Gunnar Augustsson är fd professor i pedagogik och docent i sociologi vid Mittuniversitetets utbildningsvetenskapliga institution, Campus Sundsvall.

Efter sin pensionering har han ägnat sig åt egen förkovran av det litterära skrivandet, som fått stå tillbaka för det akademiska skrivandet. Han är även en av medarbetarna bakom Svenska Deckarfestivalen.

Han skriver just nu noveller. Han överlämnar till dig som läsare att ta del av hans sommarnovell.

Lite ved till brasan. En sommarnovell av Gunnar Augustsson

Evert och Laila bestämmer sig för att tillbringa säsongens första helg i sommarstugan. Vädret kan förvisso vara nyckfullt i slutet av april, men de tar chansen att kunna förbereda stugan inför sommaren och förhoppningsvis kunna lapa lite sol på altanen. Valborg är ingen trevlig helg att vistas i stan. Om inte solen skulle visa sig kan de åtminstone påbörja iordningställandet i stugan och rensa tomten från sly.

De har varit gifta i 25 år och barnen är sedan länge utflugna. För tre år sedan flyttade de från ett hus till en bostadsrättslägenhet. Året efter köpte de stugan med tillhörande mark om ca 1 hektar varav hälften skog, en fjärdedel åkermark som de inte bestämt sig för hur de ska använda och en fjärdedel gräsmatta, grönsaker, blommor och buskar. Eftersom stugan är välisolerad så är den ett alternativ till lägenheten.

De har en ganska traditionell uppdelning av ansvarsområden mellan sig. Laila sköter det mesta i hushållet. Evert diskar när Laila lagat mat, och han lagar mat lite nu och då. Men inte rutinmässigt. Han dammsuger pliktskyldigast efter påtryckningar från Laila. Han ansvarar dock oftast för skruvandet, spikandet, elektroniska bankärenden, bilen, månadsbudgeten och när deras datorer och mobiltelefoner strular. Laila uppdaterar motvilligt program och drivrutiner i den egna datorn och den egna mobiltelefonen efter påtryckningar från Evert. De delar på det veckovisa storhandlandet, fast inte under covidpandemin då de storhandlar på egen hand ungefär varannan gång.

Laila är lika ointresserad av detaljer inom ramen för Everts ansvarsområden som Evert är av detaljer inom ramen för Lailas ansvarsområden. Med andra ord så behöver de varandra för att de ska få helheten att fungera, oavsett om de är i lägenheten eller i stugan.

Ute vid stugan har de en motsvarande uppdelning av ansvarsområden som de har i lägenheten. Evert ansvarar för byggandet och skogskötseln medan Laila tar hand om hushåll, grönsaksland och blommor. Sonen Stefan brukar retsamt kalla dem för vaktmästar’n och husfrun.

Under vägen till stugan stannar de till för att köpa med sig livsmedel till kvällsmat och frukost, och bränsle till motorerna. Det är en hel del folk i omlopp i butiken, men de har varit här förr så de tar sig smidigt fram mellan hyllorna; från kolonialvaror mot frukt och grönt, charkvaror och mejerivaror bort mot bröd, kaffe, disk- och tvättmedel. Munskydden är på och de använder kundvagnen som en bas längs med huvudgången som löper genom butiken. Utifrån kundvagnen gör var och en av dem avstickare till butikens tvärgående gångar för att plocka ihop varorna som finns på inköpslistan. På mindre än en timme har de fått tag på det som de behöver inför stugvistelsen och packat in kassarna i bilens bagage.

Medan Evert åker bort till bensinmacken och köper tvåtaktsbränsle till motorsågen och röjsågen går Laila in på Systembolaget och köper ett par flaskor rödvin och några öl. Snapsspriten väljer hon bort. Laila vet att Evert gärna vill ha snaps för att rensa rören, som han säger. Men han kan inte bestämma vad jag ska köpa på Systembolaget när han själv är på macken.

Evert är klar före Laila så han parkerar bilen utanför Systembolaget, går ur och sätter sig på en stenmur mellan Systemet och parkeringsplatsen. Det är en fantastiskt fin dag, om man nu kan tillskriva en aprildag en sorts väder. När de åkte hemifrån haglade det så att det blev alldeles vitt på marken, men här halvvägs till stugan ger vädret en känsla av försommar. Evert vänder ansiktet upp mot solen och tänker på helgens stugvistelse. Han ska fälla några alar och ta ner lite sly som skuggar deras blygsamma julgransodling som finns i ena hörnet av tomten.

