Begriper icke.  

Jag stoppar tallriken i skafferiet och ställer smöret i diskmaskinen, sådär som man ju gör när man befinner sig på en plats där verkligheten inte råder.  

Såhär. Här är en berättelse som tangerar den tunna linjen som går mellan ett samhällets ansvar och individens skyldigheter att agera. Mellan samhället som slagkraft och individuella faktorer som retoriska slagträn. Ansvaret som klyver samhället itu och smular maktlösheten i bitar. 

Det är inte lätt när det är svårt, men det är hårt där det är som svårast. Här finns gängvåld som trappas upp och en trygghet som tagit hissen till källaren. Här bor faran som lurar i samhällets skuggor och rädslan i en mammas ögon inför ett eskalerande mörker. Tärningen är kastad, ansvaret utgivet och spelet där ingen skonas tar plats. 

Aj. Läsningen är som ett expresståg rätt i magen. En spaljé för orosmolnen som svävar över samhällets spänningsfält och gängvåldets skugga. Detta samtidigt som det råder fritt fall i maggropen och mitt annars strutslugna veto har fått fnatt. 

Författarens precision är lika skarp som skillnaden mellan ett ja och ett nej. Med ett språk som greppar, en berättelse som griper tag och ett driv som går genom märg är detta en läsupplevelse som lika delar förtrolla och förmedlar. Det luktar bästsäljare om denna bok, definitivt! 

Verkligheten kraschlandar både utanför och inuti. Och mitt i all maktlöshet, misär och motgångar tangerar författaren något ytterst relevant. Att ansvaret trots allt vilar varje mans och våra händer tillsammans. Det flödar nytt hopp till mina hjärtkammare.   

Faller som en fura för språket, precisionen och nerven som ändlöst bultar från bläckets kärna. Fastnar som blåbärsfläckar på mormors linneduk för berättelsen, karaktärernas omisskännliga dimensioner och helhetens behag. Om jag förfäras? Ja. Om jag spänningskvider? O-ja. Om det var värt det? Tveklöst.   

Jag söker efter orden. Till slut hittar jag dem.  

Men ändå inte.  

Aldrig kommer jag begripa hur hon gör, aldrig kan jag för mitt liv förstå hur det når mig men alltid kommer jag ständigt att förunderligt beundra denna författares mästerlighet – hatten av för Malin Persson Giolito, du gör det ju så oförskämt bra. 

Malin Karim, Jag är Gud

Ett vårskrik senare och hjärtat gör en kullerbytta.  

Här är konsten att ducka för livet och dyka i måsten. En bok där egot förkrympts, livet flutit på och verkligheten får sig en törn. Om att skilja sig från normen och sluta rätta sig i ledet. Det är en murrande diskmaskin efter morgonkaos, en Unni man inte säger emot och ett kvävande novembermörkers dunkel. Boken bjuder på vardagslivets extas och nu-får-det-vara-nog-känslor med emfas. En dödssynd i taget ger klädnad åt en kvinnas bitvisa uppror mot det bestämda och obestämda i livet. Väljer vi eller väljer omständigheter oss? Och vad gör vi med alla de stunder som länkas samman och blir livet? En läsupplevelse som lovar stort och levererar allt.  

Jag vill krevera. Det är skoningslöst, underhållande och självklart. Underbart! 

Det svarta tillåts både svida och svarva. Samhällets påtvingade plankat smulas till bitar och går från påbud till bränsle. Säg, är det inte Bridget Jones trotsiga lillasyster som gjort entré? 

Det befriande språket och den klarsynta blicken får mitt hjärta att svälla upp. Av kraften i berättandet, glädjen i pennan och den vassa humorn som sticker hål på allt vad Mr Jante och Professor skryt bekommer. Och jag? Hela jag förgås med oundviklig kraft.    

Här är en bok som bekräftar sin läsare och befäster författarens ställning som en skicklig, för att inte säga lyhörd och djuplodande berättare. En bladvändare som sina sju dödssynder till trots är svår att lägga åt sidan. En fröjd att läsa!

Detta är ett litterärt känslovrål. En bok som ropar och rör. Som söker och ser. Och som skriver fram det som bubblar i livets kretslopp. Högröd som en hallon går jag från glädjerullande terrierskratt till vrålbitsk björnilska. Med klackarna vända mot taket vill jag ömsom tjo:a ömsom ohoo:a. Däremellan kommer hulkgråt att likställa med känslan av att ha en disktrasa i strupen. Gah! 

Jag zonar ut.  

Eller vänta. Jag zoomar in. Allt annat vore en dödssynd.   

