Ingrids längtan efter ett större, mer äventyrligt liv för henne från gården i Småland till Paris där hon träffar sina drömmars man. Tre decennier senare återvänder hon till Sverige, i bagaget bär hon med sig en tragedi och sju år i franskt fängelse. Genom dagböcker, farfaderns anteckningar och återberättade episoder försöker Carolina Neurath bena ut Ingrids öde och återberätta sin släkts mörka hemlighet.

Recension

Ingalill Eriksson har läst och recenserar här.

Caroline Neurath visar upp konsten att vara detektiv, att undersöka och avslöja. Med sin journalistiska bakgrund och med en vana att även skriva skönlitterärt, ger hon sig i kast med ett familjedrama. Hon borrar djupare och djupare, när hon blandar berättelser från förr och nu.

I hennes egen släkt har det funnits något dolt, en hemlighet, något som släktingarna på ett uppenbart sätt undvikit att tala om. Eller som titeln lyder: Fråga aldrig om Marianne. I fokus står Caroline Neuraths farmors syster Ingrid. Hon föddes 1927 på den småländska landsbygden och dog i Stockholm utkant 2018. Däremellan vistades hon en lång period i Frankrike och det var även där som hon begick ett fasansfullt brott. Hon dödade sin egen och enda dotter Marianne, som då var 16 år. Ingrid var 52 år, då dådet begicks 1979.

Jag märker på mig själv att jag hakar upp mig på dessa årtal och åldrar, eftersom läsningen blir alltför plågsam om endast känslorna virvlar upp. Men mitt bland faktauppgifter och känslomässiga skildringar vill man hela tiden komma vidare och få gåtornas lösning. Hur gick det till? Vad säger de överlevande som valt att gömma undan? Vad hände på fängelset, där Ingrid avtjänade sitt 7-åriga straff? Hur var det då hon kom tillbaks ensam och åter trampade svensk mark?

Författaren ger oss svar, om än inte alla. Ingrid hade med åren utvecklat en vin-alkoholism, men det förklarar inte allt. Hennes mycket hetsiga humör går som en röd tråd genom hennes liv. Många har varit rädda för henne, både före och efter mordet. Hon blev också lämnad av sin man, Mariannes pappa, vilket betonas som orsak av Ingrid själv. Det är hans och hans nya partners fel – det är Ingrids egen standardförklaring.

Läs boken och döm själva! Juridiken har haft sin sakliga gång och i slutet av boken får vi ta del av rättegångsprotokollet, som Caroline Neurath efter stor möda lyckats hitta i en dammig kartong.

Jag lägger ifrån mig boken, nu helt lugn, och konstaterar att vi fått ta del av en historia från verkliga livet. Skildringen har varit lika spännande som den värsta påhittade deckaren. Den döda flickan har i och med boken fått en slags upprättelse. Och äntligen kan vi och Neuraths släkt prata om det som inte fick pratas om tidigare. Det känns skönt.

Sundsvall den 10 december 2021

Ingalill Eriksson