha följt med flyttfåglarna söderut. Då krockade en varelse med mig. Dunk. Det var en aning överraskande. Och inte mindre överraskande att det var hon.

– Men vad fan, sa jag. Minna?

Hon stirrade på mig, som om det var osannolikt att jag fortfarande vandrade bland de köttsliga. Det alltid kortklippta mörka håret var nu nästan rakat. Så sa hon:

– Å fan. Fel person att stöta in i när man är yr.
– Yr? sa jag och grep tag i hennes onekligen rätt vimmelkantiga kropp.
– Jag fick ändå i mig några mackor, sa Minna och pekade in mot den anabola byggnaden märkt Ringvägen 100.
– Ger du fortfarande blod? frågade jag med blicken mot Blodcentralens röda neondroppe.
– Fast det är du som borde göra det, sa hon och tog ännu ett snedsteg.
– Det hörde jag i fyra år, ja. Och det är fortfarande inte aktuellt.
– Du har Sveriges ovanligaste blodgrupp. AB RhD-. En procent av befolkningen.
– Det är ändå typ nittiotusen människor.
– Jag trodde inte att vi skulle ses mer.
– Liten stad, sa jag och ville gå därifrån.

Men hon höll fast mig och sa:

– Nej, jag menade: Jag trodde inte att vi skulle ses mer i livet.

Jag slet mig lös och försökte låta bli att undra vad hon menade. Var det någon som hade kunnat skicka typ en brevbomb så var det Minna, pyroteknikern, vårt sista år tillsammans var förödande. Jag gick vidare mot kontoret på Bjurholmsplan, ruskade av mig det lätta obehaget. Minna förkroppsligade fyra bortkastade år, det var genant att konfronteras med sina haverier. På vägen dit stannade jag vid tobaksaffären som numera, om än bristfälligt, agerade postkontor. Jag skickade in avin mot turken som alltid såg orakad ut, hur mycket han än rakade sig, det var tredje försöket. De två tidigare hade han bara ryckt frågande på axlarna, men efter att ha visat passet – mitt enda leg nu när körkortet var indraget – fick jag faktiskt ett litet brunt paket, tänkte ”brevbomb”, skrattade till.

Hon stod utanför porten, liten, rödhårig. Frös. När jag trängde mig förbi henne sa hon med blek stämma:

– Det är du som är detektiven, va?
– Säkerhetskonsult, om jag får be, sa jag och skärskådade henne.

Hon ville verkligen någonting. Och nog fan behövde jag klienter.

– Jag heter Lisa, sa hon. Jag skulle behöva hjälp med en sak.

Det var trångt i hissen. Det lilla paketet balanserade mellan oss. Och jag anade vad som väntade utanför kontoret.

Den stod där som vanligt, buketten, inslagen i papper. Jävla vansinne. Utan ett ord tog jag den och låste upp de tre låsen. Rödtoppen blåstirrade. Jag sket i henne och dunkade upp dörren. Jag pekade på soffan i den lilla ettans hörn, la buketten och paketet på skrivbordet och slog mig ner så att kontorsstolen tjöt av dödsångest.

– Leg, sa jag.
– Va? sa hon.
– Jag kan inte jobba för dig om jag inte vet vem du är.

Hon skickade fram ett EU-leg. Inget körkort. Innerstadsbrud, körde förmodligen inte bil. Lite för trögt räknade jag fram att Lisa Larsson var tjugoåtta år.

– Ju äldre du blir, desto jobbigare blir det att fixa körkort, sa jag och lämnade tillbaka legget.
– Tack för din faderliga omsorg, sa hon och satte sig. Vill du ha jobbet eller inte?
– Inte utan att veta vad det är, sa jag och stirrade ut över Bjurholmsplan. Det gällde att inte verka alltför angelägen.
– Det är enkelt, sa Lisa Larsson och skickade fram ett foto. Hitta den här mannen.

Jag betraktade fotot. Trots att jag aldrig hade sett snubben förut var det något vagt bekant över honom. Så där som det nästan alltid är med foton.

– Varför? frågade jag.
– För att mitt barn behöver sin far, sa hon stillsamt.

Jag nickade och försökte föreställa mig den här tjejen krysta fram en unge. Det gick inte.

– Har du råd med mig? frågade jag bara.
– Om timpriset som står på hemsidan är rätt, så. Fast ju snabbare det går, desto mer pröjsar jag.
– Ge mig allt du har, sa jag.
– Stålar? sa hon.
– Info, suckade jag.
– Det är tyvärr inte så mycket. Han kallade sig Hasse Berg, men ingen av de Hasse Berg jag har hittat var han. Allt jag har är lägenheten där vi sågs. Den står tom.
– Där ni … ”sågs” …?
– Där vi knullade. Nöjd?
– Mycket. Det måste alltså vara typ ett år sen? Och hur vet du att den står tom?
– Jag har varit där då och då och checkat. Inte ett liv. Och ja, nästan ett år. En enda jävla gång som förändrade hela mitt liv.
– Hur hittade du mig?
– En snut tipsade mig. Det stämmer väl att du har varit snut?
– Länge sen …
– Varför inte längre?
– Berättade inte din tipsarsnut det?