Kung för en dag eller Gud för en bok. Det bubblar av kolsyra i varje ven och artär. Hemine är här, Karim briljerar och ja, det är guld, guld, guld.  

—-

Den udda kvinnan och staden
av Vivian Gornick 

Hjärtat gjorde en volt.  

Ja, ja o ja. Så stod jag där på perrongen med boken i handen och skymtade tågets sista lok smyga runt krönet när det plötsligt slog mig vad det var jag höll på att förlora: verkligheten.  

Vad an detta? Här är visserligen en kvinna och en stad. Men också tusen ting däremellan. Det är ett strövtåg genom en stor berättelse som bärs upp av ett ännu större språk. Det är en ogrumlad blick på stundens allvar och en precision som mästrar varandets rastlösa flyktighet. Här finns ärtan under de tjugo madrasserna som bild för det skav i själen som svårligen låter sig besegras. Här bor också en exil från ensamhetens torka och insikter som blåser frisk luft till en förorenad verklighet. Orden fyller ut mina mellanrum och tar mitt nu i besittning. Ser en kvinna kasta något och säga ”den är slut”. Och jag? Lägger boken i väskan och tänker ”låt den aldrig ta slut”. Och, the Big Apple had me at Gornicks hello. 

Detta är ett praktverk i konsten att vara människa och en ABC för vilsna själar. Här finns ett driv som engagerar och en glöd som väcker min nyfikenhet. Det briljanta är författargreppet. Det bländande är pennans ton och elegans som suddar varje avstånd mellan mig och textens kärna.  

Den bitterljuva tonen bräcker varje skal av min existens. Författaren har en förmåga att nästla sig långt in, borra djupt ner och forma såväl smärta som svärta till skrivande guld. Hantverket är mästerligt! 

Här är boken som förkroppsligar glappet mellan den vän man behöver och den vän man får. Det bubblar av livets champagne och brusar av klarsyn i mellanrummens vakuum. Inget tycks undkomma pennans träff och ingen kan undgå att av slukas med. Det är ett kärleksbrev till storstadslivets charm och ensamhetens dubbelhet – och det med en skrivglädje som bultar! 

Glöm manualer för vägskäl och snyftdukar vid dis eller diss. Här råder noll procent pekpinnar och etthundra procent liv. Det är så mycket värld, odefinierbar och ändlös.  

När livet börjar kännas som summan av sina brister skriver författaren att hon tar en promenad till the Times Square. När livet börjar känns det minsta i det laget, ja då tar jag mig en litterär tur till Gornick. 

En stötvåg av njutning far genom kroppen. Haffa din Gornick och låt dig berusas av livet! 

—-

Främlingar jag känner
av Claudia Durastanti (översatt av Johanna Hedenberg) 

Jag vill brisera. Icke bildligt talat. 

Främlingar kan dölja tusen ting och samtidigt vara ett livs eget uppslagsverk för obeträdda marker. Jag hinner sånär som snudda tanken innan den här boken likt ett förtäckt kraftfält får mig att skrumpna ihop till ett russin. Hrmpf.   

Låt mig presentera er för främlingar i plural och en släkt i imperfekt. Premissen är glasklar och språket är innerligt och når ytterligheter. Det virvlar av känslor och viner av starka band. Ett släktgalleri skrivs fram i glappet mellan ett språk och en tystnad. Här är boken som definierar förmågan att söka, finna och känna igen sin egen röst – sitt varför. Språket är kittet som förenar och förgrenar. Språket är skillnaden mellan okänd och vän, glappet mellan allierad och fiende. En bok om att rädda livet, belägra sin självständighet och bejaka livets nyckfullhet.  

En litterär solstorm tar plats. Här är boken som dyker upp från ingenstans och dimper ner i mitt nu. En snabbspolning av en barndom, en familjs öden och sekvenser från en verklighet. Jag är belägrad, övertagen och har kapsejsat. Det är medryckande, mångbottnat och makalöst bra! 

Detta är en katalysator för modet att fatta spaden. Att gräva, grubbla och grunda sitt eget jag. Den skickliga pennan och den djärva tonen tar mig med. Och när det litterära tankeklustret väl kommer mot mig är det i det närmaste en omöjlighet att ducka eller dementera.  

Jag ler. På tåspetsar. Och hjärtat slår dubbelvolt.   

Det finns dunkla fenomen som inte kan förenklas, om man ska tro Durastanti. Det finns också fenomen som inte kan förklaras, tänker jag. För mig är ett sådant fenomen Durastanti och boken, ja den stavas Främlingar jag känner.  

Caroline Nilsson
@carolinesbokhylla