Kriminalinspektör Nora har just anlänt till ett trevligt trevåningshotell i centrala Sundsvall. Hotellet är känt för att vara ett av stadens lågprisalternativ varför det används av försäkringsbolag för tillfällig logi till kunder som av något skäl inte kan bo hemma. Uppdraget är att undersöka ett olycksfall. Hon parkerar bilen utanför hotellet i samma ögonblick som ambulanspersonalen stänger bildörrarna och åker iväg med den förolyckade. Höstkylan har kommit så hon skyndar sig in på hotellet. Enligt kriminalteknikern som var först på plats rör det sig om ett fall från en stege ner i en trappa. Då det inte går att entydigt bevisa hur olyckan gått till har Nora, som till vardags arbetar på avdelningen för grova brott, fått uppdraget. Polisens interna sanning är att det fanns ingen annan mordutredare på stationen att tillgå. Och eftersom Nora kunde ta paus från en pågående utredning tar hon sig an fallet.

Nora är känd för att vara metodisk. Kollegorna tillskriver henne blandande egenskaper, såsom förnuftig, analytisk och instinktiv. Hennes bror tycker att hon är nitisk. Väl inne på hotellet behöver hon gå upp en bit i den smala lätt svängda trappan för att kunna se övergången mellan trappans övre del och in på avsatsen till våningsplan 1. På väg nerför trappan följer hon räckena med blicken. De finns på trappans båda sidor. En matta täcker större delen av fotstegen förutom en liten springa på vardera sida.

Mot väggen på trappans ena sida finns ljus gråmålad bröstpanel som cirka en meter från golvet övergår i en vävd tapet upp mot taket. Nora kan inte låta bli att dra fingertopparna tvärs över trådarna som löper i tapeten. Hon får en snabbt förbipasserande association till Miss Marple som smyger omkring på Bertrams hotel. Tänk om tapeten kunde tala. Det en gång vita taket bryter mot gult. En tung lukt av instängdhet smyger upp och lägger sig i bihålorna. Förmodligen rök som sitter kvar i tapeten och mattan efter att hotellet klassades som rökfritt. På väggen utmed trappan finns tre tavlor som föreställer gamla hus i den omtalade stenstaden. På trappans andra sida löper räcket fritt förutom längst in mot den bortre väggen där det följer parallellt med hissen.

När hon kommer ned till entréplanet ropar hon mot portiern som finns i receptionen runt hörnet.

”När installerades hissen?”

”För ungefär fem år sedan”, säger han. ”Den ser inte mycket ut för världen, men den är både tyst och snabb.”

Nora börjar med att bilda sig en uppfattning om vad som hänt. Hon intresserar sig inte enbart för den förolyckade och om händelsen i sig, utan också om de vidare omständigheterna omkring själva händelsen. Hon ser sig omkring. Hotellet har tretton rum varav åtta dubbelrum och fem enkelrum. Egentligen är det fjorton rum, men det fjortonde är reserverat för personal. Det finns fyra rum på vardera våningsplan, med undantag av entréplanet där det enbart finns två rum varav det ena tillhör personalen. Hon kan inte låta bli att pröva hissen även om det känns trångt i den.

Det finns inga vittnen till händelsen. Två personer upptäckte den förolyckade i efterhand. Den ena personen är portiern Valter som studerar på universitetet men som under det senaste året har jobbat extra på hotellet. På morgonen fick han veta att det enbart finns jobb åt honom månaden ut. Anledningen är att det har kommit färre hotellgäster sedan inflationen tog fart. Valter uppger att han hörde ett diffust brak, men var vid det tillfället på grund av en rumsbokning förhindrad att lämna datorn för att titta efter vad som hänt. Efter några minuter då han avslutat bokningen kom han fram till trappan där den förolyckade låg. Hotellgästen Gabriella var då redan där.

När Nora pratar med den i köket stationerade kocken får hon veta att det förekommit missnöje med att Valter har radion i receptionen på så högt att det är svårt att höra när någon rör sig i trappan. Då han pratar i telefonen använder han antingen hörlurar eller så stoppar han in pekfingret i det andra örat. Idag har Valter ljudligt lyssnat på P4 Västernorrland. Nora får också veta att Valter framstår som självupptagen och endast är intresserad av att göra ett tillräckligt bra jobb i chefens ögon. Inte det där lilla extra för gästernas skull. Han utför sina angivna arbetsuppgifter på en miniminivå.

Den andra personen är som sagt hotellgästen Gabriella, som bor på hotellet medan hennes och maken Jens brandskadade bostad restaureras. Makarnas rum finns en trappa upp. Gabriella har vi upprepade tillfällen klagat på ljudnivån från receptionen. Hon uppger att hon innan olyckan använt hissen för att komma ner till entréplanet. Vid olyckstillfället var hon på väg till hotellet och kom in ögonblicket efter olycksfallet. Hon har inte så mycket att säga om Valter, i alla fall inget positivt. Enligt henne är han inte den vassaste kniven i lådan.

Eftersom ambulansen förde bort den förolyckade hotellägaren innan Nora anlände har kriminalteknikern skickat SMS med foton. Dessa gör det möjligt för Nora att bedöma hur själva fallet kan ha gått till. Nora har också fått ett foto på hotellägarens tillhörigheter. Där syns nycklar, mobiltelefon med instoppade plastkort, två hörapparater, en tygtrasa och en trasig glödlampa i den ena bakfickan.

