En riktig grand final i spänningsbranschen!

– Jag ber dig, Martinsson. Jag orkar inte göra det här. Du måste hjälpa mig. Det är en döende mans sista önskan.

Rättsläkare Lars Pohjanen ber Rebecka Martinsson att utreda ett preskriberat mord. Hon går motvilligt med på detta, fast hon egentligen är arbetstrött och slutkörd.

Snart har hon även en ny mordutredning på sitt bord. Spåren löper samman och leder också till mörka hemligheter i hennes egen familjehistoria.

Äntligen är den sista boken om Rebecka Martinsson här!

Författaren

Åsa Larsson är född i Uppsala 1966 men uppvuxen i Kiruna och numera bosatt i Stockholm. Hon är utbildad jurist men debuterade som författare 2003 med Solstorm, som belönades med Svenska Deckarakademins pris för bästa debut och även blev film med Izabella Scorupco i huvudrollen som Rebecka Martinsson. Uppföljaren Det blod som spillts blev Bästa Svenska Kriminalroman 2004. 2006 kom Svart stig och 2008 Till dess din vrede upphör. 2012 utkom den femte boken om Rebecka Martinsson, Till offer åt Molok, och samma år fick hon Deckarakademins pris. Nya Fädernas missgärningar avslutar serien som sålts i stora upplagor i tjugosex länder. Tillsammans med Ingela Korsell har hon också skapat den enormt populära Pax-serien för barn som kommit ut i tio delar 2014-2018rECENSION

Recension

Anders Larsson har läst boken och utbrister ”En riktig grand final spänningsbranschen!”

Ända sedan 2012 har vi ivrigt väntat men när vi nu äntligen får återse Rebecka Martinsson i Fädernas missgärningar, den sjätte och sista delen i serien, så sparar Åsa Larsson inte på krutet. Ibland kan jag klaga på genrens fyrkantighet med alltför rigida strukturer men här finns motsatsen. I läsningen tänker jag ofta på musik, på rytm, på den storartade kompositören som presenterar sin bästa symfoni där orkesterns alla förmågor och uttryckssätt kan komma till sin rätt i överraskande rörelser mellan det stillsamt vackra och den intensiva dramatik som känns i hela kroppen. Vi har sett det förut, att avsluta något kan innehålla sina våndor, den här texten sväller ut till femhundrafemtioåtta sidor, betydligt längre än de tidigare, men inte en enda av dessa sidor är överflödig. Utöver spänningsberättelsens kärna får vi så mycket mer i form av berörande människoöden, vackra kärlekshistorier, imponerande naturscenerier och till och med överraskande idrottsdramatik.

Grundkonceptet är inte alls originellt, tvärtom ligger det i samtidens mittfåra för genren; något traumatiskt inträffar för länge sedan som i nutid återvänder för att ställa till det för de människor som befolkar berättelsen. Det originella finns i stället i den exceptionella kvalitetsnivån. Det har gått sju år sedan den senaste boken kom ut 2012 och de skulle bli svårhanterat med ett sådant tidshopp i den värld som Åsa Larsson skapat men det undviker hon genom att placera berättelsens nutid till 2013.

Men berättelsen börjar redan 1962 när Börje Ström är elva år. Han bor ensam med sin mamma, pappan Raimo Koskela finns knappast med i bilden och Börje saknar honom. Han ser fram emot att han äntligen ska få en vecka med sin pappa men vågar inte visa sin glädje för mamman; risken är stor att hon skulle bli arg och ställa in alltsammans. Pappa har lånat en liten stuga vid Torneälven och de fiskar tillsammans. Börje njuter över livet men plötsligt hörs en bilmotor i ödemarkens tystnad, det är någon som kommer. Pappa gömmer Börje under båt som ligger upp och ner och förmanar honom att inte säga ett knyst innan han kommer tillbaka. Det gör han aldrig, han är och förblir försvunnen. Mamman tror att han bara dragit till Finland och någon större utredning blir det aldrig.

Ragnhild Pekkari i Kiruna är nypensionerad från jobbet som sjuksköterska; det är nästan ett år sedan och hon är less på livet, kanske deprimerad. Hon är en lång, stark och aktiv kvinna, pensionärslivets passivitet passar henne inte alls. Hon bestämmer sig för att göra ett avslut, ta livet av sig, och hon har en detaljerad plan för när, var och hur. Men så kommer det ett telefonsamtal. Hennes katastrof till bror, Henry, har tydligen inte setts till på rätt länge, han har till och med missat torsdagarnas leveranser från systembolaget till den lilla lanthandeln och det händer aldrig, det konstanta supandet är det en enda han sköter. För länge sedan var det han som fick ta över den lilla gården på ön där Ragnhild växte upp, föräldrarna trodde att ansvaret skulle få honom att skärpa sig. De hade fel.

Trots att de inte haft någon kontakt på länge känner hon ett ansvar, åker till uppväxtbyn Kurkkio vid Torneälven, öster om Kiruna, och tar sig över vårvinterns osäkra is ut till ön. Hon möter en gård i totalt förfall, tar sig in i huset och kan knappt andas i stanken. Hittar sin döda bror och så småningom hans misskötta hund som ändå lever. När hon gräver i den stora frysboxen efter mat till hunden hittar hon en kropp. Den verkar ha legat där länge. Det visar sig vara just Raimo Koskela som varit försvunnen ända sedan 1962. Han är mördad. Men mordet är preskriberat så det är inte aktuellt med någon polisutredning.

