Maud Olsson föddes 1918 på Blomtorpet, en liten gård i byn Krokvåg i östra Jämrland, någon mil från Hammarstrand. Där bodde hon nästan hela sitt liv. 1979 började hon nedteckna berättelserna om hur livet var förr och hur man levde under början av 1900-talet. 2023 började ett av hennes barn Sigrid att renskriva de olika berättelserna och det slutade med att hon gav ut ett häfte med alla historierna, ”Barndomsminnen från Blomtorpet”. På omslaget kan man se Maud Olssons vackra handstil.

Det blev ett fantastiskt tidsdokument som skildrar både hur dagar och olika sysslor uträttades på Blomtorpet och gårdarna runt omkring i början av förra seklet. Det var en helt annan tid, så nära men ändå så långt borta.

Har nedan kommer några kapitlet i den boken. Illustrationer av Michael Malmberg.

Kläder förr i tiden

Om man ser tillbaka ett drygt halvsekel, vad kläderna beträffar, skiljer de sig betydligt mot våra dagars. Då gick Mor i huset i lång kjol eller klänning, som i regel gick ända ner till golvet. På vintern hade dom flera kjolar utanpå varann. Ett långt förkläde hörde till. Blusen eller klänningen hade lång ärm om det var vinter eller sommar. Långa hemstickade strumpor på vintern och högskaftade skor med snörning. Utomhus på helger hade dom galoscher. Bondmororna som hade egna får hade koftor av hemspunnet garn. Husmor gick mest med huvudduk. Det var sällan man såg deras hår. Men det var slätkammat, flätat och uppsatt till en ”hårkorg”. De flesta knöt denna duk under hakan. När man nu för tiden sällan har någon huvudbonad, undrar man hur dom orkade ha dom jämt.

Husfar och manfolk för övrigt hade i vardagslag hemvävda och hemsydda kläder. Skräddaren anlitades ibland till söndagskläder. Hemstickade strumpor av hemspunnet garn. Skjortorna var mest kraglösa och med lång ärm. På sommaren var det keps och på vintern krimmermössa. Dom som hade bättre ställt kunde ståta med mössor av äkta skinn. Damkapporna var långa och hade mest lösa skinnkragar. När karlarna skulle klä sig fint, om dom t.ex. skulle på begravning, hade dom lösa manschetter, löst vitt skjortbröst, som var hårdstärkt, samt en lös vit krage, också hårdstärkt.

Tand och hälsovård

När jag var barn, minns jag att nästan alla gamla saknade tänder. En del kunde ha några tänder kvar. På så sätt verkade dom mycket äldre än vad dom egentligen var. En del gubbar hade helskägg eller pipskägg, som det hette. Andra hade bara mustasch. De som hade helskägg såg väldigt gamla och respektingivande ut. De som har helskägg idag har man inte mera respekt för än för någon annan. När dom var 50 år då, såg dom ut som 80 åringar nu. Storgubbarna som fyllde 50 år då, fick alltid en käpp med silverkrycka. Om någon skulle få det nu, tror jag att den 50 åringen skulle bli förnärmad i högsta grad.

För att tala om sjukvård. Doktorerna var inte så utnyttjade och överansträngda som i våra dagar. För det första var folket friskare då. Om dom blev sjuka, fanns det så många huskurer och kloka gummor att gå till, så läkarbesöken uteblev. Mycket skulle skrivas om dessa huskurer och självgjorda mediciner som användes.

Fick dom tandvärk t.ex. fick det värka tills det slutade av sig självt. En del var så kavata att dom drog ut tänderna på sig själva eller på varann. Närmaste tandläkare fanns i Östersund eller Sollefteå. Det var säkert inte många som hade råd att åka så långt för en tand. Följden blev att folket blev utan tänder ganska unga. Om dom händelsevis kom till en tandläkare drog dom ut tänderna i stället för att laga.

Matvanor på landet

Om vi skulle försöka komma ihåg matvanor från den tiden, så var det inte alls på samma vis som nu. Då åt vi 3 gånger om dagen och när det var som mest med arbete på gården, ”Antimmen” kunde det bli 4 gånger.

Frukosten bestod (Nu talar jag bara om hur det var hos oss) av sovelgröt, kornmjölsklimp, pärgröt, pärgrynsgröt, klimpvälling eller vanlig slätvälling samt ärtgröt. Det var en omväxlande mat. Ingen köpmat. Vetemjöl måste dom köpa förstås till sovelgröten. Korn hade dom själva, som dom åkte med till kvarnen i Ammer och fick mala både till gröt och bakning. Det var inte alla gånger det fanns pengar att betala med utan då fick mjölnaren ”tulle”. Han fick ta säd i stället för betalt. På så sätt kunde mjölnaren hålla sig med både gris och höns.

