Uppföljaren till succén Rotvälta – utsedd till årets bästa deckare 2020 och vinnare av Glasnyckeln 2021, bästa kriminalroman i Norden. 

I ett ödehus vid Offersjön, djupt inne i de ångermanländska skogarna, hittas en ihjälsvulten man. Två fingrar är avhuggna på hans vänstra hand.

Sjuttio mil längre norrut, i det nästan övergivna gruvsamhället Malmberget har en annan man spärrats in i en källare och lämnats att dö.

Eira Sjödin, polisassistent i Kramfors, blir engagerad i utredningen, samtidigt som hennes mamma måste in på vårdboende. Hennes bror sitter fängslad, dömd för ett brott han har erkänt, men inte begått.

När ännu en man försvinner berör det Eira personligen.

För att finna honom är hon beredd att riskera allt.

Slukhål är den fristående fortsättningen på succéromanen Rotvälta, och andra delen i Tove Alsterdals serie från Ådalen. Rotvälta utsågs till Årets bästa svenska deckare 2020 och belönades med Glasnyckeln för bästa kriminalroman i Norden.

Pressröster om Rotvälta:
”En deckare som lågmält och svidande vackert lyckas gestalta mer än ett brott.” 
DN  

”En helt uppslukande berättelse, engagerande och spännande, där decennier av lögner når ljuset. Fantastiskt bra!”
Expressen  

”En bladvändare av klass.”
UNT  

”Sträckläsning garanteras.”
Aftonbladet

Recension

Anders Kapp har läst Slukhål. Här är hans recension.

Tove Alsterdal gjorde storslam med Rotvälta, första delen i hennes nya Ådalsserie som blev utsedd till bäst i både Sverige och Norden. Mycket att leva upp till alltså när det nu är dags för uppföljaren, Slukhål som är den andra boken med Eira Sjödin i huvudrollen. Någon annan författare skulle möjligen kunna darra på manschetten i en sådan situation men det gäller inte för denna. Mästerligt tar hon oss läsare i handen på en innehållsrik färd i detta speciella landskap i en berättelse som befolkas av många intressanta människor och levande, verklighetstrogna miljöer. Intrigen är intelligent och fängslande, ingen lämnar läsningen frivilligt, och dessutom bjuder hos oss på många glimrande bonuspresenter under resans gång. Det enda sorgliga är när texten tar slut och vi tvingas inse att det säkert dröjer ett år innan vi får träffa Eira & Co igen.

När berättelsen börjar befinner vi oss rätt långt från Ådalen, närmare bestämt i Malmberget som under natten skakats av ytterligare ett gruvskalv. Här finns hus som successivt flyttas för att göra mer plats för gruvbrytningen och i ett av dem som nyligen utrymts, nära Gropen, hittas en svårt medtagen man inlåst i en källare utan något att äta eller dricka. Mikael Ingmarsson överlever mot alla odds. (En roande tillfällighet var att jag direkt innan Slukhål läste Anna Kurus nya Gryningsjakten som också handlar om gruvbrytningens förtärande av sina städer, men då i Kiruna.)

Tillbaka i Ådalen återser vi Eira Sjödin, seriens huvudperson, som i förra boken återvände från Stockholm för att ta hand om sin allt mer dementa mamma Kerstin. Nu går det inte längre att ha henne hemma, mamman måste in på ett boende. Det är inte lätt men den komplexa relationen mellan mor och dotter är genomgående levande, realistiskt och berörande skildrad.

August Engelhart har återvänt till Kramfors från ett längre vikariat i Trollhättan. Han är fem år yngre än Eira, en färskare polisassistent, och de två delar säng emellanåt men oftare patrullbil. Det jobbar bägge som ingripandepoliser och en dag åker de ut på ett försvinnande, en man i Nyland som inte setts till på tre veckor, dottern Paloma som studerar i Luleå hade blivit orolig när hon aldrig fick svar på sina telefonsamtal så hon pratade med sin mamma Cecilia som polisanmälde. Hans och Cecilia Runne har varit skilda i tre år och har ingen tät kontakt. Det dyker inte upp något misstänkt, det händer att vuxna människor åker bort eller drar sig undan, det blir inget högprioriterat ärende.