Cellen. Känslan av att allt går överstyr. Blodets tröghet nerför väggen. Nej, bort.

Lisa Larsson lämnade över en lapp, reste sig och sa:

– Adressen. Och mitt telefonnummer.

Jag reste mig också. Fick ett infall. Hatar alltid mina infall i efterhand.

– Vill du ha lite blommor? sa jag och lyfte upp buketten.

För första gången såg hon en aning häpen ut. Hon tog emot den och började veckla upp omslagspapperet högst upp, lirkade med en tejpremsa.

– Lyxigt med hemleverans, sa hon.

Okej då, tänkte jag, jag svarar på din så-finurligt-inlindade-fråga.

– Kommer varenda jävla måndag, sa jag.
– Hemlig beundrarinna?

Papperet var nästan öppnat nu.

– Ingen aning, sa jag och kikade. Jag undrade om de var gula nu igen.

En risbuske av vita, djupflikiga, lätt håriga kronblad stack fram.

– Krysantemum, sa Lisa Larsson med glimrande ögon. Är du säker?
– Slit dem med hälsan, sa jag och skickade ut både blommor och brud.

Jag brydde mig inte om att sätta mig igen. Jag snappade bara åt mig lappen med adressen och kikade på fotografiet igen. Det kändes fortfarande bekant. Hasse Berg, sure. Det här var en babbe, hur mycket han än försökte dölja det. Jag tog min gamla pålitliga SIG-Sauer – vad fan jag nu skulle ha den till – tryckte ner den i axelhölstret och gav mig av.

Ploggatan. De där lite skendöda områdena på avigsidan av Vitabergsparken. Jag powerwalkade igenom parken. Det snålblåste. Det här klimatet var straffet för att vi inte hade några naturkatastrofer. Vad var det egentligen för galna tyskar som följde det smältande istäcket upp till de här sjuka breddgraderna?

Det innebar inga större problem att ta sig in genom porten. Portkodens siffror hade nötts ner så pass att man till och med kunde ana ordningsföljden – man börjar alltid lite försiktigt och tar i mer och mer mot slutet. Det fungerade på andra försöket.

”Hasse Bergs” lägenhet låg på tredje våningen; jag tog trapporna, tre steg i taget. Det stod visserligen inte ”Berg” på dörren, utan ”Algotsson”, det hade Lisa Larssons papperslapp förberett mig på. Att hon inte hade förberett mig på vilka lås det handlade om spelade mindre roll – mina dyrkar fixar det mesta. Jag var inne på en minut.

Nej, var det första jag tänkte. Inte fan hade den här lägenheten stått tom i ett år. Reklamhögen på golvet innanför dörren var för liten, det luktade för rent. Det fanns spår av mänsklig närvaro.

Det var en etta, rätt liten. Jag precisionsgenomsökte den, rafsade ut allt. Det kändes skönt att få sprida kaos omkring sig, jag som alltid var så kontrollerad.

Numera.

Nej, tänkte jag och öppnade det tomma kylskåpet. Nej, inte dit. Inte vända på den stenen. Myllret därunder.

Men de inre bilderna spolades bort när jag kikade ner i toaletten. Inte skuggan av avlagringar därnere. Det här var ingen övergiven lägenhet. Jag spolade. Det lät konstigt. Jag lyfte av det tunga locket till spolcisternen. Dumklassiskt gömställe. Vattentät påse fastsatt med silvertejp.

Jag fingranskade silvertejpen. Rivytan såg alldeles färsk ut. Påsen hade definitivt inte suttit där i ett år. Snarare max en vecka.

Jag rev upp påsen. En nyckel plaskade ner i toan. Pajaskonster. Där den låg under ytan syntes det tydligt att det var nyckeln till en förvaringsbox. Den moderna sorten. Troligen Centralstationen.

Det fanns inget mer i plastpåsen. Inga antydningar om var nyckeln hörde hemma. Inga nummer, ingenting. Jag hörde min egen suck, som om den hade kommit från någon annan. Så körde jag ner handen i toalettstolen och fiskade upp nyckeln.

Jag kom ut på Ploggatan. Gick vad som måste ha varit norrut. Nådde fram till Åsögatans röda stugor. Ett reservat för Stockholmsnostalgiker som låtsades vara vänster men egentligen tillhörde den liksom adligt utvalda Stockholmseliten, alltså sällan i kraft av egna meriter.

Nog om det. Jag var själv jävligt mycket stockholmare, fast typen utan privilegier. Om jag ville någonstans fick jag ta mig dit själv, utan räkmackor att surfa på.

Fast till Centralen orkade jag fan inte gå. Ute på Folkungagatan viftade jag till mig en taxi. Jo då, ”timpriset som står på hemsidan är rätt”, Lisa Larsson, fast du läste väl det finstilta? ”Plus omkostnader” inbegrep utan tvivel en och annan taxifärd.

