– Jag ber dig, Martinsson. Jag orkar inte göra det här. Du måste hjälpa mig. Det är en döende mans sista önskan.
Rättsläkare Lars Pohjanen ber Rebecka Martinsson att utreda ett preskriberat mord. Hon går motvilligt med på detta, fast hon egentligen är arbetstrött och slutkörd.
Snart har hon även en ny mordutredning på sitt bord. Spåren löper samman och leder också till mörka hemligheter i hennes egen familjehistoria.
Äntligen är den sista boken om Rebecka Martinsson här!
Författaren
Åsa Larsson är uppvuxen i Kiruna och bosatt i Stockholm. Hon är utbildad jurist och debuterade 2003 med Solstorm, som belönades med Svenska Deckarakademins pris för bästa debut och även blev film med Izabella Scorupco i huvudrollen som Rebecka Martinsson. Uppföljaren Det blod som spillts blev Bästa Svenska Kriminalroman 2004. 2006 kom Åsa Larssons tredje kriminalroman Svart stig och 2008 Till dess din vrede upphör. 2012 utkom den femte boken om Rebecka Martinsson, Till offer åt Molok, och samma år fick hon Deckarakademins pris. Den sjätte och avslutande delen, Fädernas missgärningar, utkommer hösten 2021. Sammanlagt har Åsa Larssons böcker sålts i mer än 1 miljon exemplar bara i Sverige, och sålts internationellt till 26 länder.
Intervju med Åsa Larsson
Åsa Larssons bok är fortfarande bara ett manus när vi ses i det regnfuktiga skiftet mellan sommar och höst. Men det ska den inte vara länge till, visar det sig när jag frågar om boken äntligen är klar.
– Jag smög upp i redaktörens trappuppgång i morse och la det färdiga korret utanför hennes dörr. Såja, den är klar.
Och då går det inte att undvika den klassiska sportfrågan.
Åsa Larsson funderar en stund och försöker förklara.
– Jag känner många saker samtidigt. Att avsluta Rebecka Martinsson-serien är verkligen inte bara kul. Hon har förändrat mitt liv. Jag fruktar tomheten, samtidigt som jag känner mig stolt. Och glad.
De senaste månaderna har Åsa Larsson varvat skrivande med att packa, för alt flytta från huset i Mariefred in till Södermalm i Stockholm.
-Att röja ett hus är en sysselsättning där man kan vara försjunken i tankar. Så jag har kunnat tänka tillbaka på mitt författarliv. Jag känner mig väldigt tacksam. Det är helt sjukt att jag har försörjt mig och ungarna i tjugo år på mitt favorityrke. Lilla jag, som kommer från den där lilla gruvarbetarstaden. Och så Rebecka Martinsson, då.
Ja, vem är Rebecka Martinsson egentligen?
-När jag började skriva första boken, i smyg för snart tjugo år sedan, hade jag en idé om handlingen och om miljön, men henne var jag tvungen att skriva mig fram till. Hon kändes fejkad i mina första försök. Men när jag lånade in mer av min egen underdogkänsla, eller om jag ska säga skörhet, blev hon en riktig människa.
Åsa Larsson berättar att det tog ett halvår och till slut blev Rebecka Martinsson både trasig och osympatisk. Och en bättre huvudperson.
– Jag fick ett skrivtips en gång: Var modig. Det tänker jag ofta på. Mod är olika saker för olika människor. För mig var det svårt att erkänna att Rebecka Martinsson kände agg till andra människor, till exempel till hennes världsvana juristkompisar. Jag ville inte att mina juristkompisar skulle veta att jag ens tänkte sådana tankar.
Vi kommer in på det här med trender inom kriminalromaner.
-När jag började var huvudpersonerna ofta tuffa och i konflikt med ett mansdominerat poliskollektiv. Protagonisten kunde utsättas för allt
möjligt hemskt och borstade sedan bara av sig och gick vidare. Så när Rebecka hamnade på psyket var det många som undrade hur det skulle gå.
