Sara Omars debutroman utspelar sig i en by i Kurdistan i slutet av 1980-tal och början av 1990-tal. I landet härjade Iran-Irak-kriget och Gulf-/Kuweit-kriget. Sara Omar (född 1986) är dansk-kurdisk. Hon är doktorand i statsvetenskap och sitter i styrelsen för flera av Danmarks kvinnoorganisationer. Hon har jämförts med Malala, som tilldelades Nobels
Fredspris, för sitt fokus på kvinnors rättigheter.
Baksidestexten lyder: Dödstvätterskan är en oförglömlig berättelse om en extremt utsatt flickas liv, om hederskultur och mäns våld mot kvinnor. Ett kontroversiellt ämne som är brinnande aktuellt även här i Sverige. Författaren bygger på sina egna erfarenheter när hon modigt och personligt skriver om ett kvinnoöde av idag.
Huvudkaraktären är en kvinna, Frmesk 30 år. Hon är inlagd på Skejby Hospital i Danmark och året är 2016. Romanen inleds med att Frmesk drömmer mardrömmar, fruktansvärda mardrömmar från barndomen, som återkommer varje natt.
I nästa kapitel förflyttas läsaren tillbaks i tiden till år 1986, dagen för Frmesk födelse.
Så varvas händelserna mellan nutid och dåtid. I centrum för berättelsen finns Allah, imamer, männens traditionellt
religiösa och bokstavstrogna tolkning av Koranen och kvinnorna, som slaviskt och kulturellt följer männens påtvungna regler. Kvinnor som inte kan läsa, bara lärt sig Koranen utantill, hålls i okunskap. Och okunskap leder till osämja, oliktänkande och hat.
Att läsa denna bok är som att själv befinna sig mitt i händelsernas centrum. Med varje nerv, känsla och förnimmelse
måste jag övervinna mitt motstånd, min avsky till det jag läser. Detta är inte en fiktion, detta är ur verkliga livet. Så grymt, så omänskligt, så brutalt, så skändligt, så orättfärdigt.
Ett samhälle där mannen och mannens släkt bestämmer allt för den unga kvinnan. Hon har inte rätt till något eget
val, bara att lyda eller att förkastas. Men förkastas även om hon lyder, om det passar mannen. Kvinnan som lemlästas och även mördas om hon inte visar sig ”ren” nog. Eller så planteras någonting skamfyllt hos den kvinna, som ska kuvas
eller som mannen vill bli av med!
Frmesks mormor Gawhar är dödstvätterska. En skamfylld självpåtagen uppgift, att ta hand om de kvinnolik som lämnats kvar på dödsplatsen efter ett hedersmord. Kvinnor som ingen i deras egen familj vill beröra, för att de anses ha smutsat ner familjens heder. Men vem smutsar egentligen ner dessa kvinnor? Och vilka är det som dömer dem?
Jag tycker om Frmesks mormor och morfar. Deras människokärlek kontrasterar mot det skoningslösa hatet. Inte bara
för att de beskyddar Frmesk, utan också för deras relation med varandra och för morfaderns funderingar kring religion och hedersbegreppet. Morfadern tillhör religionen Zoroastrism.
Trots att jag mådde fysiskt illa av att läsa den här boken, kunde jag inte sluta läsa. Jag hade gärna läst mer om
Frmesks uppväxt och vad som hade hänt mellan nu i Skejby 2016 och då i Zamwa 1991. Sara Omar har ett driv i sitt skrivande, som gör att jag bara måste läsa ett kapitel till och ett till. Det är flyt i berättelsen, välskriven, språket är skoningslöst, utlämnande och mörkt!
Citerar: s271: Vilka är de människor som har rätten att förtrycka, slå och dräpa? Varifrån får de den rätten? Från Gud, från Allah skulle de säga. Men kan det vara rätt att uråldriga böcker, kulturer och traditioner är mer värda, mer heliga än ett människoliv? Och det forfarande idag? s226-228) Vilket fruktansvärt språkbruk av både män och kvinnor i Allahs namn!
Starka meningar: s127: Gawhar kunde känna lukten av rädsla från deras (barnens) munnar. s149) Otrohet är bara ett ord som används av dem som fruktar andra religioner mer än de tror på sin egen.
Vackra meningar: s235: De (själarna) samlade sig tätt intill dem som ett sidenband spunnet av solens andedräkt.
Rekommendera:
Ja, absolut! Det här är en omskakande, stark, fängslande och enormt viktig bok, som väcker mycket funderingar kring hedersbegreppet. Boken har kallats ”Årets modigaste bok”. Den gav mig en inblick i kvinnors helt andra livsvillkor – och faktiskt även mäns. Jag vill tro att människan inte är ond i sig, utan görs eller gör sig ond med religion som förtecken.
Tack, Sara Omar för att du gör din röst hörd och det vill jag hjälpa till att sprida!
Läs boken!
Möter berättelsen mitt liv? Nej, inte på något sätt! Att religionen, i mitt fall katolicismen, styr människors livsvilkor mer eller mindre och att det görs fruktansvärda brott mot mänskligheten och ffa kvinnor under alla religioners täckmantel, det visste jag. Men denna totala omänskliga, hatfyllda brutalitet mot flickor och kvinnor i namn av den här berättelsens religion, det skrämmer mig intill fruktans rand. Att det skrivna ordet av människor, tolkas så olika på gott och ont, av människor!
Avslutar med att citera poeten Walt Whitman: Det här är ingen bok, den som vidrör den, vidrör en människa.
Eveline Santner
Text från hennes blogg