Taxichaffisen var en surmulen arab. Fjorton förnamn på licensen. Radion gläfste, dessbättre ingen darbukka, ingen qanun, ingen nay, bara en torr rikssvensk radioröst som malde nyheter: ”… och vittnen berättar att eldstrider pågick i minst tio minuter nere på Liljeholmsstranden men hade upphört när polisen sent omsider var på plats. En källa säger till Ekot att uppgörelsen handlar om nya smuggelvägar för europeiskt kokain, och en av dem som sägs göra anspråk på de nya kanalerna är gangsterbossen Karim Karlsson. Samma källa uppger att Karlsson själv var inbegripen i skottlossningen, men inget kan för närvarande bekräftas. Och därmed över till …”

– Stäng av, sa jag.

Babben gjorde som han blev tillsagd. Lydig gosse.

Karim Karlsson, ja, tänkte jag. Det var bara ett namn, visserligen ett jävligt irriterande namn, men likväl bara ett namn. Det var alldeles för länge sedan jag lämnade snuten för att ha tillgång till förstahandsinformation.

Taxin tog vägen via Gamla Stan. Munkbroleden förbi Kornhamnstorg, lika lerigt där, lika klibbigt. Troligen hade den lille araben räknat ut att taxametern tickade aningen snabbare den här vägen. Men skit samma. Centralen it is. Den groteska svängen runt Tegelbacken, in mot Vasagatan. Jag gav ingen dricks.

Den nybyggda bagageförvaringen på Centralen imponerade. Från inte mer än ett tiotal förvaringsboxar hängde nyckelringar med nummerbrickor. Jag var tvungen att pröjsa för att få loss en nyckel. Jag jämförde den med min. Rätt sort. Men det var fan vad många skåp utan nycklar det fanns. Och det satt säkert övervakningskameror överallt. Om någon gick och testade hundratals lås skulle det uppmärksammas. Jag fick köra en strategi.

Automatisering för att minimera personalstyrkan. Det fanns alltså ingen att fråga. Servicepersonal var regelmässigt ersatt av säkerhetspersonal. För att förvandla det senare till det förra började jag testa nyckeln, extremt systematiskt, tills en äldre säkerhetsvakt från okänd firma uppenbarade sig och sa:

– Hur står det till här då?

Förmodligen var det så snutar snackade på den tid då han misslyckades med att bli en. Jag körde min inövade rutin:

– Jag tappade den där brickan, kommissarien. Jag minns inte var mitt skåp är.

”Kommissarien” var lösenordet. Han drog med mig till ett bakre rum, kikade på ett antal siffror på min nyckel och slog in dem på sin dator. Så gjorde han ytterligare en kommissariegest mot mig, och jag följde honom som en lydig hund. Allt handlade om att nå resultat.

En förvaringsbox mot slutet av längan. Det skulle ha tagit en timme att testa sig fram dit. Vakten förde in nyckeln och gläntade lite på skåpdörren. Jag hejdade den där och gav honom ett kommissarieleende. Jag tror att han kände igen det, för han dröp av med svansen mellan benen.

Det som låg därinne var en resväska av typen kabinbagage. Jag lyfte ut den och satte mig på ett av Centralens sista fik med sittplatser. Med smaken av kärv espresso rullande längs smaklökarna öppnade jag väskan. Den var full av plastpåsar. Den där typen av fryspåsar med zip-lås som hade ersatt vanliga påsar. När jag la dem i ordning utmed resväskans botten var passformen perfekt. Åtta stycken, två gånger fyra. De här plastpåsarna skulle fyllas med någonting, den saken var klar.

Men det gjorde mig inte så mycket klokare, egentligen. Jag genomsökte väskans alla fack och hörn. Ingenting. Så tog jag espressoskeden och sprättade upp fodret. Det låg faktiskt något där. Ytterligare en zip-låspåse, fastlimmad mot botten med silvertejp.

Återigen denna silvertejp. Men okej, det visade att jag var på rätt spår. Jag drog loss tejpen och kikade in i påsen. Ett litet papper. Och en lapp. Några nerrafsade anteckningar. Om jag tolkade den mediokra handstilen rätt – en handstil som inte antydde några längre studier – stod det: ”184B, case Kiku”.

Jag satt där med lappen framför mig och insåg att jag måste snacka med Steffe. Det var inte något jag direkt längtade efter. Och inte kunde vi träffas utanför heller, på nåt fik, jag behövde snutens databaser. Det var bara att bita i det sura äpplet och rulla vidare till Kungsholmen.

”Case Kiku”. Den klocka som ringde var mycket, mycket svag, men ekot var tydligt. Siffran vete fan. ”184B”, det fanns något där också, något som påminde om något. Den sortens beteckningar.

Jag låste in väskan i förvaringsskåpet igen och tog en promenad till Kungsholmen. Klarabergsviadukten, Kungsholmsgatan. Trodde att det skulle ha blivit varmare. Det kändes snarare kallare. När Kungsklippan höjde sig som en domedagsprofet ovanför huvudet på mig ringde jag Steffe.

Man kan inte säga att han lät glad att höra mig. Men vem kan klandra honom? Han höll på att ryka han också, fälld av fartvinden. Från fläkten som skiten träffade.

