Försteläraren Eva lämnar sitt klassrum efter dagens två första lektioner. Hon är missnöjd med sig själv efter en katastrofal lektion. Baksidan på gaffelpärmen med undervisningsmaterialet vilar mot hennes vänstra underarm. Hon har svårt att fästa blicken där hon går i den långa korridoren. Självförtroendet ligger på minus. Kanske det är dags att sluta undervisa för att i stället göra något helt annat.

Längs korridorens vänstra vägg finns det fem gula dörrar in till lika många klassrum. Mellan dörrarna och ut från väggen står det elevskåp med vitmålade stommar och ljusblå dörrar. På dörren till varje elevskåp hänger det någon form av lås, alltifrån ett traditionellt hänglås som öppnas med nyckel eller med en sifferkombination, till ett uträtat och på nytt tillkrökt stort gem. Om Eva inte passar sig riskerar hon stöta till vänster armbåge i en utstickande skåpskant.

På korridorens högra sida finns det en vägg med fyra breda fönster. Hon tittar ut genom ett av fönstren och noterar att veckans sista arbetsdag för tillfället är mulen. Både utsidans låga mörka moln och den egna insidans mörka tankar om en elev som hon nyss konfronterats med. I de tre mellanrummen fönstren sticker det ut bänkar som är fastsatta i väggen. Så det gäller att någorlunda hålla sig i mitten av korridoren för att undvika kollisioner. Särskilt med många elever i korridoren. Just nu är det lektionstid så korridoren är tom på elever.

Vanligtvis blir Eva glad av färgerna i skolans korridorer, men inte idag. Hon går med korta snabba steg med blicken riktad snett nedåt. Det tog henne minst trettio minuter innan hon ens kunde börja dagens första lektion, på grund av att tre elever gjorde allt för att få andras uppmärksamhet riktade mot sig. Nu, efter ytterligare en timme med flera misslyckade försök att nå fram till samma utmanande elever, behöver hon kaffe och egen kvalitetstid i fikarummet. Hon längtar efter fikarummets enda laminofåtölj med tillhörande pall. Fåtöljen har donerats till skolan av en dotter till en numera avliden lärare. Lärarinnan använde fåtöljen på samma sätt som den används idag, som en reträttplats efter en misslyckad lektion. Fåtöljen är sliten men den skänker fortfarande ett lugn till den som sätter sig i den.

För Eva är fåtöljen stormens öga. Utanför den finns föräldrars, politikers och skolhuvudmannens röster om att ”skolan” ska lösa eller åstadkomma än det ena och än det andra. Uttalande som: ”får inte barn lära sig det i skolan; borde inte lärarna lära sina elever det; skolan behöver ta ett större ansvar för barnen”, far omkring som nyårsraketer under föräldramötena. Det sägs inte ord om att elever påverkas av alla miljöer som omger dem, både de sociala miljöer som de tar intryck från utanför skolan och de arbetsmiljöer på bemanningsföretag och callcenters som de ser som sin framtid efter skolan. Ingen lärare eller rektorer vågar säga det de ofta tänker; att skolan inte kan kompensera för torftiga hemmiljöer och framtida själsdödande arbetsmiljöer.

Just nu vill Eva inget hellre än att hålla en kopp kaffe i höger hand, luta ryggen mot fåtöljens ryggstöd, lägga upp benen på pallen så att hälarna sticker ut på pallens bortre sida och passa in rumpan i den rundande delen mellan fåtöljens säte och ryggstöd. Efter fikarasten ett möte inbokat med rektor, men tar vi sen.

Eva uppskattar att Maja intresserar sig för hennes uppdrag som förstelärare. Det är inte alla rektorer som gör det. Evas förhoppning om en avkopplande kopp kaffe i laminofåtöljen och ett samtal med rektor om sitt förstelärarskap kommer dock inte att infrias.

Precis innan Eva kommer fram till korridorens näst sista dörr slås den upp mot henne. Det dunkar till när dörrens övre kant slår emot dörrstoppen som är fastsatt i elevskåpet bakom den. Det var tur att hon inte befann sig inom ramen för dörrens svängradie, då hade hon fått den i pannan på det nedböjda huvudet.

Eva tvärstannar mitt i högerfotens framsteg. Från andra sidan dörren kommer kollegan Klasse utrusande. Han viker av med intensiva steg av åt samma håll som Eva är på väg. Han ser inte Eva. Försteläraren väcks i Eva.

