Denna lilla skrift innehåller ett tal som Carl Fredric Mennander höll 1756 inför Kungliga Vetenskapsakademin, där han även själv var ledamot.

Talet omfattar hans syn på bokhandelsbranschen i mitten av 1700-talet.

I sitt tal ondgör sig Carl Fredrik Mennander över mycket men ett par saker är lovvärda att ta upp här. Han anser att den stora importen av utländsk, främst tysk, litteratur till Sverige är moraliskt förkastlig:

…världen fylls med årligen utkommande antingen medelmåttiga eller dåliga och odugliga böcker, genom en hop halvlärda, som står i bokhandlarnas sold, eller som en fåfäng ärelystnad driver härtill. Emellertid sätts på dessa falska varor god stämpel, genom praktfulla titlar, berömda mäns företal och rekommendationer, smickrande omdömen i journalerna, och flera sådana påfund, som ofta bedrar till sig köpare…

Mennander menar att dessa importerade böcker är ”antingen medelmåttiga, dåliga eller odugliga”, jämfört med de svenska som är, ”goda och nyttiga böcker, som i alla tider varit få och sällsynta”.

Han anser även att falsk marknadsföring gör att dessa ”undermåliga böcker” säljs i stor mängd.

Han har dock en idé som har stått sig än i dag, ”Genom välförsedda bokhandlar med inbundna böcker, där man för en liten avgift kunde låna vad som behövs, skulle inte bara fattiga studerande få stor fördel, utan också utländska böckers åtgång minskas avsevärt”.

Den idéen kallar vi i dag ”Låna & Läs” i vår bokhandel. Inte trodde väl jag att det konceptet uppfanns redan i mitten av 1700-talet.

Den första bokhandeln i Sverige tros ha öppnat under 1600-talet. Den äldsta kända bokhandeln var kopplad till universitetet i Uppsala, där det redan under 1620-talet fanns verksamhet för att sälja böcker, både lokalt tryckta och importerade.

En av de mest kända tidiga bokhandlarna var Johan Kankel, som på 1640-talet startade en bokhandel i Stockholm. Bokhandlar vid denna tid var ofta kombinerade med boktryckerier, och de sålde också pappersvaror och skrivmaterial. Kankel startade även Visingsborgs boktryckeri på Visingsö cirka 1660 under beskydd av Greve Per Brahe d.y.

Bokhandlarnas verksamhet expanderade gradvis under 1700-talet, särskilt med ökad läskunnighet och tryckfrihetsförordningen 1766, som bidrog till en livligare bokmarknad.

Carl Fredric Mennander (1712–1786) var en framstående svensk teolog, biskop och vetenskapsman. Han är särskilt ihågkommen för sina insatser inom både kyrkan och vetenskapssamhället och för sin roll som en viktig aktör under upplysningstiden i Sverige.

Akademisk karriär

Mennander började sin akademiska bana med fokus på naturvetenskap. Han blev adjunkt i filosofiska fakulteten 1738 och utnämndes till professor i fysik vid Åbo universitet 1746[1]. Trots att han inte blev en banbrytande naturforskare, utmärkte han sig genom sitt breda intresse för olika vetenskapsgrenar, både humanistiska och naturvetenskapliga[1].

Mennander var en aktiv medlem av Kungliga Vetenskapsakademien och blev ledamot redan 1745. Han bidrog med flera vetenskapliga avhandlingar och förespråkade ett nära samarbete mellan kyrka och vetenskap. Han var även en viktig understödjare av Carl von Linné och dennes vetenskapliga arbete. Som biskop i Åbo främjade han vetenskaplig utbildning vid Kungliga Akademien i Åbo (dagens Åbo Akademi), vilket gjorde honom till en betydande kulturpersonlighet i Finland.

Kyrklig karriär

1752 övergick Mennander från den filosofiska fakulteten till den teologiska, ett steg som ansågs väl motiverat på grund av hans djupa kunskaper och engagemang inom teologi. Hans kyrkliga karriär nådde sin höjdpunkt när han utnämndes till biskop i Åbo stift 1757 och sedermera även Sveriges ärkebiskop 1775. Som ärkebiskop var Mennanders förmåga att uträtta saker begränsad på grund av tilltagande hälsoproblem.

Personligt liv

Mennander gifte sig två gånger men blev änkling båda gångerna. I hans andra äktenskap fick han sonen Carl Fredrik, född 1748. Efter att ha blivit änkling för andra gången beslutade Mennander att inte gifta om sig och ägnade sig istället åt att uppfostra sin son med stor hängivenhet.

Karaktär och intressen

Mennander beskrivs som en lärd man med ett ovanligt allsidigt intresse. Han var en ivrig samlare av mineraler, växter, böcker och kopparstick. Som teolog och religiös person var han fri från upplysningstidens skepticism men inte dogmatisk i sin tro. Hans omfattande brevväxling med tidens lärda och samlare vittnar om hans breda intellektuella engagemang.

Carl Fredrik Mennander lämnade ett betydande avtryck inom både den akademiska och kyrkliga sfären i 1700-talets Sverige, och hans liv speglar tidens intellektuella och religiösa strömningar.

Källhänvisningar:
[1] https://litteraturbanken.se/export/faksimil/lb53614.pdf
[2] https://www.riksdagen.se/globalassets/03.-dokument-och-lagar/bestall-och-ladda-ner/informationsmaterial-och-bocker/fritt-ord-250-ar.pdf
[3] https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Fredrik_Mennander
[4] https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:819072/FULLTEXT01.pdf
[5] https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=19132&forceOrdinarySite=true
[6] https://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/52531/NordbackCarola.pdf
[7] https://psalmerna.se/Wikiny/index.php?title=Mennander%2C_Carl_Fredrik
[8] https://sok.riksarkivet.se/sbl/Artikel/19132