Det apelsinstora klotets öga är irriterande nära. Inga detaljer i Gildas ansiktet ska undanhållas följarna. Ena halvan, där produkten utan etikett sprutats på, är täckt av knottriga blemmor. Den andra är olivfärgat slät och gör sig bra mot hennes klargröna öga. Den ena produkten kommer från Andra sidan och går inte att beställa, finns kanske inte ens på riktigt, är bara en sörja de blandat ihop för ändamålet. Produkten i den exklusiva flaskan ingår i en prenumeration som sägs vara oumbärlig. 

Tanken med videobloggen inte bara är att sälja företagets skönhetsmedel. Ingen vettig människa ska ens överväga att köpa saker från Andra sidan. Om det där vet hon egentligen ingenting och har heller inte råd att bry sig. 

Hon sneglar mot videoväggen. Det är bara hennes ansikte de använder. Kroppen, rösten och rummet där ansiktet befinner sig, tillkommer någon annanstans, vilket är bra. Varken hon eller deras tvårummare är något att visa upp på nätet.

Mamma ropar. Vill ha hjälp på toaletten. Gilda tappar koncentrationen, råkar blinka och klotet reagerar direkt. Snärten tar i bakhuvudet.

”Förlåt, men det svider i ansiktet.”

Det snärtar till igen, bakom vänster öra. 

”Sluta, jag fattar!”

Klotet ändrar långsamt färg från grönt till ljusrött. 

”Var inte så jävla snarstucken! Om vi är klara så ta bort den här skiten från mitt ansikte.”

Hon studerar sin spegelbild, stryker med fingertopparna över den ömma huden. De har lovat att produkterna ska vara riskfria, men det stämmer inte. Antingen har klotet slarvat och inte gjort rent efter sig ordentlig, eller så var det något fel på produkten. Det är inte första gången hon får biverkningar. De fick byta ut ett par av hennes tänder efter att hon borstat underkäken med en tandkräm från Andra sidan och på sistone har hon börjat tappa hår. 

Lampan blinkar och mamma gallskriker från sovrummet.

”Gilda! Det är nån vid slussen.”

Hon drar på sig morgonrocken.

”Ingen fara, mamma. Det är bara budbäraren.”

Fast hon vet så tittar hon i displayen. Pojken vänder upp kerubansiktet och visar sina brunfläckiga tänder i ett brett leende. Han har en ny keps. Hammarby. Hon pekar på sitt huvud, vänder frågande upp handflatorna. Pojken ställer ifrån sig matkassen och låtsas sparka på en boll. Hon går och hämtar sin gamla AIK-tröja bara för att retas, håller upp den framför displayen. Han skriker något och grimaserar. Det vore trevligt att höra honom prata, ett par ord bara, som omväxling till mamma. Men ljud ingår inte i dörren. Modellen levereras bara med bild, fick hon veta.

Budbäraren fortsätter att leva rövare ute i trapphuset med sin påhittade fotboll och hon tecknar åt honom ställa ifrån sig strålgeväret så att det inte händer en olycka. Då tittar han strängt på henne, vickar med pekfingret fram och tillbaka, som om hon försökt ta vapnet från honom. Sedan tar han matkassen, flinar och börjar gå nedför trappan. Det är deras vanliga lek. Han går ner och upp ett par gånger medan hon låtsas bli förtvivlad.

”Åh, snälla! Gå inte, lämna oss inte, vi svälter ihjäl! ” säger hon, högt för inlevelsens skull.

När han ledsnat på leken öppnar han slussen och ställer in matvarorna, vinkar och rusar ned för trapporna med det klumpiga geväret dansande på ryggen.

Det är Derby. 

AIK mot Hammarby på Friends. AIK vinner med ett noll på en tveksamt dömd straff. Hon tänker på pojken. För hans skull hade hon hoppats på vinst för Hammarby, han har det ju inte lätt. Budbärarna är villebråd där ute, därav strålgeväret. Hon skulle vilja fråga honom om han någon gång varit tvungen att använda vapnet.

Mamma släpar sig ut i vardagsrummet och börjar bläddra på videoväggen. Hon ska till Skansen. Samma rundtur varje dag. Hon börjar vid kassorna och vill absolut åka uppför hela den långa rulltrappan i realtid fastän man kan snabbspola. Det har visst med hennes barndom att göra. Gilda sitter kvar eftersom alternativet är en av de obekväma pinnstolarna i köket. Till sovrummet går hon inte på grund av lukten, bara om mamma råkat ramla.

Rundturen har kommit till Bollnästorget när det bankar på dörren. Det hörs knappt genom larmet från spelmanslaget och ungar som skriker efter glass. Hon tilldelades den massiva dörren efter ett år på företaget, som tack för bra arbete, för att hon inte en enda gång sagt nej till en produkt. Hon har aldrig behövt öppna eftersom det ingår en sluss, vilket känns tryggt. Det är inget trevligt område de bor i, eller rättare sagt vet hon inte eftersom de täckte över fönstren samtidigt som de satte in dörren, som bonus, och det har gått ett par år sedan dess.

