När lärarinnan Anna Jensens långa liv är slut samlas några av hennes elever på kyrkogården. En av dem är Björn Ranelid.

Han minns hur hans första skolfröken lärde honom att hålla pennan fint och forma bokstäverna vackert – och hur hon fostrade sina elever med kärlek och tålamod. Hans berättelse blir en skildring av skolan, Malmö och riket Sverige speglad genom Anna Jensen under nästan hundra år.

Björn Ranelid

Björn Ranelid är född 1949 i Malmö men bor numera i Stockholm och på Österlen. Han började sitt yrkesliv som lärare i svenska och filosofi samtidigt som han spelade fotboll i Malmö FF. 1983 debuterade han med romanen Den överlevande trädgårdsmästaren och har sedan dess skrivit mer än trettio böcker vilka tillsammans har sålt i över en miljon exemplar. Han har fått många litterära priser, bland andra Augustpriset för romanen Synden (1994). År 2014 fick han Stina Aronsons pris av Samfundet De Nio.

Björn Ranelid är en oerhört flitig person, som syns och hörs på många arenor. Utöver sitt författarskap är han en ofta anlitad föredragshållare och krönikör. På senare år har han också ombetts att vara med i ett flertal tv-produktioner, som Stjärnorna på slottet, På spåret, Let’s dance, Melodifestivalen. Dessutom talar han kanske mer än någon annan inför publik. Han har gjort tusentals framträdanden, både inför fullsatta jättearenor och små grupper av skolelever.

År 2009 instiftades Björn Ranelidpriset, ett pris för gymnasieungdomar som är duktiga på att formulera tankar i aforismer och metaforer. Det var i samband med att ett urval av Ranelids egna metaforer gavs ut i en praktutgåva på fyra språk på ett annat förlag. (Jag skänker dig mina vackraste ord). Ytterligare ett annat förlag utgav samma höst ut en bok om honom, Fenomenet Björn Ranelid. Apropå den skrev Bo-Ingvar Kollberg i Uppsala Nya Tidning att Björn Ranelid är en av vår svenska litteraturs främsta diktare. Samtidigt gjorde han en fin sammanfattning av Ranelids författarskap: ”Han uppehåller sig gärna vid godhetens problem. Han lyfter fram ondskan i människolivet. De utsatta och de som ur usla brunnar ösa, för att tala med psalmisten, har i honom en varm förespråkare. Och i bok efter bok ställer han sig på barnens sida och tar deras parti i en kallhamrad och i alltför hög grad brutal tillvaro.”

Sagt om boken

Författarens hyllningsbok till den skolfröken han hade de första tre åren i skolan, Anna Jensen.

Hon lärde honom läsa, skriva och räkna. Att älska språket. Han skriver om kontakten de haft genom livet, hur hon följt honom i hans författarskap, läst hans böcker.

Nu står han där vid hennes grav, (hon blev 89 år), tillsammans med ett 60 tal personer. Flera av dem har varit hennes elever genom åren. Han lyssnar på prästens griftetal medan tankarna går tillbaka när han var sju år och träffade Anna Jensen första gången.

Han sitter i skolbänken och ser henne skriva sitt namn med krita på den svarta tavlan, Anna Jensen. Han minns hennes oändliga tålamod med de barn som behövde extra hjälp när bokstäverna fladdrade omkring som fjärilar innan de fick fäste i skrivböckerna. Guldstjärnorna hon klistrade in när de varit duktiga med rättskrivning, matematiken och uppsatserna.

Han skriver också om sin fina barndom och uppväxt med kärleksfulla föräldrar en bror och en syster. I ett tryggt Malmö men också om det Malmö som är idag.

Berättelsen om Greta Nilsson och hennes liv som ensamstående med två barn. Det slitna hotellet där hon växte upp. Hennes pappa var hallik, hennes mamma en hora, hon tog emot sina kunder på tredje våningen på hotellet när Greta var i skolan.

Greta hade 12 timmars arbetsdag, hon städade och tvättade åt de bättre bemedlade som bodde i området. Hon trappstädade två stora hyreshus flera gånger i veckan, allt för att ge sina barn en dräglig tillvaro. Hon och Anna Jensen var vänner, de hade kärleken till litteraturen tillsammans. Greta tog som vuxen studenten via Hermodskurser, senare utbildade hon sig till bibliotekarie, ett arbete hon kom att ha på Malmö stora Bibliotek tills hon gick i pension.

Björn Ranelid och Anna Jensen träffades då och då genom åren. Han säger att det var hon som fick honom att så småningom våga ta steget att bli författare.

Hans språk är unikt, ingen annan skriver på samma sätt.

Kärleken till litteraturen genomsyrar hela boken. Något som människorna han skriver om har gemensamt.

Så, Björn Ranelid, må du aldrig sluta skriva dina böcker på ditt speciella sätt, så lovar jag att jag kommer att läsa dem och njuta som jag gjort av denna fina hyllningsbok och de böcker du tidigare skrivit, jag har nog läst de flesta av dem.

Monica Gullman