Där jag växte upp fanns öppna fält och vida marker som banade levnadsväg genom skogen. Och så fanns DUNGEN, en liten trång plätt med eländig och snårig skog som lämnats kvar orörd bland allt det öppna. Vi blev tillsagda att inte leka där, inte vara där, att undvika Dungen, gå inte dit! Så därför var vi där ofta.
Adina lever ensam i en stor stockholmsvåning. Hon kryssar mellan ett välbetalt jobb, vidlyftiga sexuella kontakter och aggressiv boxning. På sistone har det förflutna börjat gnaga inombords och när barndomsvännen Malin plötsligt ringer på dörren briserar allt.
Trettio år tidigare lever tonåriga Adina i en småländsk by med sin ensamstående mamma. Livet kretsar kring församlingen Kristi Gemenskap där hierarkin är tydlig ledarna har all makt över medlemmarna. Därför vill Malin till varje pris bli Guds utvalda och hon tar Adina till den förbjudna Dungen. Men ondskan hinner före och ingenting blir sig likt.
Dungen handlar om längtan efter närhet, förlust och evig vänskap. Rachel Mohlin debuterar med en roman fylld av både humor och svärta.
Rachel Mohlin är skådespelare och manusförfattare. Dungen är hennes första roman.
Recension av Caroline Nilsson
Jag är som i paralys.
Det skulle kunna beskrivas som ett högriskprojekt. Eller också inte. Riskfaktorn är nämligen identifierad. Jag talar såklart om Dungen.
Så, shoot. Här är en Adina som aldrig haft ett nio-till-fem-liv men ett desto mer frekvent sex-liv. Här är KBT-specialisten Silvana, som aldrig mött en klient utan (Adina-)like och en Malin som bestämt tror Gud utvalt just henne till något extrabra. Det är ångestmattor, martyr-hattar och skäms-kuddar. Det bjuds in till skuldberg, övertygelser och livshemlisar. Allt vi bär, allt som tär och allt det där som utgör livet. Vänskap som håller, envishet som vredgas och en otämjd vrede som briserar. Och ett äventyr du sent ska glömma!
Jag slutar i det närmaste att andas. Kaninpulsen skenar, strutslugnet flyger sin (bok)kos och gapskrattet hinner knappt fram på tungspetsen innan det vänder tvärt för ännu en skrattvåg.
Det är ljuvligt, ljudligt (utanför och inuti) och bara – enastående – lysande!
Åh! Det slinker ut både ett och tre (bok)vrål. Och i en roman skulle bokstäverna ha haft minst textstorlek hundratrettio punkter. För är man väl uppslukad av en bok som denna tycks hjärnan nämligen – av någon outgrundlig anledning – få öppen planlösning.
Språket är rappt, rasande roligt och rosande skickligt. Dramaturgin är en E18 till garv, gråt och en galet bra bok. Karaktärerna blir kära vänner och dialogerna får mitt hjärta att snubbla.
Jag är schack matt. Har stammat, varit tyst och stirrat. Och dessförinnan har jag varit otålig, ja rentav otrevlig, i väntan på lästid.
Och nu. (För)undran stiger; heter Marian Keys kusin de facto Rachel Molin mån tro?
Här är boken som tar armkrok på läsaren genom sidorna och livet. Genom gråtfräs och strutsskratt. En bok som får glappet mellan verkligheten här och verkligheten där att suddas ut.
Och en läsning som förblir ett återkommande riff i hjärnan som lyder: D-u-n-g-e-n.
Caroline
@carolinesbokhylla