Cellen igen. Det trögflytande blodet på väggen. Gangsterdjäveln på golvet, växande blodpöl. Fan, slarvigt. Lite för elaka ansiktsskador för att kunna bortförklaras. Jag fick gå. Dishonourably, från en dag till nästa. Steffe hade låtit sig övertalas att låta mig gå ensam in i cellen. Jag tog i alla fall på mig hela skulden. Det var därför han gick med på att träffa mig nu. Om än aningen glädjelöst.

Hans stillösa kontor. Han hade lagt ut, tappat hår, såg betydligt sorgligare ut än jag. Statstjänstemannalivet var i det långa loppet ett destruktivt leverne.

– ”Case Kiku”? sa han skeptiskt.
– Jag vet, sa jag. Låter inte klokt. Men jag har hört det nån gång, nånstans. Kan du köra en sökning?
– Vi är så jävla elektroniskt övervakade numera, sa Steffe fegt. Du slutade i rätt tid.
– Det ingick i min pensionsplan, sa jag. Nå?

Han gjorde en grimas.

– Jaja, sa han. Sista tjänsten. Okej?
– På heder och samvete, sa jag.

Det fick grimasen att stelna. Så körde han sökningen. Den stod och brummade i bakgrunden när jag sa:

– ”184B”?
– Vi får se om det går att kombinera, sa Steffe.

Jag lät honom förbli outgrundlig, han gillade det. Och jag visste att jag måste stryka honom medhårs. Hela jävla tiden.

Outhärdligt.

Datorn klingade. Det var nog det enda jag saknade från hela polistillvaron. Ljudet när datorn har fått träff.

– Jahaja, sa Steffe. Fem år gammal prostitutionshärva. Infiltration och identitetsbyten. Massor av safe houses inblandade. Men det var inte vi som skötte det. Prostitutionsgruppen, och de är jävligt slutna, som bekant.
– Jag trodde att det kanske var knark, sa jag.
– Varför det? sa han.
– Zip-låspåsar, sa jag och bräckte honom i outgrundlighet.
– Men kombon funkar, kontrade han. ”184B” är den tillfälliga beteckningen på ett tillfälligt safe house inom ramen för Operation Kiku.
– Å fan. Var?
– Liljeholmen, sa Steffe. Nån sorts gammal fabrikslokal. De har ju rensat rätt rejält där, den kanske inte ens finns kvar. Trekantsvägen.

Jag fick den exakta adressen och frågade:

– Får jag en utskrift på Kiku?
– Varför?

Han gör så där bara för att få mig att slicka marken framför hans fötter.

– Det är nåt som skaver, sa jag beredvilligt. Jag behöver namn på inblandade.

Steffe nickade och klickade. En rutten gammal skrivare pumpade igång.

– Varför ”Kiku”? sa jag medan den pumpade. Är det ett namn? På vem, i så fall?

Steffe ryckte på axlarna.

– Ingen aning, sa han. Utom möjligen att det verkar vara en del japaner inblandade. Det låter som ett japanskt tjejnamn.

Jag nickade och fick utskriften. Tio sidor, typ. Jag försökte vika ihop dem och trycka ner dem i innerfickan. Det kändes bulligt. Nu var det bulligt på båda sidorna. Det var en jävla tur att han inte hade frågat mig om jag var beväpnad. Och bevakningen nere i insläppet är för jävla trött.

Vi skakade hand. Jag såg hur glad han var att jag äntligen gick.

Ändå hejdade han mig i dörren. Han sa:

– Vet du vad som hände med Habib, förresten?
– Gangster-Habib?
– Ja, vem tror du, dumjävel? Han som sänkte din ack så lovande karriär.
– Ingen aning, sa jag.
– Inte jag heller, sa Steffe. Och det är det som är grejen. Så fort han släpades ut ur den där cellen försvann han.
– Försvann?
– Inte ett spår sen dess, sa Steffe. Å andra sidan hade han inte mycket till ansikte kvar.
– Kan du göra en utskrift på det vi har?
– Vilka ”vi”? sa han och brummade igång skrivaren.

Jag tryckte ner Habibs personakt så att innerfickan blev ännu tjockare. Jag lämnade Steffe åt sin förestående pension och kom ut på Bergsgatan. Den där tröstlösa backen som jag hade gått upp- och nerför så många gånger i livet.

Utanför passenheten hejdade jag mig. Många trådar nu. Jag kände att jag behövde sätta mig ner och tänka. Men det var alldeles för kallt här, och folkmassorna som väntade på nya pass gav mig ingen ro. Jag vek in på Pilgatan och kom ut på Hantverkargatan. Gick in på den bisarra restaurang Gambrinus och tog en dagens lunch, en jägarbiff. Medan jag väntade på den usla betjäningen försökte jag samla tankarna. Vad var det jag var inblandad i?

Allt jag skulle göra var att hitta en snubbe, Hasse Berg. Som hade gjort Lisa Larsson på smällen för ett år sedan och därefter försvunnit. Okej, inga komplikationer så långt. Foto och adress, det var allt. Men ett par grejer som hon sa … För det första: ”Ju snabbare det går, desto mer pröjsar jag.” Hon hade väntat ett år, varför var det plötsligt så jävla bråttom? För det andra: Det rätt bestämda påståendet att lägenheten på Ploggatan hade stått tom i ett år. Och när jag kom dit var det inte alls så. Tvärtom en förvaringsboxnyckel fastsatt med färsk silvertejp, samma slags silvertejp som i väskan i förvaringsboxen. Och där fanns en handskriven lapp med hänvisning till ett gammalt safe house i en ”Operation Kiku”, fast på engelska, ”Case Kiku”. Väl gömt i en väska med grav knarkkänning. Vad var det som kändes fel? Jag gjorde ju ett bra detektivarbete – sorry, säkerhetskonsult – men det kändes ändå fel.