Det är den åldrande rättsläkaren Lars Pohjanen som identifierar kroppen och han gör det med hjälp av kroppens tatueringar. Exakt likadana har han sett många gånger förut på den världskända boxaren Börje Ström, bland annat OS-mästare i lätt tungvikt innan han gick över till proffslivet. Det är ett bra tag sedan nu, Börje har lagt handskarna på hyllan och återvänt till Kiruna. Pohjanen förstår att det här måste handla om den försvunna fadern, han blir djupt engagerad och kan inte acceptera att det inte ska utredas, att Börje aldrig ska få några svar. Han vet att han själv snart kommer att dö och han vädjar till sin vän Rebecka Martinsson att hon måste göra något, om inte annat ägna sin fritid åt att försöka ta reda på vad som hänt.

Åklagare Rebecka Martinsson är en av den svenska spänningslitteraturens mest intressanta huvudpersoner; komplex som få med en massa olika skikt av olika slag, här finns gott och ont i en salig och mycket mänsklig blandning. Just nu är hon arg. Hennes chef Alf Björnfot, som hon gillar ganska mycket, har tagit långledigt och givit sig av med sin dotter på en drömresa till Alaska. Hennes åklagarkollega Carl von Post, som hon verkligen hatar, har blivit tillförordnad chef och det första han gör är att begrava Rebecka med ett ton av skitjobb samtidigt som han själv inte tillför speciellt mycket värde till verksamheten.

Trots den extrema arbetsbördan vill hon ändå göra ett försök, Pohjanen har aldrig bett henne om något tidigare. Det visar sig finnas kopplingar till hennes egen familjs komplicerade historia vilket först innebär att hennes motvilja stegras; det här handlar om människor som hon absolut inte vill ha med att göra. Men så blir det naturligtvis inte. Hon söker hjälp hos nypensionerade Sven-Erik Stålnacke, tidigare omtyckt ankare hon Kirunapolisen, som kanske skulle kunna hjälpa till med en privat utredning? Först ovillig börjar han ändå prata med några människor som kanske skulle kunna veta något.

Det hela växer ut till en stor affär med internationella kopplingar som inkluderar många människor och händelser, både i dåtid och i berättelsens nutid som vi hela tiden rör oss mellan i eleganta kurvor. I söndags hade jag tänkt göra en del olika saker men efter frukostens DN-läsning sneglade jag på inledningen och blev kvar. Det hann bli sen eftermiddag innan sista sidan avslutades. Av det planerade blev intet. Det var en riktigt bra söndag!

Inom spänningslitteraturen är relationer ofta katastrofer med män som misshandlar kvinnor eller något annat. Visst finns det en del relationselände även här med det finns också gott om vackra kärlekshistorier. Vi har Sven-Erik och Airo, ett par i tidig pensionsålder som verkligen växt samman i ömsesidig tillit. Vi har Rebecka vars fina tid tillsammans med Krister Eriksson tagit abrupt slut sedan hon hoppat i säng med Måns Wennergren, hennes tidigare chef på den fina advokatbyrån Meijer & Ditzinger i Stockholm. Nu har Krister ett annat förhållande fyllt av Instagramlycka, men Rebecka saknar honom, något som hon knappt kan erkänna för sig själv. Hur ska det gå? Inte minst har vi mötet mellan Ragnhild och Börje som är underbar läsning. De flesta kloka författare låter bli att skriva sex, det blir nästan aldrig bra, men här finns det en författare som kan.

Ibland lider jag över ett överdrivet användande av övertydliga cliffhangers i hoppen mellan olika berättarperspektiv men det slipper jag helt i den här läsningen. Författaren förmår variera sina berättartekniker och en av dessa metoder blir jag särskilt förtjust över. Då och då arbetar hon med galet snygga och snabba övergångar mellan två personers perspektiv på ett skeende; särskilt läsvärt blir det i alla initiala missförstånd i mötet mellan Börje och Ragnhild, med den osäkerhet som alltid kan finnas i begynnande förälskelser, något ofta skildrat med tonåriga karaktärer men det är något som knappast förändras när de inblandade nått pensionsåldern. Just denna berättarteknik skulle bli tröttsam om den överanvändes men det finns det ingen risk för med en så skicklig kompositör som här.

Det finns massor med annat att glädjas åt. I texten finns en del bibliska referenser som bidrar med kompletterande perspektiv, själva titeln kommer därifrån (2 Mos 20:5-6) och vi får ta del av den överraskande visdomen att ”slumpen är Guds pseudonym när han inte vill skriva under”. Vi får ta del av en hel del reflektioner om Kirunas pågående transformation, flyttningen av stan, som också får sin betydelse i berättelsen. Hundmänniskor kan glädjas åt många scener där olika hundar spelar en viktig roll. Alla kan under hela läsningen njuta av ett underbart språk och ett myller av spännande människor som till exempel ”ett nittiosjuårigt russsin med fluffig rosa kofta och hår som myrull en regnig höstdag”.

Jag har blivit något mer idrottsintresserad på senare år, men det är en förändring från en mycket låg nivå. Något som aldrig intresserat mig är boxning trots att jag förstått att många är passionerat engagerade i just denna verksamhet, som ser det som något helt annat än två människor som pucklar på varandra, som ser det som en noble art av närmast filosofiska proportioner. Denna passion har också kommit till uttryck litterärt i många sammanhang, men vad jag kan komma på just nu handlar det bara om manliga författare. Boxning förekommer rätt frekvent i denna text och hanteras så initierat och levande att till och med jag blir intresserad. Förstår inte riktigt har författaren lyckats med detta, men imponerad blir jag.

Jag vet att hon fått en massa priser redan men det är nog dags för fler; bättre än så här blir det inte.

Anders Kapp, 2021-09-22
Text från bloggen Kapprakt