”Vad är det som har hänt Klasse?” Klasse hör inte utan fortsätter att gå med ryckig gång, långa steg och svängiga armar. Som om han samtidigt var på väg åt olika håll. Hon har aldrig sett Klasse i det tillståndet. Eva öppnar munnen och drar in mer luft.

”Klasse! Vad är det som har hänt?”

Han vänder sig om, högröd i ansiktet. Munnen rör sig men det kommer inga ord från den. Eva stannar upp och betraktar honom på avstånd. Det hon ser är nytt för henne. Klasse är en av de mest hängivna lärarna som Eva någonsin har mött. Han tillför ett lugn i möten med både elever och föräldrar. Även de som skyller egna problem på ”samhället” eller på ”skolan”.

Eva har hört honom berätta om sin pedagogik och om hur han inte bara tar hand om nya elever med olika behov, utan också stöttar dem i att lära sig nödvändig kunskap. Inte nog med det, hon har också hört äldre elever berätta om hur han fostrat dem så att de vuxit som både enskilda individer och väl fungerande samhällsmedborgare. Både under sin tid med honom som lärare och efter att de slutat skolan. De har vittnat om hur de burit med sig minnen från Klasses bemötande av dem i sitt fortsatta vuxenblivande. Det Eva nu ser hos Klasse gör henne förvirrad.

När Klasse ser att det är Eva fokuserar han först hennes ansikte. Sedan tittar han åt sidan. Axlar sjunker ned och armar hänger längs sidorna. Han blir stående medan han med korta rörelser flyttar ansiktet från sida till sida. Ett kort ögonblick får Eva för sig att han ska börja gråta.

”Kom”, säger hon. ”Vi sätter oss här”, och pekar på den sista bänken i korridoren. ”Vad är det som har hänt?”

”Det går inte att ha det så här”, säger Klasse. ”Dom lyssnar inte på vad jag säger. Hur ska dom kunna lära något när dom hela tiden är utåtagerande? Dom vill bli lyssnade på, men dom vill inte själva lyssna på någon. Inte ens varandra!”

”Nej, jag vet”, säger Eva. ”Jag kommer själv från en hopplös lektion”. Eva vet varken vad hon ska säga eller göra härnäst. ”Vad tror du om att vi båda går och pratar med Maja?”

Klasse svarar inte. Han tittar rakt fram mot ett skåp på andra sidan korridoren. Blicken är tom. Han går inte att känna igen. Snart kommer elever från fem klassrum ut från sina lektioner. Hon har redan sett ett par elevers huvuden sticka ut i dörrhålet som Klasse kom från. Snart börjar korridorrusningen.

”Kom nu”, säger hon. ”Vi börjar med en fika, sedan pratar vi med Maja!” Eva letar efter argument som kan övertyga Klasse om att prata med Maja. ”Maja vet ju vad det handlar om. Hon har ju varit med om samma sak som lärare innan hon blev rektor. Dessutom var vi ju lärarkollegor innan hon tog steget till att bli vår chef”, säger Eva och öppnar dörren till fikarummet.

När de kommer in i rummet ser Eva att Klasse drar sig undan. Han sätter sig med ryggen mot ett fönster i en avskild hörna med två mindre fåtöljer. Fåtöljerna har ganska hård stoppning och påminner därför mer om stoppade köksstolar, än om bekväma mjuka bakåtlutande tv-fåtöljer. Eva passerar kaffeautomaten och köksbänken med en hembakad mjuk kaka serverad i en långpanna. Hon tar med dubbel uppsättning av både kaffe och kaka. Hon sätter sig i fåtöljen bredvid Klasse. Om de pratar lågmält med varandra är det ingen som hör vad de säger.

Fåtöljerna står vanligtvis i 45 graders vinkel mot varandra. Klasse har vridit sin fåtölj mot det sidobord som står mellan dem. Evas fåtölj står kvar i sitt ursprungsläge. Genom att vrida lätt på huvudet kan hon titta på både Klasse och ut i rummet. Det passar bra idag. Att sitta mittemot någon som mår psykiskt dåligt kan upplevas som uppfodrande. För Eva känns det lugnande att se kollegor runt de tre stora runda borden samtala med varandra samtidigt som andra kommer in och går ut genom dörren. Allt är inte elände, vissa saker är som vanligt.