Jag slafsade i mig min unkna jägarbiff och fastnade på Lisa Larsson. Det var hon som inte riktigt stämde. Hon verkade rätt hårdför – utom möjligen när hon såg blomjäveln. Hade en tjej som hon verkligen väntat ett år med att på allvar försöka få tag i sitt barns far? Och varför just nu? Varför behövde det gå så snabbt?

Jag tog fram den tjocka bibban med Kiku-fallet och skummade igenom det. Ganska kryptiska formuleringar. Uppenbarligen en synnerligen internationell slavhandelskedja som hade sprängts tack vare infiltratörer. Trafficking. Riktigt bra jobb av prostitutionsgruppen, det fick jag medge. Japaner i ledande roller.

Kiku?

Inget spår efter någon Kiku, men minsann, ett bekant namn i raddan av mer eller mindre internationella kvinnonamn.

Lisa Larsson.

Vanligt namn. Behövde inte vara hon. Dessutom synnerligen oklart om hon var prostituerad, gangster, infiltratör eller snut. Alla roller tycktes skära in i varandra i ”Operation Kiku”. Inga identiteter verkade fasta.

Ändå instinkten. Jag ringde Steffe. Han suckade inte, han frustade.

– Vad sa vi om allra sista tjänsten? På heder och samvete?
– Det här är inte ens polisiärt, sa jag. Räknas inte. Har en Lisa Larsson med följande personnummer fött barn? Det fixar du lätt via folkbokföringen. Jag har inte tillgång själv just nu.

Så sa jag personnumret som jag hade lagt på minnet när jag såg hennes leg.

Han ringde tillbaka precis fyra minuter senare.

– Nej, sa han.
– Nej?
– Hon finns, sa Steffe. Folkbokförd på Lundagatan, Södermalm, men hon har inte fött barn. Aldrig nånsin.
– Tack, sa jag och la på.

Okej, tänkte jag och sköt undan tallriken med elva utspottade benbitar på. Okej, det handlar alltså inte om ett engångsskjut och en försumlig farsa. Varför vill hon då ha tag i Hasse Berg? Nej, ”Hasse Berg”. Vad är meningen med alltihop? Hon förekom som eventuell prostituerad, eventuell snut i utredningsmaterialet till ”Operation Kiku”. Vad var det jag förbisåg? Fanns det en självklar lösning?

Jag såg den inte. Det gick inte.

Jag var tvungen att bege mig dit. Till Trekantsvägen i Liljeholmen.

Jag vek ihop utredningen, körde ner den i innerfickan och klappade mig över både den och motsatta sidan. Där min SIG-Sauer 226 satt, nio millimeter, femton skotts magasin. En trygghet precis intill hjärtat.

Så tog jag en taxi till Liljeholmen. Medan taxin sköt fart uppför Hantverkargatan tog jag fram fotot av Hasse Berg igen. Den där vagt bekanta känslan återkom – och förstärktes. Jag hade sett den här mannen förr. Om jag tänkte bort honom som solochvårare, som försumlig far, såg han annorlunda ut då? Min ursprungliga reaktion: ”Det här var en babbe, hur mycket han än försökte dölja det.”

Försökte dölja det? Vad hade jag menat? Att han – vad? – var opererad? För att se svenskare ut? För att trolla fram en Hasse Berg ur ruinerna av … nej … nej, det var inte möjligt.

Jag grävde i innerfickan. Fick bara upp Kiku-utredningen hela tiden. Till slut också den andra utskriften.

Habibs personakt.

Fotografiet. Som han såg ut före den där kvällen i cellen.

Jag la fotografierna intill varandra i knäet.

Habib och Hasse Berg.

Visst var det så. Efter såväl rekonstruktiv som estetisk plastikkirurgi. Visst var Hasse Berg det som hade återuppstått ur ruinerna efter den Habib som jag hade mosat i häktescellen på Bergsgatan tio år tidigare.

Bort med alla bisarra mysterier nu. Tillbaka till kärnfrågan: Varför hade denna Lisa Larsson anlitat mig för att hitta Habib, som jag hade slagit sönder och samman för ett decennium sedan? Var det verkligen syftet att hitta honom? Vad kunde det annars vara för syfte?

Taxin gled ut över Västerbron. Hela Stockholm var plötsligt synligt genom grådiset. Fast beslöjat. Det var en beslöjad stad.

Inte långt kvar till Liljeholmen nu. Jag kunde kliva av vid Hornstull, återvända hem, barrikadera mig. Fly. Men då skulle jag aldrig få veta vad det här handlade om. Jag var tvungen att löpa linan ut.

Jag fick fram Kiku-utredningen igen. Skannade mig igenom namnen. Taxin var redan ute på Liljeholmsbron när jag hittade det.