Det smäller i slussen. Klotet, som kan öppna luckorna från båda håll, kommer susande in i lägenheten. Det är mörkrött och dess enda öga snurrar fortare än vanligt. Videoväggen börjar flacka och fräsa just som spelmännen tar upp en gånglåt. Först nu upptäcker mamma att något är fel.

”Vad är det som händer?” hinner hon säga innan klotet snärtar till henne så att hon säckar ihop i soffan.

”Det där var väl onödigt!” säger Gilda.

Klotet blir kolsvart och det börjar pirra oroväckande i bakhuvudet.

”Okej, okej, låt bli!”

Det bankar igen på dörren, dovt som när man slår på en kudde med handflatan. Hon får sina direktiv. Hittills har de alltid handlat om videobloggen men nu låter klotet henne veta att hon absolut inte ska öppna dörren.

”Varför då?”

Det smäller till i huvudet. Hårt.

”Aj! Låt bli! Jag undrar ju bara!”

Pirret i bakhuvudet återkommer och det surrar i öronen, som från ett ställverk.

”Sluta nu! Jag ska bara se efter vem det är.”

Hon går fram till dörren och tittar i displayen. Det är budbäraren. Men de har inte beställt leverans och han håller ingen plastkasse i handen utan pekar på dörren med strålgeväret. Han ler inte. Varför ringer han inte på som han brukar? Så ser hon honom trycka på knappen, gång på gång, men lampan lyser inte. Någon har mixtrat med dörren, kanske klotet. Pojken börjar banka med kolven. Bonk, bonk, bonk. Det måste ha hänt något. Är han jagad av någon? 

Hon ignorerar pirret i bakhuvudet och försöker minnas. Det finns två vred, ett upptill och ett nedtill. Skulle man trycka på båda samtidigt och vrida dem? Åt vilket håll? Pojkens mun är vidöppen, han skriker något. Hon ruskar på huvudet, förstår inte, tar tag i de båda handtagen och trycker, försöker vrida men inget händer. Det surrar uppfordrande i bakhuvudet. Hon försöker igen, rycker och sliter. Klotet snärtar till henne så hårt att det svartnar för ögonen. När hon kvicknar till har budbärarens ansikte fått en text över sig. 

Invänta servicetekniker.

Pojken faller ned på knä och öppnar luckan till slussen, måste vara desperat om han tror att han kan ta sig in den vägen. Yttre luckan måste stängas innan hon kan öppna den inre och det får knappt plats en kasse livsmedel där inne. Hon ignorerar meddelandet på displayen och de bedövande snärtarna bakom örat, greppar vreden för att göra ett nytt försök men studsar bakåt när träffen från strålgeväret får dörren att vibrera. Pojken skjuter in i slussen! Gång på gång. Den tre centimeter tjocka luckan nere vid golvet bulnar av strålens träffar. Först nu bli hon rädd, vet ju inget om honom. Hur många han skjutit i anarkin på ute gatorna, kanske dödat folk för lite och ingenting? En vansinnig tanke far genom huvudet. Matchen! Hans lag förlorade. Hennes vann. Displayen blinkar frenetiskt. 

Intrångsförsök. Servicetekniker på väg.

Spänningen bakom örat släpper. I ögonvrån ser hon att klotet skiftat färg till kritvitt samtidigt som luckan smäller upp och dörren börjar tjuta som ett utryckningsfordon. Pojken kommer ålande in i vardagsrummet och stutsar upp på fötter. 

Mamma, tänker Gilda. Bara han inte gör mamma illa!

Klotet gör något hon aldrig sett tidigare. Ögat börjar pumpa en ström pulsar mot pojken, trådtunna blixtar, men de tycks inte bita på honom. Klotet är vid hennes högra öra nu och hon förstår att det försöker skydda henne. Strålgevärets mynning svajar i cirklar runt hennes ansikte.

”Förlåt”, säger hon.” Hammarby borde ha vunnit. Det var inte rättvist.”

Strålen passerar henne med en hårsmån. För första gången någonsin ger klotet ifrån sig ljud, ett metalliskt gnissel som när man skrapar med en kniv mot en glasruta. 

Budbäraren skjuter igen, klotet tystnar tvärt och dunsar i golvet. Han sänker vapnet och vänder blicken mot henne. Gilda sjunker ned till golvet när benen inte längre bär.

”Snälla”, viskar hon. ”Låt mamma vara.”

Han ruskar på huvudet. Det runda ansiktet spricker upp i ett brett leende och rösten är förvånansvärt mörk. 

”Det nya har börjat”, säger han. ”Är du med oss eller emot?”

Vill du läsa mer av Thomas Svensson?

Läs hans novell, Dagen efter

Läs hans bok, Blodgärning, som utkom i november 2020.

Vänta på hans nya bok, Vattendoktorn, som utkommer 9 september i samband med Bokens Afton.