Evert återkommer ofta till att de ska dela upp ansvaret för sommarstugan på ett annorlunda sätt. Han räknar kallt med att dö före Laila, därför är han mån om att hon kan ta hand om deras smultronställe även efter att han är borta. Vad Evert inte vet är att hans förmåga att påverka Laila att ta ett större ansvar för det gemensamma kommer att prövas på ett sätt han inte tänkt sig.

Laila anser inte alls att det är säkert att Evert dör först. Hon vill helst att allt ska vara i det skick som det brukar. Inklusive dom själva. Evert försöker att i olika sammanhang pusha Laila till en ökande grad av självständighet. Inte i fråga om hem och hushåll, det kan hon redan. Utan i fråga om att sköta räkningar via datorn, anteckna och förvara lösenord till datorn, ta initiativ till att vid behov kontakta bilmekaniker och hantverkare och bekanta sig med funktionen hos den egna mobiltelefonen.

Laila har ett genuint motstånd till att ens lära sig sådant som har med elektronik och bilskötsel att göra. Hon lär sig enbart de funktioner som hon absolut behöver. Det lärandet brukar ske i den stund hon behöver kunna dem, absolut inte i förväg. Vanligtvis genom att hon gör så som Evert eller någon annan sagt till henne att göra. Inte genom att hon läst manualen i förebyggande syfte. Hon kan skicka och ta emot mejl, ringa och svara i mobiltelefonen, tanka bilen och öka respektive minska värmen på radiatorerna och värmepumpen, men sedan är det stopp. Där går gränsen för en husfru.

Hennes återkommande argument för sitt ointresse för elektronik är att hon vill minimera risken för att någon kan komma åt henne via mobilen eller datorn. Att hon själv skulle behöva nå andra finns inte i hennes sinnevärld. Varje gång hon tänker på att andra kan koppla upp sig mot hennes telefon eller dator och iaktta vad hon håller på med, är det som att hjärtat är på väg ut ur bröstet. Hon får svårt att andas. Hon vet inte vart hon ska ta vägen. Ibland märker Evert att allt inte står rätt till med henne, men när han frågar henne vad det är som händer är hon så torr i munnen att hon inte kan prata. Varje gång media rapporterar om dataintrång påtalar hon det för Evert. Och alla andra som finns i närheten!

När de kommer fram till stugan har vädret övergått i kylig snålblåst. Den sol som tidigare var framme går bara att ana bakom molnen, värmen från den har försvunnit. Infarten till fastigheten ligger i det ena hörnet och på andra sidan åkern 80 m därifrån ser de stugan sticka upp som en Duplokloss på ett ensamt vardagsrumsgolv. Åkern ligger i träda med fjolårsgräsets torra gråa strån som små knölar överst på varje tuva. Lövträdens kala grenar går i grått medan barrträdens gröna färger lyser upp. När de närmar sig stugan ser de de platta intetsägande odlingarna som året innan var full av blommor, buskar och andra gröna växter, vars färgprakt avlöste varandra under växtsäsongen.

Efter att de packat ur bilen och plockat in varorna i köksskåp och lådor tar de itu med sina respektive sysslor. Laila sätter i gång med att byta gardiner och Evert går ut till julgransodlingen.

När den första dagens eftermiddag lider mot sitt slut och de möts på altanen säger Laila: ”Nu orkar jag inte bråka mer med kroppen. Jag sätter på radion och börjar med middagen. Du kan väl ta in lite ved så att vi kan tända en brasa?”

Evert går till vedboden, men där finns ingen klyvd ved så han tar fram klyvyxan för att hugga några vedklabbar så att det räcker till en vedkorg. Han lägger upp den ena vedklabben efter den andra på huggkubben och klyver dem. När han ska ta upp den sista klabben från golvet måste han böja sig snett bakåt eftersom den fastnat mellan väggen och trälådan till krocketspelet som förvaras i vedboden.

Med precision ställer han klabben på huggkubben och lyfter yxan över huvudet. I samma ögonblick som han svingar yxan över huvudet går han upp på tå. Då yxan passerar huvudet och han sänker ned hälarna halkar han med den vänstra på en rund käpp till krocketspelet som rullat fram från väggen bakom honom. Han missar vedklabben med någon centimeter. Yxan glider nätt mot huggkubbens sida och fortsätter mot hans högra underben. Den träffar benet. Går in i vaden.

Omedelbart efter det kraftiga hugget förstår inte Evert vad som hänt. Efter en kort stund inser han att han ramlat omkull. Han sitter på golvet i vedboden. Med handflatorna i golvet snett bakom sig. Vänsterbenet är vikt. Hälen vilar mot högerbenets knä. Högerbenet pekar rakt ut från kroppen längs med golvet till höger om huggkubben. Yxan ligger mellan benen.