Karim Karlsson.

Gangsterbossen som hade varit inblandad i ett skottdrama föregående natt. För att han sökte – vad var det radiorösten sa? – ”nya smuggelvägar för europeiskt kokain”. Två grupperingar hade ägnat minst tio minuter åt att skjuta på varandra. Gangsterbossen Karim Karlssons öde var oklart efter den våldsamma uppgörelsen.

Men vad fan hade det här med mig att göra?

Vänta nu, tänkte jag när taxin svängde höger efter Liljeholmsbron och gled ner mot vattnet. Min blick föll på vägskylten som sa att Liljeholmsvägen nu bytte namn till Liljeholmsstranden.

Radiorösten igen: ”… eldstrider pågick i minst tio minuter nere på Liljeholmsstranden …”

Det satt fortfarande kvar en hel del blåvita plastband som fladdrade ödsligt i den iskalla höstvinden.

Då vek taxin åt vänster, uppför Trekantsvägen, och stannade utanför en industrilokal som såg övergiven ut.

Min blick föll på Habibs personakt. Faktum var att det var ett utdrag ur sjukhusprotokollet efter misshandeln, precis innan han försvann från jordens yta. Det stod: ”Blodgrupp: AB RhD-”.

Jag fick det inte att gå ihop. Men jag var tvungen att agera. Agera nu. Troligen hade de redan sett taxin anlända. Allt var i alla fall för sent. Min enda trygghet var min kära gamla SIG-Sauer. Hjärtat bultade mot den.

Jag öppnade dörren till fabrikslokalerna. Sunkigt, lite rutten lukt, något maskinellt, metalliskt i luften. Ett dammlager över alla ytor, kanske finfördelat sågspån. Alla spår borde vara synliga. I trappan uppåt var dammlagret intakt. Där hade ingen gått på väldigt länge. Men i trappan ner mot källaren fanns bara små öar av sågspånsfärgat damm. Där hade människor gått. Nyligen.

Jag tog upp min SIG-Sauer, osäkrade den. Och gav mig ner i mörkret.

Två trappor ner. Tydlig källarstank. Den där mögellukten som verkar finnas överallt där människor har grävt sig ner under jordytan. Som om vi inte riktigt hör hemma där. Mörkret alltmer markant. Jag fick fram min lilla ficklampa som satt på nyckelknippan. Jag lyste mig fram genom den absolut nödvändiga tystnaden. Källarkorridorer nu, allt smalare. Och någonstans ett ljud, ett mänskligt ljud. Eller snarare omänskligt. Det försvann igen. Det fanns inte längre något annat ljud än min egen andhämtning. En smal strimma dammfladdrande ljus genom det absoluta mörkret.

Jag passerade dörrar, stängda dörrar, tydligt låsta. Hejdade mig, stod alldeles stilla. Återigen det där ljudet, lika mänskligt som omänskligt. Och det kom rakt framifrån, någonstans dit ljusstrålen från min lilla ficklampa ännu inte nådde.

Jag trevade mig vidare genom mörkret. Rörde fötterna så försiktigt det gick. Inte ett ljud fick höras. Jag höll tillbaka andhämtningen så att jag nästan svimmade.

Och så såg jag dörren rakt fram. Korridoren var nästan slut. Det var en återvändsgränd. Men bakom dörren, genom alla glipor, sipprade ett mycket, mycket svagt ljus.

Jag var framme.

Då kände jag det kalla stålet mot tinningen.

– Mycket lugn och fin, sa en kvinnoröst.

Jag kände igen den. Det var Lisa Larssons.

Även mot den andra tinningen kände jag nu kallt stål. Och det vapnet såg jag. Det var en liten Uzi, en mini-kpist. Jag skulle inte ha en chans.

– Släpp vapnet, sa Lisa Larsson lugnt.

Jag gjorde som hon sa. Pistolen studsade mot cementgolvet. Den metalliska klangen fortplantade sig hänsynslöst genom källargångarna. Jag hörde Lisa Larsson plocka upp den.

Bakom Uzin till höger såg jag nu en man. Han hade vänsterarmen i en mitella, och han böjde sig fram mot dörren rakt fram. Han tryckte ner dörrhandtaget och sköt upp den tunga metalldörren.

I ett blekt ljus, omgiven av två män med tydliga men lindriga skottskador, skymtade en man i en tältsäng. Han var alldeles blodig, insvept i hårt åtdragna tygstycken, uppenbarligen hämtade från helt olika ställen, jackor, byxor, presenningar. Hans ansikte lyste vitt genom mörkret. Han sa med svag, liksom urlakad röst:

– Jag behöver ditt blod.

Det var Habib. Alias Hasse Berg. Alias Karim Karlsson.

– Jag förstår inte, sa jag.

Fast det gjorde jag nog. Tyvärr.

– AB RhD-, väste Karim Karlsson. Sveriges ovanligaste blodgrupp. Det var en sjuk slump när du krossade mig i den där cellen för tio år sen. Vi har samma blodgrupp.
– Fast det där är ett missförstånd, sa jag. Vi kan ta emot blod från vilken Rh-negativ person som helst. Femton procent av befolkningen i stället för en procent.