Klasse tittar ner på sina händer som han lagt på låren. Den högra handens ovansida vilar mot den vänstra handens insida. Tummarna rör sig lätt mot varandra, som om de smeker varandra.

”Kan du berätta vad som hände i klassrummet?”, säger Eva och vänder sig mot Klasse.

”Det var nog inget särskilt.”

”Någonting måste det väl vara?”

”Nej. Det var nog bara att det blev en gång för mycket med samma elever som utmanade mig.”

”Vad menar du?”

”Ibland känns det som att jag är ensam med att tillrättavisa både mina egna och andras elever på skolan. Det känns som att vissa elever är tillåtna att göra vad de vill mellan lektionerna. Vi är bara några få lärare som tillrättavisar samtliga utåtagerande elever, både under och mellan lektionerna.”

”Tänker du att eleverna tar med sig sina utåtagerande beteenden in på lektionerna?”

”Ja, faktiskt gör jag det. Det tar emot att erkänna det, men vi är inget lärarkollegium som upprätthåller en överenskommen ordning inom ramen för hela skolan”.

”Menar du att vissa lärare mer sköter sig själva och skiter i andra?”

”Det låter hårt när du säger det, men det är nog så. Märker inte du av det som förstelärare?”

”Jodå, jag märker att det finns lärare som har svårt att planera sina lektioner och sedan genomföra lektionerna utifrån den planen. Många gånger spårar undervisningen ur redan i början av lektionen. Det uppstår ingen ömsesidighet i kontakten mellan lärare och vissa elever.”

”Ja du ser”, säger Klasse. Som lärare på skolan är vi lika vilsna som eleverna. Det är de som har en egen inre kompass som klarar av att göra det som de har föresatt sig”.

”Du tänker att det finns både lärare och elever som inte har någon inre kompass…”

”Ja, och dessutom finns det föräldrar som inte hjälper sina barn med att utveckla en inre kompass”.

”Det låter som ’hela havet stormar’, där några deltagare vägrar att sätta sig.”

”Precis!”

Eva ser på Klasse att han delvis har lugnat ner sig. Det verkar som att han behövde prata av sig med någon som kan ta emot det han är med om var och varannan lektion. Undrar hur länge han har gått och burit detta inom sig? Sedan förra årets skilsmässa då Ulla tog tonårsbarnen och flyttade de fem milen till Härnösand…

”Hur ser det ut för dig fram till lunch?”, säger Eva. ”Har du några lektioner?”

”Neej, jag har planeringstid resten av dagen.”

”Då kanske du kan varva ner lite till?”

”Jag vet inte, jag känner mig tömd på energi. Jag kommer inte längre ner. Frågan är snarare om jag någonsin kommer upp igen.”

”Jag ska träffa Maja efter fikarasten om något annat, men jag funderar på att i stället prata med henne om det som du har berättat om. Är det okej för dig att jag gör det?”

”Jaa, det kan du väl göra.”

”Vill du följa med?”

”Jag tror inte att jag klarar av det. Jag försöker att tänka på det som hände under lektionen, men jag får inte ihop mina tankar. Mitt huvud är tomt. Jag vill inte. Fråga mig inte vad det är som jag inte vill, för det vet jag inte.”

”Det är okej Klasse. Man får inte veta. Jag går själv.”

Klasse går i väg mot sitt skrivbord i lärarnas kontorslandskap som ligger vägg i vägg med fikarummet. Eva sitter kvar och funderar på vad hon kan göra för att stötta Klasse. Ordning på skolan i sin helhet är inte hennes ansvarsområde som förstelärare, men det Klasse varit med kan inte ignoreras. Det är dags att både Maja och majoriteten av lärarna tar ett proaktivt ansvar för att alla vuxna på skolan bemöter elever på ett konsekvent sätt. Det går inte att fostra ett barn eller en tonåring genom att vuxna på skolan ger olika och med all sannolikhet inkonsekventa budskap. Det måste till ett samarbete inom kollegiet. I sådana här stunder är det tryggt att ha en rektor som Maja med många års erfarenhet som lärare bakom sig.

Innan Eva går till rektorsexpeditionen passerar hon sitt skrivbord och lägger ifrån sig pärmen med undervisningsmaterialet. Klasse sitter på sin plats. När hon kommer fram till rektorsexpeditionen väntar Klasse utanför.

