Den tredje och avslutande delen i Bellman noir-trilogin.
Likt ett skadskjutet djur stryker Tycho Ceton runt i staden mellan broarna, medan han filar på en plan för att återta den glans han förlorat. Han ska ställa till med ett spektakel mer häpnadsväckande, mer hänförande och mer avgrundsdjupt vidrigt än något som dittills skådats i detta vidunderliga och vedervärdiga Stockholm.
Den som satt sig i sinne att stoppa honom är Emil Winge. Men denne känner hur stödet för hans jakt börjar tryta. De paranoida myndigheterna har viktigare saker att ägna sig åt, och hans vapendragare Mickel Cardell är upptagen av en egen jakt efter Anna Stina Knapp, som försvunnit efter hennes båda barns död.
Författaren
Niklas Natt och Dag är född 1979 i Stockholm, där han också är uppvuxen, bosatt och sysselsatt som skribent. Han debuterade som författare med 2017 med den historiska romanen 1793 som gjorde stor succé och som sålts till 35 länder.
Han själv har en obestridlig koppling till svensk historia som medlem av den äldsta överlevande adelsfamiljen i Sverige. Hans förfäder slog ihjäl Engelbrekt, förlorade huvudstaden till Kristian Tyrann och tvingades i landsflykt efter att ha krävt Jean Baptiste Bernadottes abdikation. Efter den nu avslutade trilogin ska han tydligen ägna sig åt att skriva något hämtat från släktens historia.
När han inte skriver eller läser, tycker han om att spela gitarr, mandolin, fiol eller den japanska bambuflöjten, shakuhachi. Han bor i Stockholm med sin fru och deras två söner.
Recension
Anders Kapp har läst den avslutande delen av Niklas Natt och Dags trilogi. ”Äntligen!” utbrister han.
Det här är en glädjens men också sorgens dag. Vi är många som längtat efter att få fortsätta läsningen av Niklas Natt och Dags berättelse om det sena sjuttonhundratalet och nu finns äntligen hans nya 1795 ute i handeln. Det är en stor glädje men samtidigt är detta sista delen i hans trilogi; efter att ha avslutat sista sidan är det verkligen slut, vi får aldrig mer umgås med palten Mickel Cardell och alla de andra som befolkat denna värld och i detta finns också en sorg. I skolans historieundervisning fick vi en helt annan bild av denna tid liksom i fiktionens värld från Almqvists Drottningens juvelsmycke och framåt; här får vi en verkligare verklighet berättad på ett overkligt språk med en svärta som är en njutning att läsa. Han skulle säkert ha kunnat fortsätta serien med stora upplagor men trots allt är det ett klokt och modigt beslut att stanna vid en trilogi. När årets nomineringar till Augustpriset offentliggörs 19 oktober vill jag se 1795 på den listan!
2017 kom debuten med 1793 som var chockerande; det är otroligt sällan som man får läsa något genuint originellt, det mesta som kommer ut rullar i gamla hjulspår även om det ofta kan rulla väldigt bra. Här fick vi möta en författare som bokstavligt klev ner i skiten för att låta oss möta en i många fall brutal vardag för många människor i olika samhällsskikt i den tidens Stockholm, som gav nya insikter om den delen av den svenska historien och som gjorde det med ett alldeles eget och imponerande språk i kombination med en spänningsberättelse som förmår att fånga väldigt många människor.
Glädjechocken från debuten var naturligtvis omöjlig att upprepa när 1794 kom ut 2019 men den innehöll en hel del nya aspekter på denna tid och det jag kanske främst bär med mig från den är nya kunskaper, men också insikter, om Sveriges betydande roll i dåtidens brutala slavhandel. Det finns skillnader mellan kunskaper och insikter där de förra är viktiga men de senare ännu viktigare. Kunskaper kan till exempel handla om siffror och andra fakta om Förintelsen men det är först i berättelserna om detta helvete, biografiska och skönlitterära, som fakta förenas med känslor och utvecklas till insikter som kan skapa den kraft som kanske kan motverka upprepanden. Niklas Natt och Dag är en mästare på att skapa denna typ av insikter och göra det på ett sätt som får stor spridning. Böckerna säljs i stora upplagor, har fått många priser och finns i trettiofem länder. Här på Kapprakt märker jag det stora folkliga intresset: texten om den förra boken, 1794, är sidans klart mest lästa.