Tone Elvin vill slippa jobbet inom hemtjänsten och följa sin dröm, att kunna leva på fotograferandet. Just nu planerar hon en fotoutställning som hon ska kalla Glömskan med bilder från landsbygdens ödehus. Nära den mycket lilla byn Offer hittar hon det perfekta huset i det perfekta ljuset. Hon fotograferar inte digitalt, hon använder pappans gamla Leica med fantastisk optik och ser fram emot att framkalla och förstora de nya bilderna. Men på en av bilderna upptäcker hon en helt oväntad detalj, huset var tydligen inte helt öde, det verkar finnas någon i källaren. Hon larmar polisen, det blir Eira och August som åker dit. De finner en död man. Det visar sig vara Hans Runne som inlåst i källaren svultit, eller kanske snarare törstat ihjäl.

Eira har valt att jobba med yttre tjänst på grund av att det ger tydligare arbetstider som hon behöver för att kunna ta hand om sin mamma. När mamman nu finns på ett boende blir möjligheterna att arbeta som kriminalpolis större och hon får ett vikariat på Grova brott för att kunna arbeta med fallet. Spåren går åt många olika håll. Bland annat visar det sig att ödehuset i Offer numera ägs av av ett skumt holdingbolag som kan ha en koppling till kriminell rysk penningtvätt (snygg koppling till den verkliga historien om Baronerna i Eze).

Ungefär halvvägs in i boken låter författaren oss läsare ana vad som möjligen kan ha hänt vilket är skickligt och engagerande. Upplösningar som baseras på helt nya fakta eller personer mot slutet innehåller naturligtvis överraskning men blir samtidigt platta och ointressanta. Så är det inte här, inte alls, berättelsen växer allt närmare Eira samtidigt som vi rör oss i landskapets dramatiska scenerier i en fängslande jakt.

Utöver den enskilda bokens avslutade berättelse innehåller serier också en lång berättelse, som kan vara rätt tunn med återkommande miljöer och successiv karaktärsutveckling, eller, som här, något tjockare med Eiras bror Magnus som erkänt ett brott han inte begått vilket resulterat i ett långvarigt fängelsestraff. I denna långa berättelse tillkommer nya pusselbitar i den berättelsen och dessutom tillför författaren en rejäl cliffhanger mot slutet som kan komplicera Eiras liv rejält i kommande böcker.

Det finns så många olika saker att beundra, en av dem är alla underbara oväsentligheter. I alla typer av historieberättande, vare sig det handlar om professionella historiker eller skönlitterära författare, finns ett ofta återkommande misstag som handlar om historiens logik, att det existerar en logisk kedja av orsaker och verkningar som ska upptäckas när det snarare är så att denna kedja inte är något som finns utan något som skapas i efterhand, av berättaren och av andra inblandade. Det är det som bilden av Minervas uggla handlar om hos Hegel liksom den genealogi som Nietzsche presenterade senare på 1800-talet och som Foucault och många andra arbetade mycket med under 1900-talet.

Att tro att denna kedja existerar under skeendets samtid är något som dels saknar förankring i verkligheten, dels något som lätt skapar platta och tråkiga berättelser, inte minst inom spänningslitteratur där den smarta utredaren hittar bit efter bit som alla hänger samman i en rät linje mot målet: mysteriets lösning. Så är det inte här; berättelsen är allt annat än tvådimensionell och vi får som läsare vandra omkring i en levande tredimensionell värld med skeenden på många olika plan som kan ha samband med varandra men inte alls behöver ha det. Så som verklighetens liv ser ut.

Något annat läsglädjande är alla dessa små referenser åt alla möjliga håll; under vandringen genom textens Ådalsskogar skymtar vi Platon, Hjalmar Söderberg, Verner von Heidenstam, Birger Norman och en hel del andra.

Ytterligare en del är att författaren inte kan låta bli den researchlust som hon excellerade med genom sina första fem böcker; jag har bott mycket på Stadshotellet i Hudiksvall och känner igen miljödetaljerna väl liksom många av de andra miljöer som förekommer i berättelsen. Och när vi sysslar med forensiska frågor så måste man naturligtvis få något om denna vetenskaps historiska rötter som bonus. Och varför inte en del ornitologi på vägen. Läsaren ler förtjust.

Och naturligtvis är det fantastiskt välskrivet. Jag var småsur när författaren övergav sin tidigare form med helt fristående böcker baserade på extremt omfattande research för att i stället inleda en serie. Jag har slutat med det och längtar bara efter att få träffa Eira igen.

Anders Kapp, 2021-10-22

Text från bloggen Kapprakt