Konstigt nog känner han ingen smärta, men däremot ett tilltagande illamående. Han försöker skruva på sig men stillnar. Han vågar inte böja sig fram för att undersöka såret. Han vågar överhuvudtaget inte röra sig. Han sitter stilla. Med en klump i magen. Tittar sig vilset omkring.

Efter en stund inser han allvaret i situationen och en mängd tankar far genom huvudet. Hur kommer Laila att reagera, hon som inte gillar blod? Kommer Laila att hjälpa till med att stoppa blödningen? Eller… Yrseln kommer tillbaka och han tar några djupa andetag för att klarna. Nu gäller det att få styr på tankarna och med deras hjälp hålla känslorna i schack. Det är som att tvinga in ett gäng ilskna getingar i en burk och snabbt lägga på locket.

Tankarna far genom huvudet, åt olika håll. Ring Laila, nej då svimmar hon. Ring inte Laila, men då dör jag… Evert bestämmer sig för att ringa Laila och be henne komma med första förband. Det innebär att hon kommer att utsättas för att hantera ett blödande sår. Han ringer men som vanligt svarar hon inte. Hon hör nog inte telefonen bakom ljudet från radion. Eller så ligger den på köksbänken bredvid henne. Med hörlurar, så att ljudet stannar i dem.

Evert känner att smärtan börjar pulsera i benet men utan första förband vågar han inte röra på sig. Än mindre vågar han böja sig fram och dra upp byxbenet för att titta hur det ser ut. Tänk om blodet forsar fram utan möjlighet att stoppa det eller få tag i Laila?

Han gör ett nytt försök att ringa. Inget svar nu heller. Han försöker att räta på ryggen, men förmår inte röra sig ur fläcken. I stället slår hjärtat allt hårdare. Ögonlocken blir tyngre.

Han gör ännu nytt försök att ringa. Nu svarar hon. ”Kan du komma hit med ett första förband”.

”Vart är ’hit’?

”Vedboden”.

”Jag kommer”

Evert lägger telefonen på golvet. Han börjar vänta på Laila. Efter en halv minut känns det som en evighet sedan han ringde.

Några minuter senare kommer Laila med hela medicinlådan. Det var en byggnadsinspektör som berättade för dem att mediciner numera ska vara inlåsta, vilket Laila tagit fasta på för barnbarnens skull. Därför har de köpt en liten vit plåtlåda med ett rött kors på som de låser med Everts vajerlås från resväskan. Smart. Förutsatt att man vid behov kommer ihåg låskombinationen.

Laila minns inte kombinationen till låset. Evert sjunker ihop. Den energibubbla han lyckats mobilisera inför Lailas räddande ankomst punkteras. En uppgivenhet likt en sista suck går genom hans kropp. Han har svårt att i nuläget komma ihåg kombinationen.

”Skrev inte du upp den i anteckningsappen i din telefon”, säger han.

”Ja, det gjorde jag, men jag minns inte koden”.

”Du får öppna appen i din telefon”.

”Jag tog inte med mig telefonen.

”Vaa!? Kan du hämta den!?”.

”Jag vill inte lämna dig ensam här”.

”Men Laila, ska vi sitta här tillsammans medan jag förblöder?”

”Okej, okej, jag går”.

Efter stund kommer Laila tillbaka. Evert har inte en aning om hur länge hon var borta. Tiden försvann för honom. Kvar finns en smärta och ett illamående. Blandat med en pyrande uppgivenhet. När han hör hennes återkomst känner han ett litet tillskott av förhoppning.

Laila är mycket noga med att ingen annan än hon ska komma åt hennes privata saker. Därför skyddar hon både telefonen och datorn från att andra kan få tillgång till dem. I stressen som hon nu är utsatt för kommer hon inte ihåg den komplexa koden för att öppna telefonen.

”Vad har jag för kod”, säger hon.

”Den gav du till mig. Finns i anteckningsappen i min telefon”.

”Var har du den då”.

”Vet inte, jag la den på golvet”.

Laila tittar sig omkring, men ser inte telefonen. Bredvid huggkubben ser hon en springa i golvet. När hon tittar ner genom den ser hon displayen på Everts telefon på marken under vedboden. Telefonen har åkt ner i den springa som huggkubben brukar dölja, men som nu kommit fram efter att yxan touchade den.

”247”säger Evert.

”Nej det stämmer inte. En så enkel kod har jag inte”.

”Vajerlåset”.

Laila tar upp medicinlådan och börjar snurra på låsets små lodräta hjul med siffror som sticker ut på sidan om låset. Ljuset från den begynnande skymningen utanför vedboden når inte fram till henne genom dörren. Det finns heller ingen elektrisk belysning. Hon tar av sig glasögonen. Sätter låset intill ögonen för att se bättre.

