Den nyantagna studenten Leo sitter vid ett bord intill ett stort fönster på universitetets campus. Det har gått tre veckor sedan höstterminen startade. En av kursböckerna ligger uppslagen framför honom. Han är djupt försjunken i musiken från hörlurarna. Precis när en ny låt börjar kommer kurskamraten Suz fram till honom.

Leo skruvar på sig. Han lyfter rumpan från den ena sittknölen till den andra. Han lutar sig bakåt mot stolsryggen. Han förstår att det är kört med dagens läspensum.

Inom sig ler han. Suz är det vackraste han någonsin sett. Han ser inte enbart hennes perfekta gestalt utan även hennes milda sinne. Kropp och själ i perfekt balans. Hon om någon skulle passa som helfigur i en skulptursamling. Då skulle han gå dit, enbart för att känna på hennes rundade former. I nuläget är något sådant varken lämpligt eller möjligt. Kanske sen.

”Kan jag slå mig ner?”, säger Suz.

”Visst”, säger Leo med skorr i rösten och inser att han nickar som om han skulle ha Parkinsons.

”Vilken fantastisk utsikt”, säger Suz.

Leos hjärta bultar så kraftigt att han undrar om Suz hör det. Hennes närhet berusar honom. Han kan inte längre urskilja texten i kursboken. Inte sedan han lyfte huvudet och såg Suz stå framför honom. Han skjuter upp boken mot mitten av bordet medan han försöker säga något, men han hittar inga ord. Vad ska han säga…

Hennes huvud är vänt mot fönstret så han ser hennes ansikte och överkropp i profil. Här skulle han kunna förbli sittande. Tittande på henne.

Suz är klädd i en väl använd kjol och topp i matchande färger, som från en second hand-butik.

Ovanför vänster öra sticker en djupblå fjäder upp som med en lätt böjning följer det mörka bakåtkammade håret. Leo kommer på sig med att stirra på henne. Andlöst.

Han anstränger sig för att återgå till sitt tidigare fokus i kursboken, men inser att hans tankar om texten och hans känslor för Suz spretar i olika riktning. Han får en bild av att han är ute med en kopplad hund i vardera hand som springer åt varsitt håll medan han försöker att med korsade armar dra dem till sig. Det slutar med att han ger upp och låter tankarna löpa fritt, förslavade under känslorna.

Han vänder huvudet åt samma håll som Suz. Tillsammans tittar de västerut längs Selångersån. Löven i träden rör sig med mjuka rörelser i solljuset. Längre bort ligger centrala Sundsvall. I bakgrunden syns den nya bron som ett tvärgående streck längs med horisonten.

Suz tar fram en termos. ”Vill du ha te?”

Leo avskyr te, men hör sig själv säga: ”Ja tack”.

Han hämtar en plastmugg på toaletten och Suz häller upp åt både honom och sig själv.

De dricker tillsammans, blickande ut över åns strömmande vatten. Leo vill både gå därifrån och vara kvar.

”Vill du dela en apelsin med mig?”, säger Suz efter en stund.

”Ja tack”, säger Leo innan Suz hunnit avsluta frågan. Tillsammans med Suz finns det uppenbarligen inga egna nej. Han är förlorad.

När hon börjar skala apelsinen kämpar han emot för att inte hjälpa till med att ta bort skalet genom att lägga sina fingrar om hennes händer och följa hennes mjuka rörelser längs apelsinens rundning. Med blicken följer han hur hon för in fingrarna under skalet på den lättskalade apelsinen, som om han själv förde in sin hand under hennes topp och med mjuka fingrar lyfte bh-kupan.

”Visst är det vackert med alla dessa gröna nyanser i träden”, säger Suz.

”Ja”, säger han lågmält och lyfter ögonen från hennes byst.

