Spänningsvärldens godaste huvudperson är åter

Anders Kapp har läst Isbrytare och utbrister, ”Spänningsvärldens godaste huvudperson är åter”.

August Strindberg heter han, men det är inte Åååågust själv utan den remarkabelt underbare man som är huvudpersonen i Kristina Ohlssons pågående serie där den andra delen, Isbrytare, nyligen kom ut. Genrens huvudpersoner är normalt mer eller mindre trasiga själar men så är det inte alls här; med ett traumalöst bagage blir August snabbt älskad av alla när han flyttat från Stockholm för att bosätta sig på lilla Hovenäset nära Kungshamn i Bohuslän och hans lilla butik, Strindbergs Second hand, blir till ett socialt nav i bygden. Dessutom nyförälskad i kriminalinspektör Maria Martinsson som dock har ett tyngre bagage vilket krånglar till relationen en del. Än krångligare blir det när mordbrand och mord drabbar detta paradis på jorden. Hos författaren finns en smittande berättarglädje som mitt i problemen skänker historien ett solvarmt ljus som lyser in mellan bokstäverna.

Det finns något befriande med denna älskvärde August Strindberg som efter år som kapitalförvaltare i Stockholm är förmögen och år i en rätt sval relation som avslutades utan några känslostormar bestämmer sig för att fullständigt byta liv; han flyttar tvärs över landet till Bohuslänskusten, köper huset i Hovenäset, tar över en före detta begravningsbyrå i Kungshamn som han bygger om till sin second-hand-affär. Butiken håller endast öppet på eftermiddagarna, på förmiddagarna åker han omkring i sin gula för detta likbil, ”ärvd” från begravningsbyrån, för att besöka kunder och samla in intressanta föremål. Det låter mer som en karaktär från en feel-good-roman än någon från spänningsgenren men fungerar överraskande bra som kontrast till normaliteten.

Hans kärlek, Maria Martinsson, har det betydligt trassligare. Hon har efter lång tid äntligen kommit ut ur äktenskapet med Paul, en misshandlande man som fällts i tingsrätten och nu sitter frihetsberövad i väntan på att målet, efter överklagan, ska upp i hovrätten. Han fälldes inte för sin långvariga hustrumisshandel, svår att bevisa, utan för ett tveksamt narkotikainnehav. Han har hotat både Maria och August och just den situationen växer ut till en stark biberättelse. Maria och August älskar varandra men Maria är ändå osäker; vågar hon verkligen lita på någon man? Hon vill inte att förhållandet ska vara offentligt, nästan varje natt smyger hon iväg hem från Augusts hus och hoppas att ingen ska se.

Huvudberättelsen startar en kall natt i januari med ett brandlarm; två sjöbodar brinner ner helt och snabbt konstateras att branden måste ha varit anlagd. Den ena ägs av August och den andra av Axel Ehnbom, en äldre man som bott på Hovenäset i nästan hela sitt liv. Maria Martinsson arbetar med utredningen och ett av problemen är att de inte får någon kontakt med Ehnbom. Slutligen hittas han död. Först tror man att det är en olycka, ett fall i en trappa, med det visar sig att det måste vara mord.

Scenen är satt och berättelsen kan rulla på i ett bra tempo. Författarens kärlek till Bohuslän framgår tydligt i miljöbeskrivningarna och hennes starka erfarenhet som författare märks lika tydligt i utvecklingen av många levande karaktärer men det som imponerar allra mest är fantasirikedomen i intrigbygget där mängder av oväntade komponenter kommer exploderande som fyrverkeripjäser i mörkret. Ibland kanske det kan bli väl mycket, en del rätt långsökta detaljer, med det förlåter läsaren direkt när man har förmånen att få ryckas med i den sprudlande berättarglädjen och den eleganta berättartekniken som rör sig smidigt mellan olika berättarperspektiv i nutid och i den historia som ger mycket av förklaringarna.

Redan första delen, Stormvakt, hyllades av många recensenter, såldes direkt till drygt tio länder och framgångarna för denna nya serie kommer säkert att fortsätta efter denna starka uppföljare.

Anders Kapp, 2021-12-02
Text från bloggen Kapprakt