”Jag får ändå inte upp låset”, säger hon.

”På den ena sidan om låset finns en liten pilspets som visar var den första siffran ska börja”, säger Evert. Han ligger nu tillbakalutad på den vänstra armbågen. Han håller upp axlarna och huvudet. Högerhanden vilar på den högra höften. Han vågar inte röra sig av rädsla för att framkalla en kraftig blödning i benet. Jag får inte tuppa av. Varför klarar hon inte av att öppna medicinlådan? Hur ska det här sluta? Ska jag förblöda i min egen vedbod? Varför ska vi tända en brasa när vi har eluppvärmt?

Laila håller den vänstra handen som stöd i botten på medicinlådan samtidigt som hon stönande och med den högra handens fumlande fingrar pillar på låset som finns alldeles framför hennes ögon. Det är som att näsan sitter i vägen för att hon ska se bättre. Det ser otympligt ut att med en hand öppna ett lås som sitter fast på lådan.

Energin tryter för Evert. Kroppen går på de sista resterna i tanken. Som när en bil upprepade gånger rycker till på grund av bränslebrist. Hans huvud blir ostadigt. Det faller ner. Evert drar med ett ryck upp det i upprätt läge. Strax därpå faller det ner igen. Kroppen håller på att stänga ner.

”Kan du lägga en vedklabbe på golvet bakom huvudet så att jag vila mot den”, säger han.

Laila avbryter fingrandet med låset och letar fram en vedklabbe med slät huggyta som Evert kan lägga huvudet på. Han sträcker ut sig och tittar i taket. Han kommer till insikt om hur mycket han oombedd tagit ansvar för om det elektroniska och andra mer eller mindre tekniska detaljer. Snacka om curling.

Laila återupptar fingrandet på låset. Hon har svårt att vinkla handen för att med hjälp av ett pekfinger och en tumme snurra på hjulet med siffror och på så vis få fram den rätta sifferkombinationen. Rösten skär sig och när som helst brister hon av stress. ”Jag klarar inte det här”, säger hon.

Evert förstår att antingen är det han som ska rädda situationen, eller så är det kört för honom.

”Jodå, det är klart att du gör”, säger han samtidigt som vedbodstaket i hans blickfång blir suddigare. ”Ta ett par djupa andetag och försök igen”. Han andas stötvis med mycket kortare inandningar än utandningar.

”Jag fick upp låset”, utropar Laila och börjar gräva i medicinlådan. Hon får fram det första förbandet och en sax för att klippa itu Everts byxben.

”Nu kommer jag också ihåg koden till telefonen”, säger Laila. Det är det sista som Evert hör.

När han vaknar bländas han av något vitt. Efter en kort stund kan han urskilja ett vitmålat tak med lysrörsarmaturer som placerats i form av ett U. Han vet inte var han befinner sig.

”Evert, är du vaken”, hör han någon säga. Efter en stund förstår han att det är Laila som försöker att få kontakt med honom.

”Du har förlorat mycket blod. Dom har opererat ditt ben. Du hade ett djupt sår, men ingen skelettskada sa doktorn”.

Han försöker att forma sina läppar för att säga något, men läpparna känns som torra och lena räkskal mot varandra. Laila sträcker fram ett sugrör. Han suger i sig lite vätska.

”Hur kom jag hit?”.

”Jag kom ju till slut ihåg koden till telefonen. Ock så mindes jag lappen med telefonnumret till mjölkbonden på andra sidan vägen. Jag hade satt upp den på kylskåpsdörren för länge sedan. Bara för ifall, du vet. Jag ringde honom och han kom direkt och så kunde han köra in oss till akuten medan jag satt i baksätet och tryckte förbandet mot ditt ben.”

Evert blir både tacksam och fundersam när han hör det Laila säger. Det verkar som att hon klarar sig bättre när jag är borta.

Han tittar på Laila och ser en kvinna som verkar nöjd med sig själv. En helt annan uppsyn än den oroliga, osäkra och nästintill skärrade som han är van att se. Undrar vad jag behöver göra, eller kanske inte göra, för att få se mer av den uppsynen.

”Nu har jag skrivit upp koden till telefonen, så att jag enkelt kan ta fram den”, säger Laila. ”När du piggnat till ska du få hjälpa mig med att byta ut den mot en kod som jag har lättare att komma ihåg”.

Eller så ska jag ta fram manualen så att du själv kan läsa dig till hur du ska göra, tänker Evert och somnar om.

Gunnar Augustsson