Med vagt darrande händer tar han emot apelsinhalvan som Suz räcker honom. Den blir liggande i hans kupade hand medan han följer hennes rörelser med blicken. Han förlorar sig i hur hon med mjuk fingerfärdighet särar på klyftorna och för den ena klyftan efter den andra till och in mellan sina läppar. Varför är inte jag en apelsinklyfta?

Hon tuggar klyftorna genom att försiktigt röra käkarna.

”Ska du inte äta din halva”, säger Suz samtidigt som hon torkar bort några droppar apelsinjuice som sipprar ut mellan läpparna i den ena mungipan.

Leo sänker blicken mot sina fingrar för att skilja ut den ena klyftan efter den andra från apelsinhalvan. Han stoppar klyftorna försiktig i munnen och mosar dem genom att med tungan trycka upp dem mot gommen. När apelsinen är slut erbjuder han sig att hämta pappershanddukar med ljummet vatten och tvål. De tvättar och torkar sina händer.

Suz tar hans hand och frågar om de ska gå ut i solen och ner till åkanten. Leo svarar inte, utan reser sig från stolen så att den välter bakåt. Skyndsamt utan att titta på Suz försöker han resa upp stolen utan att släppa hennes hand. Det går inte utan att släppa handen. När han ställt upp stolen står Suz och väntar på honom. Hon har rest sig och plockat ihop sina saker utan att han hört något.

Hon tar hans hand och de tar trapporna ned till suterrängvåningen och går ut på baksidan mot ån. Skuggorna från den nedåtgående solen har blivit längre. Bladen på träden ser betydligt mörkare ut än tidigare.

De ställer sig intill åkanten med huvudena vända nedströms bort mot centrum och bron. Suz pekar med den ena handen. I den andra har hon Leos hand. ”Det är så vackert!”, säger hon och suckar djupt.

Leo svarar inte. Han kan inte. Han försöker att titta mot horisonten längs Suz hand, men det är inte vyn över ån som dominerar hans tankar just nu. Han är torr i munnen. Hjärtat bultar hårdare än någonsin. Det värsta som kan hända nu är att hon ställer sig med ryggen mot hans bröst och känner knölen innanför hans byxor. Han skäms. Han kroppsliga gensvar på hennes närvaro motsvarar inte hans själsliga intentioner. Han både vill att hon lutar sig mot honom och att hon står kvar där hon är lite till vänster om honom.

”Ser du så vackra höstblommorna längs åkanten är i det här ljuset”, säger hon.

Leo står bredvid, nickar och hummar som om munnen vore full av sand.

”Titta där”, säger hon. ”Där flyter resterna från en snabbmatsförpackning”.

Leo nickar återigen. De vackra blommorna blandas med det frånstötande snabbmatsskräpet. Han försöker att fokusera och att hålla ihop sig, att glömma sin kropp för att i stället vara med Suz. Han kämpar med att stå bredvid det känslomässiga flödet, i stället för att flyta med det och riskera drunkna i en erotisk eufori.

På andra sidan ån försöker han följa hur sjögräset som sitter fast på botten ligger på ytan längs med strömmen. Bakom träden mellan bladverket skymtar rörelser från små ben. Gälla barnröster ropar ut sin fascination över det som finns i naturen. ”Titta här!” ”Fröken, fröken!”

Leo sluter sina ögon. Uppfylld av Suz närvaro dagdrömmer han tillitsfullt om att han kan följa Suz åt vilket håll hon än går. Även rakt ut i ån. När hon rör vid honom håller han på att sprängas av längtan efter hennes kropp. Suz verkar dock oberörd av Leos lidelsefulla känslor.

Hennes närvaro försvinner långsamt bort från honom. Låten är slut. Uppfylld av stunden och besviken över omständigheterna tar han av sig hörlurarna, plockar ihop sin saker, lägger ned dem i tygkassen och går hem för att äta linssoppa och ostfralla. Han tror sig förstå hur Leonard Cohen kände det då han satt på balkongen bredvid Suzanne Verdal och tittade ut över floden St. Lawrence.

© Gunnar Augustsson, 2021