I inledningen möter vi trilogins centrala skurk som från parnassen fallit ner i avgrunden, Tycho Ceton har knappt mat för dagen och gömmer sig från alla sina fiender, hans tidigare uppburna position i Eumeniderna, det depraverade ordenssällskapet för mäktiga män, är ett minne blott men han filar på en plan för att återta den glans han förlorat. Han ska ställa till med ett spektakel mer häpnadsväckande, mer hänförande och mer avgrundsdjupt vidrigt än något som dittills skådats i detta vidunderliga och vedervärdiga Stockholm.
Vi får naturligtvis träffa palten Mickel Cardell som lever i stor vånda; han känner sig medskyldig till att Anna Stina Knapps två små barn dött i en stor barnhemsbrand. Han söker henne överallt i staden men utan framgång han hittar inga som helst spår av henne. Och han är inte ensam i sitt sökande, hon jagas av många andra, hon är i stor fara.
Vi får träffa Mickels goda vän Emil Winge som efter brodern Cecils dör tagit sig ur sitt supande och övertagit Cecils roll som en sorts konsult till poliskammaren; han hjälper till i lösningen av olika brott och är samtidigt på jakt efter Tycho Ceton, han vill sätta stopp för detta vidriga monster en gång för alla.
Vi får träffa många andra i ett myllrande Stockholm och tacknämligt nog bjuder oss författaren hjälp med ett inledande persongalleri. Vi befinner oss i tiden efter Gustav III:s död sedan han skjutits på operan våren 1792. Sverige leds av en förmyndarregering, den blivande kungen Gustav IV Adolf är ännu ej myndig, och i praktiken är Gustaf Adolf Reuterholm rikets regent 1792-96. Reuterholm är besatt av att utplåna kvarvarande gustavianer sedan en plan för att störta förmyndarregeringen avslöjats. Kuppförsöket leddes av Gustaf Mauritz Armfelt; han dömdes till döden för detta 1974 men befanns sig då i säkerhet utomlands. Konspirationen avslöjades av spioner som kom över en brevkorrespondens, bland annat brev mellan Armfelt och Magdalena Rudenschöld. Denna verkliga historia har en central del i romanen, särskilt ett brev från Rudenschöld där ett antal lojala gustavianer ska ha namngivits.
I 1795 finns alltså en hel del karaktärer från de tidigare delarna men också många nya. Särskilt förtjust blir jag över barnhusbarnet Elis som tvingats bli vuxen alldeles för tidigt och som utvecklats till inkarnationen av begreppet streetsmart för att kunna överleva i en väldigt hård värld. Hans stora dröm, det projekt som han ägnar all sin kreativitet åt, är att befria den som han tror är hans biologiska mamma.
Det finns några nya historiska aspekter som vävs in i den avslutande delen. Bland annat får vi möta herrnhutismen som uppstod i nuvarande Tyskland på 1720-talet och vid denna tid spritt sig, bland annat till Stockholm. Den kan ses som föregångare till den frikyrkorörelse som kommer att få ganska stor betydelse och möjligen kan jag tycka att den aspekten skulle ha kunnat användas mer i berättelsen.
Efter en inledande prolog är boken uppdelad i tre delar, delvis överlappande under våren och sommaren 1795 så att vi ibland får möta samma skeenden betraktade ur olika perspektiv. Därefter en fjärde del där det hela ska avslutas under hösten och vintern samma år. Slutligen en kort epilog från våren 1796 som skänker en del ljus i allt detta fascinerande mörker. Strukturen fungerar mycket effektivt men på vägen mot slutet blir jag alltmer nervös; hur ska han kunna avsluta berättelsen på ett sätt som är värdigt detta mästerverk? Avslutningen består naturligtvis av flera olika delar, det är olika människor och skeenden som ska lämnas. Jag kan inte avslöja innehållet men en del överträffar faktiskt alla mina förväntningar, så snyggt! De andra delarna ligger kanske inte på samma nivå.
