Maud Granholm har läst och recenserar här Ingela Wadbrings debutbok, Och livet bara pågår.
Nytt år – nya böcker och januari har verkligen levererat. I slutet av månaden kom Och livet bara pågår, det är en mycket fin relationsroman om kärlek mellan människor som vandrat några mil på livets väg och som bär med sig en välfylld ryggsäck. Författaren Ingela Wadbring arbetar på Mittuniversitetet här i Sundsvall. Hon har tidigare skrivit läroböcker och artiklar inom det facklitterära området och det här är hennes första skönlitterära bok.
När Marija åker på konferens till Svalbard träffar hon Iosif, mannen som hon bara vågat drömma om. Mogen, välklädd och mycket trevlig. Efter år av ensamhet börjar hon sakta hoppas på en ny relation och plötsligt bli hennes vardag med arbetsledning och personalproblem enklare att ta sig igenom. Men ingenting blir riktigt som hon hoppats på, för i hans liv finns multisjuka Almira, kvinnan som han lever med och som han inte är beredd att lämna. Plötsligt ställs Marija inför frågeställningar om sina egna normer, samhällets normer och vad som händer om de utmanas. I samtal med sin bäste vän SiS kastas hon runt i sin uppfattning och hennes ambivalens blir till en känslomässig bergochdalbana.
Den här boken har ett språk som jag tycker om, här finns intressanta dialoger och många viktiga frågeställningar kring liv, vänskap och ledarskap. De största frågorna här är ändå, vad händer när någon blir sjuk i en familj och vad händer med den livspartner som står bredvid? Vilka känslor väcks till liv och vilka blir kvar, sorg, skuld, ansvar, tillit och lojalitet? Författaren berör också andra ämnen som spritproblem och kvinnomisshandel. Hur kan jag som vän, arbetskamrat eller chef ställa rätt frågor? Lögn, sanning, rädsla och insikt kan vara svårt att urskilja, för beroende och medberoende är så komplexa frågor.
Och livet bara pågår ligger mig speciellt varmt om hjärtat. Jag har arbetat över tretti år inom vården och mött många människor med olika handikapp. Min pappa och flera av mina släktingar har levt sista delen av sitt liv i rullstol och med stora sociala och kommunikativa problem. Med hjälp av bilder och andra hjälpmedel kan kommunikation och förståelse förbättras en del, men många problem kvarstår som lämnar stor frustration och sorg efter sig.
Efter att ha läst den här första delen i triologin så är det svårt att inte ställa sig egna inre frågor om värderingar och normer. Det är naturligtvis inte så enkelt som att låta antingen hjärta eller hjärna bestämma. Det finns många aspekter att vrida på och jag tar med mig dem till bokens fortsättning. Bokseriens namn är Tresamheten, vilket ger mig en liten fingervisning om fortsättningen och jag kommer med stort intresse att fortsätta följa Marija, Iosif och Almira för att få veta hur livet formar sig på deras fortsatta livsresa.
”INGELA WADBRING föddes 1964 i Alingsås där hon bor än idag med man och katt. Hon arbetar vid Mittuniversitetet i Sundsvall och är professor i medieutveckling, men har tidigare haft diverse yrken inom bland annat vård och detaljhandel. Tidigare har hon publicerat mycket inom det facklitterära området, allt från traditionella vetenskapliga artiklar till läroböcker och populärvetenskap. Och livet bara pågår är hennes skönlitterära debut och första delen i en trilogi.”
