En solig sommardag 2021 träffade jag May-Lena Hall på ett café i Mellanfjärden. Vi började prata om böcker och kom då in på Anna-Karin Palms bok om Selma Lagerlöf. Jag fick också veta att May-Lena skrev på en personlig berättelse som skulle komma ut innan årets slut. I januari fick jag ett meddelande från henne om att boken Mirakel och maktmissbruk nu fanns att köpa i bokhandeln. Anna-Karin Palm är systerdotter till May-Lena och har motiverat och uppmuntrat henne till att skriva den här självbiografiska boken.

Bokens huvudkaraktär Helena kommer från Hälsingland, 1967 är hon sjutton år och flyttar till Stockholm för att utbilda sig. En kväll träffar hon en ung man från Tyskland och blir förälskad. När hon senare upptäcker att hon är gravid har han redan återvänt till sitt hemland och Helena saknar hans fullständiga adress. Att hon skall återvända hem till Hälsingland är helt uteslutet, men med stöd av sina syskon tar hon beslutet att lösa sin situation på bästa sätt för sig och det barn hon väntar. Att vara ensamstående mamma på 60-talet var inte helt lätt. De mödrahem som var avsedda för ogifta blivande mödrar och deras barn var institutioner som styrdes med handfasta lagar och regler. Med skinn på näsan och en tigermammas kärlek till sin son går Helena igenom några år fyllda av både mirakel och maktmissbruk.

I bokens första del upplever jag ett försiktigt stapplande med ord och meningar, som för att hitta sitt personliga sätt att skriva. När May-Lena Hall sedan börjar berätta om Helenas väntade barn och barnen på det barnhem där hon får en praktikplats lyfter texten, språket utvecklas och orden flyger som på vingar. Varje barn blir till små och viktiga personligheter som ibland mot barnhemmets ledning vårdas på bästa sätt. De lägst stående barnsköterskorna och praktikanten, utan egen röst visar både kärlek, empati och initiativförmåga. Med samma värme fortsätter berättelsen om kvinnorna och barnen på mödrahemmet där Helena sedan bor med sin nyfödde son. De korta kursiva texterna med minnesglimtar från barndomens Hälsingland ökar förståelsen och ger ett djup till berättelsen. 

Min upplevelse av att läsa den här boken kan ses från många olika vinklar. Jag växte upp i 60-talets Hälsingland och hade flera vänner som fick barn mycket tidigt. Min uppfattning var att det alltid fanns ett nätverk och en farmor eller mormor som stod för det yttersta ansvaret. Myndigheterna agerande visste jag inte mycket om men vuxnas attityder mot barn och ungdomar på den tiden har jag en hel del erfarenheter av. Ett exempel är när min bror föddes i november 1962 och enligt gällande besöksregler på Hudiksvalls sjukhus fick inga barn komma in på avdelningen. Jag smugglades in av min faster och kunde då snabbt kika in på salen och vinka till min mamma. En i dag helt snedvriden upplevelse för en sjuåring som precis fått en lillebror och naturligtvis också saknade sin mamma.

Att läsa kvinnohistoriska tidsdokument från en tid som inte kommer tillbaka och som jag själv kan relatera till ger mig en speciell läsupplevelse. I går träffade jag en barndomsvän som precis läst boken och vi var båda eniga om att innehållet manade oss att se tillbaka till ett 60-tal som var långt ifrån det som dagens barn och ungdomar upplever. På gott och ont för vi bär alla på vår egen historia.

Tack May-Lena för en mycket intressant och känslosam berättelse som du valt att dela med dig av. 

Efter många år i Stockholm har May-Lena Hall återvänt till Hälsingland och bor nu i byn Älvsund med sin sambo.

Maud Granholm
Blogg Basilica55