Potatis hade dom också själva. Pärgryn gjorde dom också. Det var rätt mycket arbete tills den var färdig. Till ärtmjölet hade dom gråärter. Ärtgröten kokades på mjölk, ärtmjölet vispades i till en tunn gröt, smaksattes med salt. Till den åt vi smörbrunn. Det var gott. Pärgröten kokades av mjölk och pressad potatis som kokats samt salt. När det kokat upp vispades vetemjöl i och om det var sommar klipptes gräslök eller vanliga lökpipor i och smörbrunn till detta också. Pappa ville helst ha kall sill eller strömming till om det fanns. Sovelgröten kokades också på mjölk och vispade i vetemjöl och salt. Smörbrunn var obligatoriskt till alla dessa grötar.

Kornmjölsklimp kokades bara i vatten och salt. Man gjorde en tjock smet av kornmjöl och salt och vatten och så tog man klimpar med en sked och släpte ner i det kokande vattnet, där dom var färdiga att äta med smör och messmör när dom flöt upp. På söndagsmornarna fick vi alltid tjockpannkaka.

Middagen kunde bestå av potatis och kokt salt sill. Till det fick vi dricka den goda kärnmjölken. Det har jag alltid haft så länge man kunde köpa den. På vintern brukade det komma någon som sålde färsk sill. Mamma brukade koka den med salt, kryddpeppar och lagerblad. Det var hemskt gott med kokt potatis. Ibland fick vi bruna bönor, fast det var långt emellan. Fläsk och löksås var också gott. Pölsa kokades i stora kastruller, fast det var mest på vintern. Den var svår att behålla på sommaren. Mamma brukade också göra korngrynspudding, som var så god. Dom krossade även korngryn på kvarnen. Jag har aldrig själv gjort den. Makaroner fick vi någon gång. Paltbröd med fläsk och sås var vanlig mat, men Pappa och Mamma åt inte det så då fick inte vi heller det. Pärstampa och saltströmming var också middagsmat. Mamma brukade också göra grönsaksstuvning som hon kallade ”slarvsovelgröt”. Allt var gott som vi fick. Vi hade alltid får och dom slaktades och det blev mat till hushållet. Det var för det mesta söndagsmiddag. Kokt fårkött tillsammans med kålrötter, morötter och potatis och därefter soppa med klimp. Det var kalas det! Vi brukade få doppa tunnbröd i buljongen och äta på tallrik som var jättegott. Det kallade vi för ”flottmelja” (tjockt l). ärtsoppa hade vi också ibland. Då gjorde Mamma så att i stället för att ha pannkaka alla gånger så gjorde hon klimp i soppan. Det blev mer mättande då.

Obligatoriskt var kornmjölsgröten på kvällen. När karlarna slet som mest ont ville dom ha aftonvard. Då togs det fram, smör, messmör, gammal ost fanns alltid, (ingen köpt ost, smör eller messmör) och om det fanns rester av dagens måltider. Sötost och rörostgröt kokades om man hade tillgång till mjölk. Pärpannkaka gjordes någon gång då och då. Tunnbröd fanns alltid med på bordet. Kall potatis med sill var hemskt gott på tunnbröd. Det bakades tunnbröd flera dagar både höst och vår. Långa dagar, men det skulle räcka ½ år.

Mannagryn och risgryn var långt emellan vi fick. Det fanns väl inga pengar att köpa för. Något som vi fick ibland på morgon innan vi gick till skolan var antingen stekt fläsk eller smör och bryta tunnbröd upp i flottet, lite salt och slå på mjölk. (i en stekpanna) Det blev nästan som en gröt. Jag kan än känna hur gott det var. En del mornar fick vi stekt kornmjölsgröt. Det blev en brun skorpa på gröten. Det var också gott.

En del kvällar kokade Mamma en soppa (ölsoppa). Den var guldbrun och tunn och söt. I den fick vi bryta tunnbröd. O, vad gott det var. Jag vet inte hur hon kokade den. Det vore roligt om någon vet det. Ibland på hösten när korna stod i sin, (dom skulle alltid kalva framåt jul) hade vi så lite mjölk, att vi måste ha ”grötväta” till gröten. Det kunde inte bli särskilt näringsrikt, men nöden har ingen lag. Dom rörde ut lingonsylt, sirap och vatten. Det fick duga i stället för mjölk. Vi behövde i alla fall inte gå och lägga oss hungriga. Vi tyckte det var gott då. Men jag är inte lika säker på att jag skulle tycka om det nu. Mamma var tusenkonstnär. Hon var aldrig rådlös utan hon hittade alltid på något, även om det var svårt många gånger. Tänk, vad mycket vi har att vara tacksamma för att vi haft sådana föräldrar.

Blomtorpet februari 1980 Maud Olsson