Göran Greider, Nu när man är död

Banner Göran Greider

Han blev Cornelis – och ibland även Cornelius – med hela svenska folket. Men vem var han?

I Göran Greiders dokumentärroman får vi följa pojken som växer upp i krigets Holland och kommer till Sverige och slår igenom som visartist men tidvis går ner sig i droger, sprit, svartsjuka. Fram växer en ny bild av den evige outsidern Cornelis – bortom de yttre skandalerna, skattebråken och löpsedlarna – och hans sånger som paradoxalt nog talade och talar till oss alla.

BOKFAKTA:

Författare: Göran Greider
Artnr/isbn: 9789100199197
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 2024
Sidor: 320 sidor
Språk: Svenska
Format: Inbunden
Mått (B/H/R): 144/223/27
Vikt: 405 gram
Genre: Skönlitteratur

FÖRFATTAREN:

Göran Greider, född 1959, är författare och samhällsdebattör. Han är uppvuxen i sörmländska Vingåker.

1981 debuterade han som poet och har gett ut ett flertal diktsamlingar, men även en rad fackböcker. Sedan våren 1999 är han chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten. Han tilldelades Gerard Bonniers Essäpris 2023 för sin bok Stugland.

RECENSION:

Författaren har tagit sig an att skriva en bok om en av våra mest folkkära trubadurer Cornelis Wreeswijk. Jag läser den med stort intresse. Boken är skriven i JAG form, Cornelis talar till mig.

Han föddes 1937 i IJmuiden i Holland. När tyskarna invaderade 1940 var han bara tre år gammal. Hans pappa, som ville lämna det krigsdrabbade och förödda landet bakom sig, övertalade familjen att flytta till Sverige 1950. Vid den tidpunkten var Cornelis tretton år.

Han och hans syskon började i svensk skola, trots att han inte kunde ett ord svenska. Språket lärde han sig dock snabbt, och redan då började han skriva små texter – på allt han kunde hitta, som tomma papperspåsar, baksidor av kvitton och kartongbitar.

Tiden i skolan var inte lätt. Han blev mobbad för sin övervikt, som han fått efter en lång sjukhusvistelse i Holland, och för att han till en början inte kunde språket. Trots det fann han en tidig passion i att uppträda. På olika platser satte han sig på en knarrande pall, spelade slingor på sin akustiska gitarr och sjöng. Det var också då hans dröm tog form – att någon gång skriva en roman eller kanske en biografi.
Han läste enormt mycket. Bland hans favoritförfattare fanns Bukowski, Hemingway, Stenberg och Sandemose, men han drogs också till poeter som Ferlin och Bellman. Ulf Lundell blev en inspirationskälla, då han både skrev prosa och sånger.

För att försörja sig tog han olika ströjobb, men det var på scenen han kände sig hemma. När han satt där med gitarren och fick kontakt med publiken, infann sig en självkänsla som han annars saknade. Så småningom började hans karriär ta fart, men samtidigt ökade hans alkoholintag. För att hantera sina bakfyllor och orka med nästa framträdande började han använda amfetamin.
Mellan framträdanden skrev han sina visor. Det var ett liv i full fart – han skrev och drack, skrev och drack. Han levde intensivt och destruktivt, med alkohol varje dag och tre paket cigaretter om dagen. En man som brände ljuset i båda ändar.

Han gick bort 1987 och begravdes i Katarinakyrkan på Södermalm. Begravningen var fullsatt, med många fina tal. Hans sånger lever kvar och är för alltid en del av vår musikskatt: Brev från kolonin, Hönan Agda, Fredrik Åkare och lilla söta fröken Cecilia Lind, Inatt jag drömde, Somliga går med trasiga skor – och många fler.

Göran Greiders bok om honom förtjänar högsta betyg, 5 av 5, för att den fångar hans liv och konstnärskap på ett unikt och engagerande sätt

/Monica Gullman

PS. Boken är med i Låna&Läs 2024/25.