Det funkade ju bra för Rebecka – man kan ha en diagnos och ändå vara en deckarkaraktär. Vi pratar vidare om att det speglar ganska bra hur samhället faktiskt har förändrats på den punkten. I dag kan en person leva med psykisk ohälsa men ändå vara en bra kollega, och en bra förälder. Förstås. Det är avstigmatiserat helt enkelt.
Det har gått nästan tio år sedan Åsa Larsson kom ut med sin förra bok om Rebecka Martinsson, och många har undrat varför uppföljaren tog så lång tid på sig.
En anledning är att Pax-projektet kom emellan. Min son slutade läsa böcker när han var 11. Och pojkar måste läsa! Så jag brann verkligen för att skriva de där böckerna. Sedan har det spelat in att jag har haft ett förlag som har gett mig frihet. Normalt ska det inte gå tio år mellan två böcker i en deckarserie, men för mig fick det göra det. Och helt ärligt behövde jag också tid att fylla på för att ha något som är värt att berätta.
Men hon erkänner att hon inte har kunnat släppa Rebecka Martinsson helt under de tio år som gått.
-Jag hade faktiskt påbörjat något tidigare, som låg och väntade. Men när jag skulle ta tag i det igen var det som att ligga med ett lik.
Ett språk värdigt en deckarförfattare, men Åsa Larsson modifierar liknelsen och kommer fram till att det åtminstone var som ett kallt och dött äktenskap.
-Det hade gått så många år när jag började återupplivningen. Segt är bara förnamnet. Familj, vänner och alla på förlaget fick stränga order av mig: ”Ni får inte ens fråga mig om hur det går med boken!” Men efter ett tag stack jag ut näsan från min kammare och sa att, ”Det blir nog ändå en bok av det här” innan jag drog in näsan igen. Det var så skönt att mitt liv på ett naturligt sätt rörde sig kring Rebecka igen och att berättelsen började leva med mig. Men det blev inte den berättelse det hade blivit om jag hade skrivit den 2013.
Hur hanterar du att den är så efterlängtad?
-Jag har försökt att verkligen avsluta på riktigt, och knyta ihop säcken, om än inte helt. Så boken blev ganska lång. J ag har ju ett helt kollektiv att ta hand om också; Anna-Maria Mella, Sven Erik Stålnacke, Tommy Rantakyrö …
Att Åsa Larsson har starka band till sina karaktärer är tydligt och hon berättar att hon faktiskt inte har en aning om vad hon ska göra nu när Fädernas missgärningar går till tryck. Förutom att uthärda tomheten hon vet kommer komma.
-Tomheten skrämmer mig. Men det har ett egenvärde att inte veta. Att frigöra mig själv från författaridentiteten lite grann. Alla försakar saker i sina yrkesliv. Jag själv har längtat efter att läsa. Och att inte ha så många plikter, som man har när barnen är små och man bor i ett gammalt hus och har en bok som ska skrivas.
Kyrkan är närvarande i flera av Åsa Larssons böcker. Ett mord i en tidigare bok sker till och med i en kyrka.
-Jag är präglad av religiositet och tro. Min släkt var laestadianer. Och är. Jag var själv med i frikyrkan, i mina äldre tonår. Jag har både hunnit komma ifrån min tro och komma tillbaka till min tro. Och jag läser Bibeln. Det vore konstigt om det inte kom med i mitt skrivande. Tro känns intimt att fråga om. Tycker du det?
-Ja, vi har till exempel en mycket bättre arsenal med verktyg för att prata om relationer. Det finns en skämsfaktor som gör att man inte vill säga att man är kristen och särskilt inte pingstkyrkovarianten. Många har dåliga erfarenheter och man vill inte bli förknippad med det. Men jag har många kristna vänner, även bland mina författarvänner, så för mig är det enkelt.
För Åsa Larsson handlar tro om att ge andra människor full frihet. Pastorn Tomas Sjödin har inspirerat när han säger att bönen är en allemansrätt. ”Hur som helst och på vilket sätt som helst. Det har ingen annan med att göra.”
