Åke Edwardson är född 10 mars 1953 i Tranås, Småland, och uppvuxen i Sävsjö och Vrigstad. Han har ett förflutet som bland annat maskinsnickare, journalist, pressofficer för FN i Mellanöstern och lärare vid Journalisthögskolan i Göteborg.
Edwardson debuterade som skönlitterär författare 1995 med Till allt som varit dött, som tilldelades Svenska Deckarakademins debutantpris. I Dans med en ängel (1997) introducerades kriminalkommissare Erik Winter som huvudperson, med Göteborg som scen, och boken fick Svenska Deckarakademins Stora Pris för 1997 års bästa svenska kriminalroman. Romanerna om Erik Winter har hittills blivit tolv stycken (den senaste Marconi Park 2013) och sålt i över sex miljoner exemplar på 27 språk. De tio första romanerna har blivit TV-serie med Johan Gry och sedan Magnus Krepper i huvudrollen och visats i många länder. I början av 2019 köpte en regissör och hans produktionsbolag i Hollywood filmrättigheterna till Winterromanen Rum nummer 10 med option på övriga böcker i serien.
Parallellt med kriminallitteraturen har Åke Edwardson skrivit prisbelönta romaner, novellsamlingar och ungdomsböcker, bland annat Genomresa (noveller, 1999), Jukebox (roman, 2003), Samurajsommar (ungdomsroman, 2005), Drakmånad (ungdomsroman, 2006) och Svalorna flyger så högt att ingen kan se dem (roman, 2010). Miljön i dessa böcker är oftast landsbygden, framför allt det småländska höglandet som blivit scen för karaktärerna, oftast rotlösa, på väg någonstans, många gånger i cirkel och utan förmåga att sätta ner fötterna i det egna livet. I september 2019 publicerade Edwardson romanen Bungalow, hans 25:e bok, som kombinerar de två spåren i hans prosa – det urbana och landsbygd. Han har arbetat med Bungalow i sex år och romanen är den största satsningen hittills.
Hans senaste bok är Det trettonde fallet, som kom 2021, är en gastkramande spänningsroman där vi återser Erik Winter och hans kollegor vid Göteborgspolisen. Läs vår recension av romanen här.
Åke Edwardson delar sin tid främst mellan Göteborg och en kyrkby på höglandet utanför Sävsjö. När han inte skriver kör han motorcykel (Triumph Bonneville SE) och lagar mat.
Det var meningen att han skulle delta i den tionde upplagan i november 2021 av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall, men pandemin kom tyvärr emellan. I år har han ingen ny bok så vi vår vänta ett år till, men under tiden kan vi njuta av en kortnovell, som passar bra i denna studenttid, när han ser tillbaka på sitt eget ”studentfirande”.
Åke Edwardson, Studentexamen
Jag ser dem i öppna sportbilar, på traktorer, på lastbilsflak, de unga lyckliga med vita mössor. Kanske är de verkligen lyckliga just där just då, eller åtminstone glada. Det så kallade vuxenlivet väntar. För en del av dem kommer det att bli bra, för andra går det åt helvete. Så ser det ut, fråga mig, jag har varit där och jag är fortfarande kvar här, på dagen 50 år sedan mitt eget utspring.
Något direkt utspring blev det ju inte för mig och min sidekick Sven-Olof ”Svarten” Johansson den där dagen i juni 1972 på Finnvedsskolan i Värnamo. Vi gick stilla åt vänster medan klassen rusade framåt mot väntande närmaste. Svarten och jag hade inga mössor, något slags protest. Vi hade inga närmaste härute. Mina föräldrar drev ett kondis i Vrigstad tre mil bort och hade fan inte tid att lämna stället. Svartens morsa i Vaggeryd hade heller inte tid.
Min Citroen 2CV stod parkerad på gatan utanför skolan, jag körde den till Systemet på Storgatan där Svarten, som fyllt tjugo, köpte två flaskor kakaolikör som han tyckte var det godaste som fanns. Sedan körde vi ut till Näsuddens badplats och satt i bilen och tittade på sjön medan Svarten smuttade på sin likör. Det luktade sött och exotiskt i bilen och jag fällde upp fönstret. Vinden kom in från Hindsen med gröna dofter. Vi pratade om de tre åren som gått men vi hade inte mycket att säga. Kvar fanns bara några minnen från när vi tyckt extra illa om skolan, de små försöken till självständighet: kampanjen för Tupamaros för Operation Dagsverke, statistik över vägskrapor när vi skulle dokumentera passerande fordon, utgång från klassrummet under rasten medan läraren rabblade nästa dags läxor, under vår lediga tid. Jag var alltid arg under de åren. ”Här kommer den arge unge mannen”, sa damerna i skolbespisningen men vi hade en bra relation, jag tror de uppskattade mina dagliga synpunkter på matens kvalitet. Jag är fortfarande nästan alltid arg, men det är inte lika charmigt längre.
När Svarten druckit upp åkte vi tillbaka till stan och mitt inackorderingsrum på Rönnbärsvägen. Det var den sista kvällen där. Vi delade på den andra flaskan och spelade Grateful Dead som vi sett live i Köpenhamn några veckor tidigare. Svarten och jag var mycket musikintresserade och hade gått till stadens enda skivhandel varje lunchrast under tre års tid för att se om det kommit något nytt men det hade nästan aldrig kommit något nytt.
Likören var slut och resten av kvällen och natten besökte vi klasskamraternas mottagningar i hemmen, alltid vackra villor eftersom Värnamo är en stad för rika stor- och småföretagare. Konservativ Skolungdom var överlägset störst på skolan. Vi i Tupamaros var bara två.
I ett vardagsrum i en ståtlig villa träffade jag min klassföreståndare Sven Werner, lärare i svenska. Han hade gett mig en trea. Eftersom svenska var det enda ämne jag var intresserad av förutom gympan hade jag blivit besviken när jag fick betygsarket. Det sa jag till honom. ”Du är en femma men du är för jävla lat”, sa han. Han hade missuppfattat mig, jag var inte lat, jag var bara äcklad av det relativa betygssystemet där det inte fanns någon plats för individualitet. Det sa jag till honom och han skrattade högt. Sedan drack vi någonting mer. Sedan gick jag hem till mitt rum och sent nästa dag körde jag till Vrigstad och det var det.
Åke Edwardson