Karim Karlsson lyckades ge sina kumpaner det onda ögat. Med tanke på hur hans blick flackade var det en ansenlig prestation.

– Fast vi behöver mer än ditt blod, sa han. Vi behöver din identitet.

Lisa Larsson fiskade fram min plånbok ur jackans innerficka och mitt pass i sin tur ur plånboken, där det hade legat nertryckt.

– Utmärkt vänligt att förse mig med ett användbart pass, sa Karim med papperstunn röst. Men nu måste jag ha blod innan jag dör.

Det stod ytterligare en tältsäng intill Karims. Kumpanerna tvingade ner på mig den.

– Allt detta krångel för att ta mitt blod, alltså? sa jag.
– Inte bara, väste Karim. Hämnd också. Gammal klassisk hämnd. Du förstörde mitt ansikte. Och mitt liv i flera år.
– Dessutom verkar du inte behandla kvinnor särskilt väl, sa Lisa Larsson.
– Jag måste ha en gångbar svensk identitet i morgon, sa Karim medan Lisa förde in en kanyl i min arm. Hon drog en slang från nålen till en likadan nål som satt i Karims armveck.
– Så länge ditt blodtryck är starkare än Karims kommer ditt blod att gå rakt in i honom, sa Lisa Larsson. För resten får vi testa en annan metod.
– Resten? sa jag.
– Vi vill ha allt ditt blod, sa Karim med ett vargleende som i alldeles för hög grad påminde om mitt eget.

Det var då det slog mig. Det var därför fotot av ”Hasse Berg” hade verkat så bekant.

Habib hade gjort sig till mig. Jag hade stulit hans ansikte. Nu hade han stulit mitt.

Jag låg där på tältsängen med flera skjutvapen riktade mot mig, däribland mitt eget, noterade jag nu, och iakttog mitt blod lämna kroppen. I riktning mot en man som såg ut som jag själv. Jag såg ingen utväg. Jag såg ingen utväg alls.

Efter hand återvände lite färg till Karim Karlssons kinder. Han sa:

– Tung skottlossning igår natt. Men det var nödvändigt. Det var de eller vi som skulle få den här ådern in i landet, om uttrycket tillåts. Jag måste personligen möta italienarna i morgon. I Berlin. Med din identitet.

Jag kände livet sakta lämna mig i takt med blodet. Lisa Larsson klämde lite på slangen och avbröt transfusionen. I stället lät hon mitt blod sugas in i en flaska. Jag hoppades att den var bakteriell.

Jag kände mig sakta försvinna. Jag försökte behålla en rationell attityd för att inte dö för snabbt.

– Kiku? hörde jag mig väsa. Vad var Kiku?
– Prostitutionsring, sa Karim och såg hyfsat fräsch ut. Det var där Lisa och jag träffades. Jag levererade knark till dem, hon var hora.
– Jag är inte så förtjust i det uttrycket, sa Lisa Larsson.
– Förlåt, sa Karim, jag vet. Ringen kontrollerades i alla fall av ett gäng japaner. Jag tror att de tillhörde yakuzan. Japanmaffian.
– Och vem är Kiku?
– Du ser verkligen inte pigg ut nu, sa Karim. Såg jag verkligen ut så alldeles nyss. Kiku är ingen människa, idiot, det är en blomma. De såg på organisationen som en sån blomma. Massor av kronblad på en enda stjälk.
– Vad då för blomma?
– Krysantemum, sa Karim. ”Kiku” betyder ”krysantemum” på japanska. Deras heliga blomma, kejsarens blomma. Fast den vita betyder död.

Rummet blev mindre och mindre. Flaska efter flaska fylldes med mitt blod. Av mitt medvetande var bara ett nålstick kvar.

Karim satte sig upp i sängen medan Lisa bytte flaska. Han sa:

– Vem av er vill sy ihop skottsåret?

Och först när jag hade sagt det kände jag på allvar smärtan återkomma.

*

Först det tidiga eftermiddagsflyget till Berlin orkade jag ta. Hopsydd och hukande satt jag på flyget och försökte låta bli att blöda igenom. Smärtan var bedövande. Men det måste ske. Det här var den sortens möjlighet som bara uppenbarar sig en gång under en människas livstid.

Instruktionerna var tydliga, kartan ännu tydligare. Kort promenad från Tegels flygplats. Industriområdet. Bunker två av tre. Exakt tidpunkt. Där skulle utbytet ske. Stålar mot alla leveransfakta. Sen bara åka hem och göra sig redo för leverans. För business.

Senare eftermiddag nu. I ett annat läge hade smärtan lamslagit mig. Jag hade inte kunnat andas, röra på mig. Men nu var det bara att bita ihop. Det stod för mycket på spel.

Flygplan svepte förbi från Tegel, lyfte, landade. Den alltid försenade ljudvågen. Och skator som ständigt löpte risken att sugas med av jetströmmarna. De verkade faktiskt en aning självmordsbenägna.

Blicken mot klockan. Det började bli dags. Jag hoppades att det som rann nerför ryggen var kallsvett och inte blod. Dörröppningen därframme. Lukten av Berlin och flygavgaser. Stod vid bunker ett, kikade runt hörnet mot bunker två. Vidöppen dörr ner mot avgrunden.