”Skulle inte du hålla dig borta från det här mötet”, säger Eva.

”Jag tänkte så, men det kändes bra att prata med någon.”

Majas dörr står öppen så Eva knackar försiktigt på dörrfodret och de kliver in. Först Eva sedan Klasse. Rummet är ganska stort. Två golvskärmar, en tunn heltäckningsmatta och långa gardiner hjälper till att dämpa alla ljud. Ljudnivån är helt annan än den i korridoren. Det tar emot att höja rösten på rektorsexpeditionen.

Till höger innanför dörren bakom den ena av de flyttbara golvskärmarna står biträdande rektors skrivbord vänt in mot rummet. Bakom kontorsstolen står en bokhylla som går från det dörrfoder som Eva knackade på mot en fönstervägg. Fönsterväggen går längs rummets högra sida. Intill fönsterväggen en bit in i rummet står ett rektangulärt bord med fyra stolar. Det ligger papper i två högar på det bordet. Utmed den vänstra väggen längst in i rummet står Majas skrivbord. Bakom skrivbordet finns en bokhylla med både böcker och pärmar. Framför skrivbordet står en golvskärm. Skrivbordet är vänt mot Eva och Klasse, så när Maja sitter vid det kan hon sträcka på huvudet över den andra golvskärmen och se både rakt fram mot dörren och biträdande rektors skrivbord snett till vänster om sig. Just nu är det enbart Maja i rummet. Eva ser håret på hennes lätt nedböjda huvud guppa ovanför golvskärmen, när hon gör något med datorn.

”Visst har du och jag ett inbokat möte”, säger Maja när hon sträcker upp sig för att titta upp över golvskärmen.

”Jo, det har vi”, säger Eva. ”Men det är en annan sak som vi behöver prata med dig om.”

”Det får gå fort! Jag har även möten efter lunch som jag behöver förbereda mig inför”. Maja visar att de kan sätta sig vid bordet längs fönsterväggen.

När de satt sig säger Eva vänd mot Klasse: ”Ska du eller jag börja.”

Klasse drar in luft och börjar prata. ”I takt med de senaste årens nyanställningar av lärare har vissa elever blivit omöjliga att ha att göra med. De här eleverna påverkar hela elevgruppen. Det går inte att ha kollegor som inte samarbetar om eleverna på grund av att de har så mycket att göra med sig själva som lärare, eller med de ämnen som de ska undervisa i och eller med eleverna. Det är trevliga personer men de är inte kompetenta och självständiga som lärare. Det går inte att bedriva en konstruktiv pedagogisk och didaktisk verksamhet på en skola med lärare som inte samarbetar med varandra.”

Under tiden som Klasse pratar tittar Eva snett ner mot bordet. Pannan är slät. Efter år i klassrummet inför utmanande elever har hon utvecklat en förmåga att slappna av i ansiktet. Inför Maja sitter hon på stolen en bit från bordet. Knäna är ihop och hon har ett anteckningsblock och en penna vilande mot låren under sina sammanflätade fingrar.

Så fort Klasse öppnade munnen insåg Eva att det var dumt att låta honom börja. I stället för att börja med att ge Maja en beskrivning i mild ton av det som hänt idag, börjar han med en analys av problemet.

Maja skruvar på sig då Klasse pratar. Hon sneglar på Eva för att få en antydan om Evas reaktion på det som Klasse säger. Eva möter inte Majas blick. I Evas ögonvrå ser det ut som att Maja vid flera tillfällen höjer bröstet och öppnar munnen för att säga något.

Eva börjar att koka inombords. Både på grund av att Klasse gick rakt på sakfrågan i stället för att först introducera den och på Majas reaktion på det Klasse berättar. Maja verkar febrilt att leta efter en lucka i det Klasse har att säga, så att hon kan bryta in för att säga det hon har på hjärtat. Frågan är om hon ens hör vad Klasse säger. Än mindre förstår innebörden av det. Eva kämpar med att slappna av i varenda ansiktsmuskel.

Klasse är dock bra på att prata, både på in- och utandning. Maja växlar med blicken mellan Klasse och Eva. Klasse märker inget av det. Han tittar ömsom i taket och ömsom mot bokhyllan bakom Maja när han pratar. Eva vill fortfarande inte möta Majas blick. I stället anstränger hon sig för att forma ett vagt leende på läpparna. Hon flyttar blicken med jämna mellanrum så att den inte låser sig vid något. Definitivt inte på Maja eller Klasse. Hon känner att hon måste ha hela fötterna i golvet för att inte knäna ska skaka. Klasse verkar nu komma till slutet av det han vill säga.