Det finns oändligt många pärlor som jag skulle vilja citera men det skulle bli väldigt långt. Måste ändå dela en dyster konklusion om livet och mänskligheten: ”Vi haltar vår väg genom tillvarons oreda med vad medel som står till förfogande. Omkring oss reser vi symboler och mättar dem med värde för att bringa ordning till förvirringen, allt enligt vårt godtycke. Vi göder dem till storhet, och villigt underkastar vi oss dem sedan. Vi tycks som släkte födda till trälar, alla. De lögner vi nynnar oss till tröst blir bälg åt den härd där vi smider våra egna bojor.” Det är ett konststycke som förutom den språkliga kvaliteten ska beundras för sin intelligens, för det den säger, inte bara om 1795 utom om vår egen samtid.
Det finns en bidragande anledning till min stora förtjusning över denna trilogi; här finns element hämtade från min barndoms största favoriter. Jag verkligen älskade Alexandre Dumas och särskilt hans musketörer i 1600-talets Frankrike. Där fanns bland annat några försvunna ädelstenar som måste återfinnas liksom det i 1795 finns ett hemligt brev som jagas av många; både av hjältar och skurkar i bägge fallen. Hos Dumas förekommer det ibland dueller på liv och död liksom här, även om den elegans med fäktandet som kan finnas hos Dumas i 1795 naturligtvis förvandlats till en mycket mer kroppslig brutalitet. Om möjligt älskade jag än mer Arthur Conan Doyle; läste allt och kommer ihåg att jag som väldigt ung lekande lätt fixade frågorna när Tiotusenkronorsfrågan på TV hade denna författare som ämne. Här återkommer Sherlock Holmes i form av Emil Winge som emellanåt excellerar i deduktiv briljans. Och här återkommer även den evige ärkeskurken James Moriarty hos Doyle, nu i form av Tycho Ceton som kanske saknar Moriartys briljanta intelligens men den ersätter han med överlägsen kreativitet när det gäller bestialiskt våld.
Det finns så mycket att imponeras av i denna serie men det som mer än något annat kommer att leva kvar hos mig är språket. För alla som skriver med handling förlagd till historisk tid är språket en utmaning. Ska man berätta med nutidens språkbruk eller ska dåtiden existera inte bara i handling utan även i språk? Det är ingen enkel fråga och alla svar är på olika sätt felaktiga. Om en dialog mellan människor som lever i 1790-talets Stockholm förs på dagens svenska blir det naturligtvis en lögn. Om den förs på 1790-talets svenska är det mycket få i dag som skulle kunna läsa den, möjligen med stor svårighet och utan behållning. Niklas Natt och Dags lösning på detta omöjliga dilemma är att uppfinna ett alldeles eget språk, en svenska som aldrig funnits; ett språk som känns som 1790-tal, utan att vara det, en svenska som är njutbar att läsa idag med mängder av meningar som växer från en samling bokstäver till konstverk inför vilka man faktisk måste stanna upp en stund i beundran på samma sätt som man gör på en utställning med favoritkonstnärer. Det är i högsta grad begripligt att det tagit tid för honom att skriva denna trilogi. Det som däremot är svårbegripligt är hur översättarna hanterar det, böckerna ges ju ut på ett antal olika språk och jag är så nyfiken på det att jag funderar på att läsa någon av böckerna på engelska.
Just språket räcker som motivering för att 1795 ska nomineras till Augustpriset i skönlitteratur i år och det finns så mycket mer som motiverar det. Priset delas ut till en enskild bok, men det har hänt tidigare att det i realiteten delas ut för en serie genom att prisa den sista boken. Dags att göra det igen! Och för alla som inte besökt 1790-talets Stockholm med Niklas Natt och Dag som guide är det hög tid att göra det; det är en resa som ger minnen för livet.
Anders Kapp, 2021-09-20
Text från bloggen Kapprakt
Beställ/Reservera boken
Vi kan reservera denna titel åt dig för avhämtning i butiken eller för hemleverans.
Fyll i formuläret nedan så återkommer vi till dig. Då kan du också välja om du vill ha hemleverans eller hämta i butiken.
