Sofia Weiss, Tecken

Tecken, är en rysare för slukaråldern, 9-12 år.

En bok jag också slukade, de kusliga synerna och hasande stegen gjorde att jag bitvis höll andan och håret på mina armar krullade sig. Men sluta läsa kunde jag inte förrän sista sidan var läst och jag kunde andas ut.

Moa 12 år älskar hästar, hennes bästa kompis Niki likaså, de gillar att hänga i stallet, pyssla med sina favorithästar och rida så ofta de kan. Moa och hennes mamma har flyttat till en ny lägenhet, ett billigare boende, pengarna räcker inte riktigt till. Ganska omgående börjar Moa se konstiga skuggor i hörnet i sitt rum, hon hör hasade steg och någon som andas. Hon blir jätterädd, försöker berätta för sin mamma men hon säger att du har bara drömt mardrömmar. Hon känner obehag, och konstiga saker händer även när hon är i stallet, någon verkar vilja ta kontakt med henne, någon från andra sidan? Niki undrar vad hon håller på med, hon har blivit så konstig. Så händer olyckan. Moa blir avkastad av sin favorithäst som plötsligt skyggat för något. Hon hamnar på sjukhuset med hjärnskakning. Nu måste Moa på allvar ta tag i vad som händer oavsett vad Niki och mamma säger.

En bok med en spännande och dramatisk handling. Så välskriven av Sofia Weiss som själv är mörkrädd och gärna skriver om sådant som ger rysningar. En bok om vänskap, hemligheter, hästar och spöken.

Sofia kommer att vara en av författarna i bokhandeln på Nationaldagen 6 juni.

Birgitta Gunnarson, Ett liv i färg

Sommartid är som gjord för att läsa feelgoodromaner, böcker som gör att man mår bra även om vägen dit kan vara snårig.

Lillemor är 53 år, hon jobbar som receptionist på en tandläkarmottagning. Hon trivs bra med sitt jobb, vet att hon är kompetent och omtyckt av kollegor och patienter. Det är i det sociala livet som självkänslan är låg. Beatrice och Lillemor har varit vänner sedan mellanstadiet. Lillemor finns där bara, det är Bea som styr och ställer. Hon ingår i Beas grupp vänner som träffas regelbundet på middagar, de gör resor, umgås men alltid på Beas villkor. Och Lillemor hänger motvilligt på, lite vid sidan om, grå och beige, tystlåten. Så kommer dagen då hon råkar sätta sig på fel tåg. Egentligen skulle hon med Beas tjejgäng åka till Eskilstuna på en Spahelg. Lillemor hamnar i Göteborg. Bea smsar och ringer irriterad, säger,  men nu får hon hoppa av vid nästa  stopp och ta en taxi, vi sitter här och väntar, otåligt. Lillemor känner, att nu eller aldrig ska hon bryta sig loss. Börja fundera över hur hon vill leva under resten av sitt liv, inte i skuggan av Bea och hennes väninnor. Det första hon gör när hon kommer till Göteborg är att köpa en korallröd kofta, en färg hon aldrig haft förut. Den hade Bea aldrig godkänt, hon hade snörpt på munnen som hon alltid gör när hon är missnöjd med något.

Så får jag följa Lillemors väg i frihet från andras tyck och tänk. Nya vänner, nya intressen. Följa hur hon växer som människa när självkänslan stiger. Och kanske kärleken knackar på hennes dörr. En bok jag njuter av att läsa. Ändock med en klump i halsen för livet är inte alltid så givet, vägen fram kan vara lite krokig och guppig. Men slutet gott allt gott, Det är ju en feelgoodroman.

Tipsar även om hennes första bok, Så länge hjärtat kan slå.

Monica Gullman