”När jag började att jobba här för tio år sedan var vi fler lärare på varje elev, än vad vi är idag”, säger han. ”De flesta lärare som jag träffade då hade jobbat länge på skolan. Dessutom var klasserna mindre, max 20–25 elever i stället för som idag omkring 30 elever. Nu är majoriteten av personalen nyanställd, åtminstone i stort sett nyanställd.”

Där hittar Maja en lucka i Klasses ordflöde.

”Jag vill inte ta en diskussion om detta nu”, säger Maja. ”Vi får boka in ett möte längre fram. Jag blir oerhört besviken på dig Eva som använder ett inbokat möte mellan dig och mig till detta!”

Eva får inte fram ett ord över sina läppar. Hon häpnar. Maja besvärar sig inte med att bekräfta Klasse att hon hört vad han sagt. Eva tittar på Klasse och ser att han återtar den form han hade då de först träffades i korridoren innan fikarasten. Blicken blir tom, axlarna sjunker ihop och han böjer ner huvudet mot bordet. Det är som att han vänder sig ut och in. Han sitter bredvid henne men han känns som en fuktfläck på en parkbänk som det är bäst att undvika.

Även Maja upptäcker Klasses sårbarhet och ser sin chans. ”Om du inte kan hantera dina elever så får du komma till mig”, säger Maja. ”Då kan jag komma och prata med dem”.

”Det är väl ingen bra idé”, säger Eva. ”Det är ju Klasse som är ansvarig för eleverna och sina lektioner med dem. Det du ska göra är att skapa goda förutsättningar för honom och övriga lärare”.

Evas kommentar väcker Klasse. ”Exakt”, säger han, ”du ska vara chef och ledare i verksamheten, inte utföra lärarnas jobb”.

Eva vet att Majas akututryckningar till olika klassrum har stort stöd inom kollegiet. Några få kollegor vill inte se henne i sina klassrum, men en majoritet upplever en trygghet i att gå och hämta Maja när de inte själva får ordning på eleverna.

”Dina utryckningar riskerar att splittra kollegiet inför eleverna, i stället för att ena det”, säger Klasse.

”Nu vill jag att vi avslutar det här mötet nu” säger Maja. Jag har annat att göra. Vi får prata om detta vid ett annat tillfälle”.

”Du skulle ju kunna prata med Johan”, säger Eva. Det här bör väl vara en fråga som intresserar skolchefen”.

”Johan har inte med det här att göra”, säger Maja. ”Att kalla in skolchefen är väl det sista vi ska göra.”

Nej, det så klart, tänker Eva. Det viktiga är ju att inte ditt pedagogiska ledarskap blir ifrågasatt.

Maja reser sig och markerar att nu är samtalet definitivt slut. Inför Majas uppresta gestalt känner sig Eva liten. Nästan som när hon som flicka satt vid matbordet efter att hennes pappa hastigt ställt sig upp då han blivit arg på henne.

Eva och Klasse reser sig med sävliga rörelser. De lämnar rektorsexpeditionen med tunga och långsamma steg. De går intill varandra, men verkar vara i olika världar. Klasse ser ut som att hans nackmuskler har släppt. Huvudet hänger ned mellan axlarna. Eva vet inte vad hon ska säga eller vart hon är på väg. Förmiddagen blev inte alls som hon tänkt sig.

Klasse försvinner åt sitt håll och Eva går till sitt skrivbord. Hon behöver plocka ihop undervisningsmaterialet inför eftermiddagens sista lektion. Det är ju fredag så arbetsdagen är snart slut.

Under helgen tänker Eva ofta på samtalet mellan Maja och Klasse. Natten mellan lördag och söndag har hon svårt att sova. Hon känner inte igen Maja i det beteende som hon visade upp mot Klasse. Maja betedde sig som hon aldrig har hållit i en egen lektion.

Efter den första lektionen på måndagsmorgonen kommer en elev till Eva och berättar att Klasse ännu inte dykt upp i klassrummet. Märkligt, tänker Eva och minns fredagens samtal med Maja. Eva överväger att informera Maja, men kommer på bättre tankar.

