Året är 1937 och den 17-åriga Betty lämnar Hudiksvall för att bli hembiträde hos doktorsfamiljen Molander på Östermalm i Stockholm. Hon kämpar med långa arbetsdagar och doktorinnans nedlåtande attityd. Betty är oskuldsfull och bildningstörstande och inser snart att i storstaden finns det andra möjligheter och en betydligt större frihet än vad som fanns på hemorten. Inte minst växer en stark vänskap fram med Viola, hembiträdet i grannhuset. Genom böckernas värld kommer Betty i kontakt med Martin, en universitetslektor av judisk börd, och inleder med honom en omöjlig kärleksrelation.

Räkna hjärtslag är en berättelse om en ung kvinnas väg ut i livet, i en historisk tid som liknar vår egen. Det är en varm roman med tidstroget språk och färgstarka detaljer som snabbt förflyttar läsaren till tiden strax före andra världskriget.

Katarina Widholm är född i Hälsingland och efter en tid i Stockholm och utomlands har hon återvänt och är nu bosatt i Hudiksvall och Hassela. Hon har tidigare gett ut ett flertal barnböcker.

Maud Granholm recenserar

Räkna hjärtslag är Katarina Widholms debutroman och första delen i en planerad romanserie – Böckerna om Betty.

Betty är uppvuxen i Hudiksvall och tar som 17-åring plats hos doktorsfamiljen Molander på Jungfrugatan i stora huvudstaden. På tåget ner till Stockholm träffar hon universitetslektor Martin Fischer och efter det blir ingenting riktigt som hon tänkt sig. De upptäcker att de båda har en passion för böcker, men efter mötet på tåget delar de också ett stort intresset för varandra.

Livet som hembiträde hos doktor Molander och hans doktorinna blir inte lätt. Kraven på en 17-åring är stora, men med hjälp av sin nyfunna vän Viola löser hon de flesta uppgifterna i den stora våningen. Genom att läsa böcker och kärleksfulla brev från sin stora kärlek, står hon ut med det hårda livet. När breven från Martin Fischer plötsligt uteblir, krossas hennes framtidsdrömmar och hon tvingas till ett livsavgörande beslut.

”Hon ställde ifrån sig både tallrikar och bestick och tog upp listan för att läsa. Det var fyra tättskrivna blad med mycket detaljerade instruktioner på allt som skulle göras i det Molanderska hemmet. Sida upp och sida ner med rubriker som: ”Veckosysslor” och ”Dagligen återkommande sysslor”. Betty skummade hastigt sidorna och bara gapade. Hur skulle hon någonsin hinna med allt detta på rätt sätt? Hon svalde intensivt för att inte börja gråta. Som hon längtade hem till det enkla lilla köket hemma i Åvik nu. Ack, mamma om du vore här … Men sen såg hon på pendylen att herrskapet snart skulle komma till middag och hon bet ihop och dukade bordet så prydligt hon kunde.”

Jag har valt att läsa den här romanen som en nostalgisk litterär pärla, men vet att det finns öppningar för många obehagliga reflektioner som jag väljer att bara nämna helt kort. Det här var långt före metoo-rörelsen och inom alla slutna rum dolde sig en skrämmande kvinnosyn.Tjänstefolkets utsatthet var stor och jag kan inte låta bli att skrämmas av doktorns förkärlek till de blåögda, synen på homosexuella och på de kvinnor som råkat i olycka.

Det finns många orsaker till att jag älskar den här boken. Den är mycket välskriven, med ett språk som för en 50-talist lägger sig som bomull över hela berättelsen. Utifrån mitt intresse för mat, blir jag extra varm i hjärtat av att läsa om Bettys arbete i det Molanderska köket. Det här utspelade sig före ransoneringen så hon hade stora möjligheter att utöva sin självlärda kokkonst i både husmanskost och kalaskok. Men största orsaken till mitt stora intresse för den här serien är personen Betty Lind. Genom gestaltningen av huvudkaraktären och 30-talets miljöer tar Katarina Widholm mig tillbaka till ungdomens läsupplevelser. Så många böcker som jag tidigare läst och drömt mig bort i från den här tiden. Jag vill tro att författaren som är född 1961 har liknande upplevelser från böckernas värld och jag kan inte låta bli att känna en viss tillhörighet med henne. Förutom att vi båda är uppvuxna bland Hälsinglands höga berg och gröna skogar är vi pedagoger och kanske den största samhörigheten av alla, vi talar båda Hasselamål och vet att ostkaka skall serveras med saftsås och inte med grädde och sylt.

Så, jag längtar efter att få följa Betty vidare i den här serien.

Maud Granholm
Text från bloggen Basilica55