-Min gud är tillåtande. Det finns så många knäppa ställen i Bibeln, men det är ju berättelser skrivna av människor. Religion har ju också använts för att manipulera och som förevändning för krig. Om man tar Bibeln som Guds rena tilltal så får man det riktigt jobbigt.
Hur ser din skrivdag ut?
-Det är olika men det här året har varit lite speciellt. Min vuxna son har distanspluggat och suttit hemma, så jag har hakat på hans rutiner. Vi har klivit upp och ätit gröt vid sju. Klockan åtta har han ställt upp strykbrädan som skrivbord och så har vi satt en äggklocka på 40 minuter. När den har ringt har vi ätit ett ägg. Sedan 40 minuters jobb igen, för att sedan ta en tur i skogen med hundarna. Det har varit perfekt för mig som annars är världens bästa prokrastinerare.
Jag ber henne försöka sätta fingret på varför hon ändå samlar sig till ett skrivande varje dag, ända sedan den där dagen när hon började formulera sig, i smyg.
-Vi människor är skapade för att vara kreativa. Vi mår bra av att vara i kommunikation med världen, naturen, djur. Jag hade nog ingen koll på det då, men jag kan se det nu. Det var ett begär. Inte bara att skriva och lägga i byrålådan utan att vilja skriva en bok. Alla har någon talang och längtan efter olika saker och jag ville skapa något. Såhär tjugo år senare är det läge för mig att fundera på det: är det fortfarande på det sättet jag vill skapa?
Och vad är det du vill med ditt skrivande?
– Att någon läsare ska känna sig mindre ensam. Känna att det är okej att livets stig går över blötmyrar och inte bara på räls. Vi drabbas alla av förluster och tillkortakommanden men det kan gå bra ändå. Det vill jag säga med mina berättelser och personerna jag skriver om.
Åsa Larssons bok är fortfarande bara ett manus när vi ses i det regnfuktiga skiftet mellan sommar och höst. Men det ska den inte vara länge till, visar det sig när jag frågar om boken äntligen är klar.
– Jag smög upp i redaktörens trappuppgång i morse och la det färdiga korret utanför hennes dörr. Såja, den är klar.
Och då går det inte att undvika den klassiska sportfrågan.
Åsa Larsson funderar en stund och försöker förklara.
-.Jag känner många saker samtidigt. Att avsluta Rcbeeka Martinsson-serien är verkligen inte bara kul. Hon har förändrat mitti iv. Jag fruktar tomheten, samtidigt som jag känner mig stolt. Och glad.
De senaste månaderna har Åsa Larsson varvat skrivande med att packa, för alt flytta från huset i Mariefred in till Söderrnalm i Stockholm.
-Att röja ett hus är en sysselsättning där man kan vara försjunken i tankar. Så jag har kunnat tänka tillbaka på mitt författarliv. Jag känner mig väldigt tacksam. Det är helt sjukt att jag har försörjt mig och ungarna i tjugo år på milt favorityrke. Lilla jag, som kommer från den där lilla gruvarbetarstaden. Och så Rebecka Martinsson, då.
Ja, vem är Rebeeka Martinsson egentligen?
-När jag började skriva första boken, i smyg för snart tjugo år sedan, hade jag en idé om handlingen och om miljön, men henne var jag tvungen att skriva mig fram till. Hon kändes fejkad i mina första försök. Men när jag lånade in mer av min egen underdogkänsla, eller om jag ska säga skörhet, blev hon en riktig människa.
Åsa Larsson berättar att det tog ett halvår och till slut blev Rebecka Martinsson både trasig och osympatisk. Och en bättre huvudperson.
– Jag fick ett skrivtips en gång: Var modig. Det tänker jag ofta på. Mod är olika saker för olika människor. För mig var det svårt att erkänna att Rebecka Martinsson kände
Text av Anna Gidgård i Akademibokhandelns tidning Läs! September 2021.
Tidningen kan hämtas gratis i butiken.