”Tack för du berättar detta”, säger Eva. ”Kan du tänka dig att också berätta det för rektor?”

”Javisst”, säger eleven och vänder sig snabbt om och går i väg med kvicka steg.

Eva återgår till sin undervisning och funderar inte mer på Klasse. I och med att hon riktar sitt fokus mot elevgruppen och sin undervisning försvinner allt annat omkring henne. Hon går in i sin väl förberedda didaktiska bubbla. Självförtroendet som lärare är tillbaka och hon njuter av ömsesidigheten i kommunikationen med eleverna. När hon två lektioner senare i samband med fikarasten inte hört något om Klasse bestämmer hon sig för att kontakta honom under lunchen.

Efter att ha ätit sin medhavda lunchmat försöker Eva att få tag i Klasse. Hon söker honom på mobiltelefonen, men röstbrevlådan kopplas in. Kanske telefonens batteri är slut? Hon har två planeringstimmar direkt efter lunch inför dagens två sista lektioner, så hon bestämmer sig för att gå hem till Klasse. Han bor på Södra Järnvägsgatan som ligger på promenadavstånd från skolan. Dessutom får hon möjlighet att röra lite på sig.

Vädret är behagligt. Promenaden gör henne gott. En ljummen fuktighet i luften omsluter henne som en kroppsvarm kofta. Hon passar på att smita in genom porten där Klasse bor då en ung tjej passerar ut genom den. Då hon ringt på dörrklockan ett antal gånger, knackat på dörren både försiktigt och hårt, känner hon hur hennes hjärta slår hårt. Hon har en klump i halsen och hon har ont i musklerna som går från bakhuvudet och ner mot skulderbladen. Hon känner sig varm, nästan svettig.

Av någon anledning, som hon i efterhand inte kan redogöra för inför polisen, så trycker hon ned handtaget på Klasses ytterdörr. Dörren öppnar sig. Hon ropar på Klasse. Frågar om någon är hemma. Inget svar. Hon stannar till för att lyssna om någon går i trappen under eller över henne. Det är tyst i trapphuset. Hon går försiktigt in lägenheten. Tittar in i köket. En tallrik står delvis utanför diskbänken. Som om någon i all hast ställt den ifrån sig i farten på väg åt ett annat håll. Hon fortsätter in i vardagsrummet. Det luktar surt och öl. Det ser ut som att någon suttit i soffan och hastigt skjutit soffbordet ifrån sig så att mattan under det vikt upp sig på mitten. Likt en uppstickande bergskam på slättlandet.

På soffbordet står ett halvt glas öl, en ölburk ligger ner och öl har runnit ner på mattan. Bredvid glaset står en assiett med en halväten macka med rökt eller gravad fisk på. Hon fortsätter in i sovrummet. Det är i sin ordning. Klasse syns inte till.

Till sist öppnar hon toalettdörren och stanken av kräkningar slår emot henne. Hon nyper fast båda näsborrarna med den vänstra handens tumme och pekfinger. Klasse ligger som en märla runt toalettstolen. Hon ser att det finns rester av kräkningar på toalettstolen. Han ser inte ut att andas. Eva ringer omedelbart 112 och berättar vad hon ser och frågar vad hon ska göra. Hon blir ombedd att avvakta blåljuspersonalens ankomst.

Först kommer ambulansen och därefter polisen. Medan ambulanspersonalen tar hand om Klasse ber polisen Eva berätta vad hon vet om Klasse. Han skriver ned Evas berättelse. Polisen frågar också Eva om hon känner till om Klasse har någon allvarlig sjukdom som kan påverka hans andning eller syretillförsel. Det känner inte Eva till. Polisen avslutar med att uppmana Eva att höra av sig om hon kommer på något mer att berätta.

Efter mötet med polisen ringer Eva med visst motstånd till Maja. Hon berättar kort om Klasse och ber henne meddela eleverna om att Evas sista lektion är inställd. Maja lovar att göra det, men hon kan inte låta bli att fråga Eva vad som hänt. Eva kan dock inte ge något vettigt svar. Inte mer än att polisen frågat om andning.

”Känner du till om Klasse haft andningsproblem?”, säger Eva.

”Neej”, säger Maja. ”Han var hemma hos oss igår och åt middag. Då verkade han kärnfrisk men så klart nedstämd. Vi skickade med honom lite gravad lax. För att muntra upp honom.”