Trappstegen som hotellägaren ramlat ned från står kvar intill trappavsatsen på första våningen. Det är en förhållandevis hög trästege som man fäller ut genom att sära på de nedre delarna. På toppen sitter den ihop. Stegen är välanvänd. Den gröna färgen är avskavd på fotstegen och de längsgående parallella bräderna som fotstegen är fästa i och som man håller i då man klättar på den. Överst finns en plan bräda som går att använda för tillfällig avlastning av verktyg. Nora tänker att stegen skulle kunna vara rekvisita till en fyrtio- eller femtiotalsfilm. Just nu står den lätt tippad bort från trappräcket på våningsplan 1, in mot dörren till rum 2. Gästerna hänvisas till hissen, men inte utan protester. De både ringer till och besöker Valter i receptionen.

Fallet var högt. Bara stegen har åtta fotsteg. Sedan tillkommer ett tvåsiffrigt antal steg i trappan. Gamla hotell som detta har omoderna förutsättningar; högt i tak och en trappstege inköpt för ett stort antal decennier sedan. Nora räknar ut att för att byta lampan ovanför trappavsatsen måste man i alla fall stå på stegens sjätte eller kanske till och med sjunde fotsteg. Det betyder att det sammanlagt kan röra sig om ett fall på fem meter, om inte mer.

Hon ringer kriminalteknikern.

”Hej”, säger hon. ”Finns det något uppseendeväckande bland den dödes tillhörigheter.”

”Nej”, säger teknikern. ”Det är de som finns på fotot. Hörapparaterna var av den typen som man stoppar in i örat utan sladd på utsidan, dvs. i stort sett osynliga. De är funktionsdugliga men batterierna var urladdade.”

På detta följer en lång harang om att kriminalteknikerns pappa skiter i att byta batteri varje vecka. Hon tror att han då stänger ute ljudet från mamman, som är en känd pratkvarn. Pappan hävdar dock att han hör henne ändå, men det är en lögn enligt teknikern.

”Hur var det med hissen?”, säger Nora.

”Det var inget konstigt med den. Den stod på entréplanet, fingeravtrycken på knappen till entrén tillhör hotellgästen Gabriella.”

Det verkar inte finnas något i kriminalteknikerns undersökning som sticker ut. Nora förhör först Valter, sedan Gabriella. Valter är svår att förhöra utan avbrott, eftersom han samtidigt behöver passa receptionen. Dessutom finns det ingen som kan byta av honom eftersom det var den personen som ambulansen körde iväg med. Kocken kan inte lämna köket då hon måste städa upp efter frukost och förbereda lunchen.

När Nora frågar Valter om det är något som hon kan ha missat att fråga om säger han:

”Vid ett tillfälle överhörde jag Gabriella munhuggas med Jens om att han vilat sina blickar på hotellägaren.”

”Jaha, vad svarade Jens på det?”

”Han sa att hon överreagerar.”

När Nora pratar med Gabriella om detta säger hon:

”Jag pratade med hotellägaren då stegen ställdes upp på våning 1. Det var då som jag var tvungen att ta hissen ner eftersom stegen blockerade trappan. Om hotellägaren levt skulle du fått veta att vi pratade vänligt med varandra.”

”Fast det var inte det jag undrade om”, säger Nora.

”Förresten”, säger Gabriella med ett ifrågasättande tonfall. ”Hur skulle jag kunnat tippa stegen om jag tog en sväng i innerstan och kom tillbaka till hotellet precis när stegen vält?”

Nora avslutar samtalet och summerar sina intryck. Hon uppfattar att Valter har ett motiv eftersom han blev uppsagd på morgonen. Men Valter var uppenbarligen upptagen med en hotellbokning vid olyckstillfället. Det går att bevisa med hjälp av tidpunkten för den registrerade bokningen. Gabriellas fingeravtryck fanns i hissen, men hon hävdar att de fanns där sedan tidigare och att hon kom på hotellet från gatan efter olyckstillfället. Bevisläget är till synes låst.

Mot eftermiddagens slut konstaterar Nora att detta inte är en olycksplats, utan en brottsplats. Strax därpå söker hon upp Gabriella.

”Jag misstänker att du dödat hotellägaren”, säger hon. ”Jag kommer att rekommendera åklagaren att anhålla dig för mord alternativt dråp.”

”Du kan inte bevisa det”, säger Gabriella högdraget.

”Nej, det kan jag inte”, säger Nora. ”Men jag kan bevisa att du skulle hunnit ta hissen ner till entréplanet innan Valter kom, efter att du hade knuffat till stegen.”

”Den omständigheten kan jag förklara, så där har du inget att komma med”, säger Gabriella.

”Dessutom kan ditt meningsutbyte med hotellägaren inte varit särskilt mångordigt”, säger Nora. ”Hörapparater med urladdade batterier täppte till hörselgången.”

”Ja, jag säger då det. Hade dom verkligen ingen annan att skicka hit från polisstationen än du?”, säger Gabriella. ”Som om ett uteblivet meningsutbyte skulle ha något bevisvärde…”

Nora suckar till synes uppgivet och säger: ”Jag kan också bevisa att det nerifrån entréplanet inte går att se den tippade stegen.”

Gabriella svarar inte.

Gunnar Augustsson 2022