När ytterligare ett plan lyfte gav jag mig av. Det var som om dörröppningen inte kom närmare, hur fort jag än sprang. Eller också sprang jag inte så fort. I grund och botten kanske jag stapplade.

Jag kom ändå fram till slut. Väska, ficklampa, inget vapen. Enda chansen var att vara obeväpnad. Att bryta mot deras regler i nuläget var inget alternativ. Tillfälligt anpassa sig, slicka marken framför deras fötter om det skulle krävas.

Jag lyste mig nerför trappan. Grisigt som fan. En stank som av en hög med döda råttor. Om inte värre.

Till slut alldeles kolmörkt. Ficklampan lyste upp underjordiska gångar som kändes allt trängre. Klaustrofobivarning, om inte smärtan hade dövat allt sådant.

Så bara pang. Fet strömbrytare, tio strålkastare lyste upp ett stort tomt rum från alla väggar. Jag var blind rätt länge.

Till slut framtonade åtminstone sex man. Blickstilla längs väggarna. Inte mer än siluetter bakom strålkastarna. Som om de på allvar vore rädda för att bli sedda.

En av dem kom fram, en liten man i vit kostym. Groteskt italiensk. Han synade mig uppifrån och ner. Så sträckta han fram handen, flaxade lite med fingrarna och sa på stabbig engelska:

– Passport.

Jag sträckte fram mitt pass mot honom. Han nickade och betraktade passfotot.

– Inte så likt, sa han.
– Jag gjorde mitt bästa för att bli lik, sa jag. Det tog några år.

Den lille degon nickade långsamt. Så viftade han kort till sig en av siluetterna från väggen. Han kom ut. Och var jag.

Hans ansikte var mitt.

Han tog mitt pass och kikade på det. Så nickade han, stoppade det på sig och återvände till mörkret bakom ljuset. Vänd mot honom sa den lille vitklädde:

– Lisa Larsson heter din kontakt. Det här är den pipeline in som vi behöver.

När han nickade insåg jag att jag var död.

Det sista jag hörde var minst sex skjutvapen som osäkrades.

*

Det hade tagit lite tid att vänja sig vid den här fejan. Men nu när jag klev av morgonplanet på Arlanda funkade det bra. Jag hade adressen. Jag skulle spela säkerhetskonsult på något som hette Bjurholmsplan, Södermalm, Stockholm. Jag skulle vara organisationens spjutspets och jobba via Lisa Larsson med att håva in alla Karim Karlssons kontakter. Information skulle vänta på mig i Stockholm.

Jag visade passet två gånger på väg in i flyget. Ingen reagerade. Transformationen hade lyckats. Det hade gjort jävligt ont och tagit jävligt lång tid. Men nu var det klart.

Det var en grisig jävla morgon, nordisk senhöst när den är som värst, men nu var det bara att vänja sig. Lång språkträning, jag var på väg att bli svensk. Jag gick Ringvägen fram, såg ett band kajor fläka sig hit och dit i luften i nyckfulla mönster som tecknade en längtan efter att vara flyttfåglar.

Jag kom fram till Bjurholmsgatan, vek in på den och var framme. Jag slog in portkoden och tog hissen upp. Det var en vanlig sömnig tisdagsmorgon i Stockholm, och när jag öppnade dörren till kontoret slog det mig vilken perfekt front det här var. Vem kunde ana att det här skitiga lilla kontoret var organisationens huvudkvarter i Skandinavien? Att snart hela kokainhandeln i Norden skulle styras från det här kyffet?

På skrivbordet låg ett paket. Förmodligen var det här materialet som skulle vänta på mig i Stockholm. Medan jag såg mig omkring började jag öppna paketet.

När jag slet upp det försvann universum i en vanvettig, het blixt.

*

Prästen såg sig omkring i snögloppen. Årets värsta tid för begravningar. Senhöst, förvinter – en kyla som alldeles skoningslöst borrade sig in. Hur fan hade han hamnat i det här landet? Vad var det för dåraktiga förfäder som vandrade norrut? Och en sådan här begravning dessutom, en av de tröstlösa.

I sina mörkaste stunder funderade prästen på om de ensamma, de verkligt ensamma, verkligen behövde en begravningsceremoni.

Men så dök det faktiskt upp en gäst. Han nickade tacksamt mot henne. För det var väl en hon? Det var så lurigt när de hade så där kort hår, nästan rakat. Hon stod där med böjd nacke och en stor blomma i handen och tittade ner i den sorgliga graven.

Prästen genomförde sin ceremoni. Han gjorde den så kort han kunde. Efteråt tog han den enda besökarens hand och tackade henne avmätt. Jodå, visst var det en kvinna. Rentav en stilig kvinna, mörkt, snaggat hår. Han gick därifrån med rakare rygg än på hela den tidigare så utsiktslösa dagen.

Minna stod kvar en stund vid graven. Så släppte hon sin bländvita krysantemum rakt ner på kistan och gick därifrån.

Jag hörde så tydligt hur den dunkade till mot kistlocket ovanför.