1941, mitt under brinnande världskrig, drar en mystisk radiosändare i gång över Tyskland. Den tycks sända direkt från någon arméförläggning, är oborstad och raljant i tonen och innehållet är sensationellt. Mellan diverse nyheter och populära musikinslag rapporterar den närgånget och välinformerat om höga nazistledares korrupta lyxliv och skandalösa leverne – inte minst om sexorgier, utförligt återgivna med lystet skabrösa detaljer. Den väcker förstås stor uppmärksamhet och sägs locka uppåt tio miljoner lyssnare. Men stationen sände inte alls från Tyskland, något till och med Gestapo länge lär ha trott. Det var en innovativ propagandasändning, inspelad i studio i England. En välregisserad totalföreställning med tyska exilskådespelare, främst judar, i rollerna. För regin stod den tvåspråkige brittiske journalisten Sefton Delmer, som hämtat den fräckt raljanta attityden mer eller mindre direkt från de Berlinkabareter som nazisterna stängt ner. Lyssnarna förfärades. Ensemblen hade skamlöst roligt.
Sefton Delmer hade växt upp i Tyskland och var son till en professor i engelsk litteratur i Berlin. Som utlänning hamnade han utanför i skolan, och när familjen utvisats till England efter krigsutbrottet 1914 kände han sig nästan lika främmande där. Det gjorde honom till en särling med avsevärd talang att anpassa stil och språk efter behov, smälta in och väcka förtroende. Det stoff spioner vävs av – men Delmers väg skulle bli en annan. Som tysklandskorrespondent på tjugotalet följde han på nära håll nazistpartiets framgångar, hade goda förbindelser med ledarskiktet och intervjuade flera gånger Hitler själv.
Det väckte misstänksamhet i London. Stod han inte fienden lite för nära? I själva verket avskydde han nazisterna, men mer än så – han tyckte sig bättre än de flesta förstå hur de och deras anhängare fungerade. När kriget bröt ut erbjöd han därför sina tjänster åt den brittiska underrättelsetjänsten, och efter en del inledande motstånd fick han till sist en hel radiostation att leka med. Vilket han också gjorde.
I boken ”Att vinna ett informationskrig” återberättar journalisten och författaren Peter Pomerantsev den förvånansvärt okända historien om Sefton Delmer. Men det som lockat honom är inte de halsbrytande turerna kring radiostationen så mycket som Delmers idéer om propaganda; ett tema från Pomerantsevs uppmärksammade bok ”Ingenting är sant och allting är möjligt” (2016) som han nu vidareutvecklar.
Hitler, noterade Delmer, vädjade heller aldrig till förnuftet – utan till folks oro, förvirring och känslor av orättfärdigt lidande, samtidigt som han pekade ut de onda sammansvärjningar som vållat deras olycka. Han erbjöd en tydlig identitet och ny gemenskap i en djupt osäker tid – men också, mer outtalat, befrielsen i att äntligen få lossa de inre spärrarna. Att, liksom han, få säga det nyss förbjudna om alla som irriterat och stått i vägen. Judar. Liberaler. Få smäda öppet, hata tillsammans, ta till våld.
Det är en bitvis obetalbar berättelse om en intelligent man och hans originella strategier, men det är som om Pomerantsev inte riktigt vågar låta den stå för sig själv. De har nämligen direkt bäring på det (des)informationskrig som nått stormstyrka i vår egen tid; på nätet, kring Ryssland, i Donald Trumps valkampanj. Varför biter inte demokratins goda argument på hela denna flod av uppenbart förvridna lögner och konspirationsteorier?
