Det har gått ett år sedan Nora Wagners närmaste kollega sköts till döds. Både hon själv och hennes kollegor anser att hon borde ha kunnat stoppa mordet, och mardrömmarna förföljer henne. Hennes närmaste chef skickar iväg henne på en nyinrättad tjänst i skärgården för att ge henne tid att läka.  

Från Sönderlandets öar fem, kommer ingen levande hem.  

Men ute bland öarna vilar sedan länge dolda hemligheter och när en ung kvinna faller ihop medvetslös på polisstationens golv dras Nora in i ett händelseförlopp långt större än hon kunnat ana. Till slut vet hon inte vem som är vän och vem som är fiende.   Tre år tidigare reser en kolonn av svenska läkare och FN-soldater genom Kongo för att rädda liv. När de blir kidnappade av gerillan och placerade i fångläger finns det bara ett sätt att överleva: att hålla ihop gruppen, vad som än händer.  

Sönderlandet är en underhållande och spännande kriminalroman. Men det är också en berättelse om vad som händer med människor när de pressas till det yttersta och är tvungna att välja mellan att dö eller låta dö. Det är den första boken om polisen Nora Wagner.  

Författaren

Johan Ripås är född 1974 i Kummelnäs i Nacka och är idag bosatt i Stockholm med fru och tre barn. Han är journalist och programledare för Utrikesbyrån på SVT, tidigare SVT:s Afrikakorrespondent. Han har tidigare producerat tv-program som Kobra och var en av upphovsmännen bakom programserien Värsta språket, som belönades med Stora journalistpriset för årets förnyare 2003. Han har även varit verksam vid Dokument inifrån på SVT. Uppväxtromanen Forever young från 2016 var hans debut. 2018 kom politiska thrillern Skuggmakten och 2019 kom När himlen faller ner som handlar om det som hände när hans yngste son fick leukemi. Hans fjärde bok, Söderlandet, är inledningen på en serie.

Recension

Anders Kapp har läst boken och upptäckt superhjälten Nora Wagner. Läs hans recension.

I år har vi sett många nya spänningsserier födas och i dag var det dags för en till. Den här gången är det ingen debutant, Sönderlandet är Johan Ripås fjärde bok, men den här boken är något nytt och annorlunda i hans författarskap, den första boken om Nora Wagner, polis och superhjälte. Det är en ovanlig berättelse i samtiden som ger mig känslor av klassiska Marvelserier om just superhjältar där allt är extremt svartvitt, där överdrifterna i alla riktningar krossar alla typer av realism eller trovärdighet, där tårarna faller i floder, där blodet ständigt strömmar, där endimensionella skurkar faller som käglor och där dramatiska cliffhangers står som spön i backen. Naturligtvis finns det också en hemlig och religiöst färgad orden fylld av den svartaste ondska samt ett groteskt och fjälligt havsmonster. Klassiska ingredienser som en uppenbart road kock blandat till sin egen anrättning. Den kan säkert gillas av många men fungerar inte för mig, jag har heller aldrig varit någon riktigt stor Marvel-fan.

Huvudpersonen Nora Wagner hade ingen enkel uppväxt. Mamman försvann med en annan man och pappan flydde in i spriten. Från tretton års ålder fick hon i princip klara sig själv samtidigt som hon kämpade för att dölja pappans missbruk från omgivningen. Nära relationer är inte hennes grej, redan som barn skapade hon en pansarsköld som gjort henne onåbar. Men hon ersatte det med tuffhet och hög prestation inom alla områden. Redan på skolgården drabbades andra barn som retade henne för det knallröda håret av näsblod, hon har tävlat i MMA med stor framgång, inga förluster, och tränar det fortfarande flera gånger i veckan. Hade alltid toppbetyg, hon är enda kvinnan som blivit attackdykare inom ett kustjägarförband och hon gick ut som kursetta, hon blev en skicklig polis, kanske inte omtyckt men respekterad av kollegerna. Hon lever ensam; ingen partner och inga barn.