”Vad är det du säger!?”, säger Eva. ”Hur kommer det sig att han kom hem till er en söndag? Ni var ju inte på särskilt god fot med varandra i fredags”.

”Ja, det var egentligen inte min förtjänst”, säger Maja. ”I lördags berättade jag för Tina vad som hänt, och du vet hur hon är. Hon månar om mig och mitt jobb som rektor. Dessutom känner hon Klasse sedan tidigare. Klasses barn har ju gått på samma skola där Tina jobbar som husmor”.

Eva kan inte tro att det Maja berättar är sant. Klasse och Maja var visserligen lärarkollegor på skolan innan Maja blev rektor. Men att först nästintill inkompetensförklara en oerhört erfaren kollega för att ett par dagar senare bjuda hem honom på middag, är lite väl magstarkt.

Maja måste ha hört på Eva att hon tycker att någonting verkar konstigt, för plötsligt säger hon. ”Det var Tina som propsade på att bjuda hem Klasse. Det var också hon som kontaktade honom”.

Eva varken kan eller orkar inte göra något annat än att gå hem. Kvällen fylls av tankar på Klasse, det svårhanterade kollegiet och en jämförelse mellan Maja som rektor och då hon fortfarande var en lärarkollega. Allt är så förändrat! Eva försöker att koppla av med ett brittiskt tv-program om ett mäklarpar som visar bostäder för olika intressenter. Efter en stund kommer hon på sig med att titta på tv:n utan att vare sig se eller höra något av programmet. Det blir inte mycket sömn den natten heller.

När Eva morgonen därpå sätter sig med sin frukost bläddrar hon i morgontidningen. På sida 3 finns en ganska kort artikel om att en lärare har hittats död i sitt hem. Polisen kan inte utesluta att ett brott har begåtts. Den meningen är som ett uppåttjack för Eva. Efter att ha läst den får hon inte ner ett bit till av frukosten. I stället handlar det om att ta sig till skolan så fort som möjligt.

När Eva kommer till skolan får hon veta att Klasse dött av matförgiftning, så kallad botulism. Maja har via ett email informerat kollegiet om orsaken till Klasses död. En lärare i naturvetenskap berättar i fikarummet att botulism kan man bland annat få av vakuumförpackad mat. Symtomen stämmer precis med det som Eva såg på toaletten hos Klasse, kräkningarna och andningssvårigheter. Botulism är väldigt ovanligt i Sverige, men de bakterier som orsakar förgiftningen kan utvecklas ur mat som tillretts eller som förvarats på felaktigt sätt.

Eva känner sig som en svikare när hon associerar samtalet om botulism till att Klasse var på middag hos Maja i söndags. Som om Maja skulle haft något med Klasses död att göra. Eva behöver få klarhet i dessa tankar. Under förmiddagens fikarast går hon undan och ringer polisen som hon träffade hemma hos Klasse. Hon berättar att hon fått veta att Klasse varit hemma hos Maja och Tina på middag under söndagskvällen. Det visste inte polisen om.

Innan lunch kommer det två civilklädda poliser till skolan för att prata med Maja. Samtalet slutar med att Maja följer med poliserna. Eva känner sig nöjd med att kunna vara till hjälp så att Maja kan reda ut Klasses middagsbesök med polisen.

Två lektioner senare är det under lunchen ovanligt många kollegor som sitter omkring de runda borden i fikarummet och berättar om sina minnen från möten med Klasse för varandra. Han var en oerhört uppskattad lärare. Alla kollegor var dock inte lika bekant med honom. ”Här ska ni få höra apropå matförgiftning”, säger en av de nyanställda som inte träffat Klasse tillräckligt ofta för att kunna utbyta minnen om honom. ”Det finns en artikel i kommunens personaltidning om en husmor som heter Tina som har gått en kurs i hur man undviker matförgiftning i skolmaten.”

Eva slutar tvärt att äta. Hon försvinner in på toaletten. Där ställer hon sig med raka armar och båda händerna runt tvättställets framkant. Hon mår illa. Frågan är om illamåendet går över eller förvärras. Efter en stund går det över. Hon tittar sig i spegel och frågar sig om hon har förrått sin kollega och chef inför polisen. Därefter baddar hon ansiktet försiktigt med kallt vatten och återvänder till fikarummet. Vem ska nu bli rektor, far genom hennes huvud.

© Gunnar Augustsson, 2021