Lydia Dunge lever ett hektiskt liv. Hon är avdelningschef på anstalten Vinterbo och har både ett bröllop och en begravning att planera. Med en dement morfar, en mamma som tycks mer besvärad än sorgsen och fyra egensinniga syskon gör Lydia sitt bästa för att mormodern under värdiga former ska föras till sista vilan. Fästmannen Douglas, som alltid har haft sina invändningar mot Lydias brokiga, smått kaotiska familj, känner sig bortprioriterad.

Av misstag råkar Lydia skicka ett meddelande avsett för Douglas till Ninos, en total främling. Det blir startskottet för en konversation som blir Lydias följeslagare under de skakiga månaderna fram till begravningen. Hemligheter avslöjas, människor förändras och när Allhelgonahelgen och begravningen närmar sig är ingenting längre sig likt. Hur navigerar man i livet när kartan hela tiden ritas om?

Sara Molin, född 1983, bor i Sollentuna med man och tre barn. Hon är gymnasielärare i svenska och svenska som andraspråk, och ägnar sin lediga tid åt att sluka underhållningslitteratur.

Recension

Caroline Nilsson, @carolinesbokhylla, har läst boken. Här är hennes recension.

Jag trasslar in mig i en telefonsladd som inte finns, ställer soppåsen på balkongen och lämnar lägenheten med ena foten i en gummistövel och den andra i en sandal. Jag är chanslös. Och, jag inte förvånad.  

Yoo-hoo. Här är en berättelse som både nockar och chockar med dess – i äkta Molinanda – varma träffsäkerhet och insiktsfulla skildringar av såväl vardagsliv som relationer i stort och smått. Och den som gärna vänder blad men inte sällan tvivlar på att något rasande roligt, skärpt och medkännande kan åtnjutas i samma bok – se hit!

Min lycka dribblar i kapp varje annan känsla – jag nickar lätt, garvar tätt och och kiknar på mitt alldeles egna sätt – och ja, jag tappar både hakan och andan. Detta är mer än slätstruket bra, det briserar briljans!

Den här boken kommer som en vän vid en mental break-down; med te, medkänsla och en croissant. Och som tidigare levererar författaren en tonsäker och mångbottnad all-inklusive-roman med smak av både sött, surt och salt.

Det är genuint, tänkvärt och något som nästlar in sig i hjärtats vrår långt efter sista bläck. Säg, vem kan fånga läsaren med sådan ögonglimt, älskvärdhet i karaktärer och kvicka ton som knipsar nuet, såsom Molin?

Jag snubblar ut. Irrar omkring som en osalig ande mellan boken och något som visst kallas verklighet. Gräver med hela armen i väskan efter något att förankra mig i, försänkt upp till armbågarna som om jag garvade ur ett dike. Det är bara det att verkligheten har tappat mig.

Det sticker till i hjärtat, bränner i skrattgroparna och kvillrar i tvåstrukna a:n på insidan. Det är charmigt, nära och tveklöst hjärtevärmande.

Författaren skriver smart, djup och helt på allvar. Boken är en visselpipa för humöret och en blow-out för mitt må-bra-system. Och ett praktexemplar av allt en läsupplevelse i ska innehålla. Underbart!

Något måste sägas, och det måste sägas nu. Att min livsesprit jublar, att skratt-hickan sinar sinom tid och att en snälla-ta-inte-slut-bön till högre makt knappast stoppar sidornas fart.

Denna charmbit kommer följa mig länge. Får en bok lov att vara såhär bra (Frågar åt en vän)?