Men nu är det slut på respekten. Ett år tidigare var Nora och kollegan Stig ute för att följa upp ett tips som Stig hade fått. Nora visste inte riktigt vad det handlade om men litade på honom. Det gick illa, Stig blev skjuten till döds, Nora hade kanske kunnat rädda honom men sköt aldrig och sedan dess är hon hatad av alla, även av sig själv och mardrömmarna förföljer henne.

Den enda kollega som hon fortfarande litar på, Edwin, hjälper henne vid sidan om. Edwin är närmare två meter lång, har en bakgrund som barnsoldat i Uganda och har varit med om ohyggliga saker, bland annat tvingades han döda sina egna föräldrar innan han fördes bort av en gerillagrupp. Men han har hittat ett fungerande liv som polis i Sverige. Tillsammans har han och Nora hittat en del konstigheter med skjutningen av Stig samtidigt som den officiella utredningen inte rör sig ur fläcken.

Noras överordnande, regionpolischefen Margareta Westerdahl, kommer fram till att det inte går att han henne kvar i polishuset så hon skickar Nora till en nyinrättad tjänst med placering i den stora skärgården, massor av öar, och det motiverats av omfattande stölder av båtmotorer. Under ett år framåt ska hon driva ett enmanskontor på en av öarna och ska också bo där.

Tre år innan bokens nutid får vi möta läkarna Annika och Martin som arbetar för att rädda liv i östra Kongo-Kinshasa. Det var Annikas idé att åka, Martin följde med mest för att han gillar henne och han är generellt lättövertalad, har ”följt andras drömmar hela livet”. Den här dagen ska de till en mindre by för mässlingvaccinering. Det här är ett våldsamt område sedan länge med många rivaliserande grupper. ”I bergen strövar gorillorna och i dalarna slåss gerillorna”. För att inte väcka onödig uppmärksamhet åker de till byn med sju vanliga taximotorcyklar. Annika och Martin sitter bak på två av dem och på de andra sitter fem svenska civilklädda män som arbetar för ett inhyrt vaktföretag. Tre av dem har bakgrund som poliser och de andra två är militärer.

Konvojen attackeras, förarna skickas iväg, Annika mördas brutalt, Martin och de andra fem kidnappas och tvingas gå långt till en avlägsen by. Kidnappningen hålls hemlig för pressen, ingen vill ha publicitet

Livet i byn är våldsamt och brutalt. Det är ont om mat men gott om sprit, marijuana och piller. Gruppen av svenska män förändras, Odjuret äter sig in i deras själar. ”Vem är du när du vet att ingen ser dig? När du vet att du kommer undan med allt du gör. Det är ditt sanna jag.” ”Än en gång ska skogen få se blodet flyta.” ”De flesta ställs aldrig inför valet och kommer aldrig få veta det mest grundläggande som finns att veta om sig själv. Att alla människor kan döda en annan människa.” ”Men det finns en sluten värld som står beredd att fånga upp dem när de kommer hem.”

Väl på plats i skärgården ser Nora märkliga kors på flera ställen och får lära sig att de kallas Carminakors som satts upp av en gammal sjöfararorden. Denna orden har ett stort hus inne i staden men i skärgården har den sitt centrum på fem mindre öar som tillsammans kallas Sönderlandet och det är ett område som skärgårdsbefolkningen undviker. Det finns en välkänd ramsa: ”Från Sönderlandets öar fem, kommer ingen levande hem.” Naturligtvis kommer attackdykaren Nora att besöka öarna …

Carminaorden inspireras av en speciell tolkning av Tomasevangeliet (finns inte med i Bibeln) och sysslar bland annat men en brutal form av självförverkligande. Ursprungligen finansierades den av en omfattande spritsmuggling men nu handlar det mer om människohandel och prostitution.

Nora har så smått börjat undersöka stölderna av båtmotorer när plötsligt en ung kvinna dyker upp på hennes lilla polisstation och faller medvetslös till golvet. Hon har uppenbart blivit utsatt för misshandel och övergrepp under lång tid.

Hon förs till sjukhuset där vi får träffa läkaren Olivia som också spelar en viktig roll i berättelsen. Hon och Nora känner varandra sedan länge, hon arbetar också som rättsläkare och var den som obducerade Stig, men nu ansvarar hon för vården av den okända unga kvinnan som ligger i koma. Olivia har ett franskt ursprung men har dottern Celine tillsammans med en svensk man och har bott länge i Sverige. Olivia har långt gången bröstcancer som inte längre kan behandlas och kommer att dö inom några månader, sannolikt innan Celine hinner fylla arton. Hon oroar sig mycket för dottern. Pappan har aldrig funnits med i hennes liv och Celine vet inte ens vem han är. Uppenbart är han en ond man som efter många år tagit kontakt igen med Olivia och hotar henne.

Vi får möta många andra karaktärer, bland annat en jättelik man, rejält missbildad och med fjällig hy, halvnaken i vinterkylan simmar han obehindrat mellan öarna i det iskalla vattnet. Ett av de få ord han kan säga är docka, han leker med dockor, men det är levande dockor som inte lever så länge sedan han lekt med dem.

Vi får träffa en hundraårig man som i SS-uniform lyssnar på något av Hitlers tal innan han äter ensam i sin stora exklusiva matsal.

Vi får träffa en Karl Stiegler som är i Portugal för att köpa en Miró för trehundrafemtio tusen euro. Han är inte konstintresserad, ”tycker att tavlan är kladdig och rörig” men det passar bra med en Miró att hänga ovanför trappan i lyxvillan hemma. Han ser sig som en av landets mäktigaste personer. Det gäller också för hans närmaste grannar men de finansierar kanske inte sin tillvaro på samma sätt som honom: våld och prostitution. Han är en uppenbart mycket känslokall och ond man.

Det dyker också upp en hel del andra och det blir väldigt dramatiskt, många scener skulle göra sig riktigt bra på film, men jag blir aldrig riktigt tagen. Det här är en extra-allt-bok, med alldeles för mycket av allting som dessutom är skruvat över bristningsgränsen. Det finns en del andra som skriver liknande, till exempel Jussi Adler-Olsen, på ett sätt jag kan uppskatta, men här fungerar det inte för mig. Mycket handlar om att den ytlighet, som är en del av konceptet, går för långt, det blir alltför platt. Men det finns några saker till som stör mig.

Jag tror aldrig jag läst en bok där det gråts så ofta och det blir bara för mycket. Att superhjälten Nora plågas av svarta traumatankar och mardrömmar är fullt möjligt att förena med karaktären men inte att hon ska gråta hela tiden. Och när Olivia ”känner tårarna börja rinna” trots att hon redan gråter, ”tårarna rinner längs kinderna” bara några rader tidigare på samma sida, blir jag rätt trött.

Språket är ok, men inte mer; här finns en ganska avhuggen prosa som är rätt vanlig för journalister och som fungerar strålande i artikelformat men inte lika bra i bokformat.

Att använda en cliffhanger i slutet av ett kapitel är en vanlig teknik för att hålla kvar läsaren men här är de så många och så övertydliga att de blir ganska störande.

Det krävs starka argument för att gå ifrån vanlig, rak, versalgemen text i en bok, det är den mest läsvänliga typografin. Det finns undantag, det var lysande när John Irving lät Owen Meany prata i versaler, men de är rätt få. I den här boken finns långa kursiverade avsnitt som jag inte förstår meningen med, de fungerar bara lässtörande.

Jag undrar fortfarande hur det gick för den unga kvinnan i koma, en av de trådar som tappades bort eller som kanske återvänder i nästa bok?

Kanske kan Nora Wagner utvecklas till en kvinnlig James Bond, bli ännu mer superhjälte och gråta mindre? Kanske kan det var en intressant väg framåt? Eller också är detta en riktigt bra text som den är och jag är bara fel läsare?

Anders Kapp, 2021-07-21
Text från bloggen Kapprakt