Recension

Caroline Nilsson har läst boken och utbrister, ”Säg, får jag falla en smula?”

Vi tas tillbaka till våren år 2016 och en författares vardag där kallet som författare går före kallelsen till mammografi och mantrat lyder ”snart så, sen”. Vinden vänder när plötsligt sjukdom och sorg knackar på dörren. Vardag och vanlighet bleknar till personlig kris, förlust och bräcklighet. Till skräck. Och till en naggande längtan efter vanlighetens gnäll. För varje sårbar själ som någonsin gått itu av maktlöshet. För varje sökande människa som simmat i ett hav av ovisshet. Och för varje stund när känslan av att inte nå fram till andra eller finna ord för platsen man själv står. Där, mitt i den ensamheten – den ensamma platsen – skrivs denna bok fram till läsaren.

Det är lika delar smärta och stum sorg som sårbarhet och svidande längtan. Tar mig lika nära till gråt som tröst. Och hyser en stor del hopplöshet men bär på en desto större del av tröst – en delad ensamhet blir till hoppfullhet.

Jag faller. Ner i orättvisans verklighet, mitt i ett slukhål av ovisshet och närmar mig någonting mitt emellan läsandets ebb och realitetens flod. I stillhet. I ett andetag.

Detta är en läsning om vardaglighetens betydelse och ovisshetens förbannelse. Om att vilja leva och hitta orden för rädslan att dö. En vacker betraktelse av erfarenhet till tröst och en desto viktigare påminnelse om såväl livets förgänglighet som skörhet. Och om den enslighet som uppstår där förmågan att göra sig förstådd tystnar men förmaningarna från omgivningen ljuder med råd.  

Maktlöshet. Mellan raderna tillåts det ordlösa, obenämnda och obemärkta att finnas. Det spänningsfält som inte syns men finns mellan en krisande människa och en omvärld som menar väl.

Ömsinthet. Här bor en blick som betraktar både smärtsam helhet och sköraste detaljer. Ett mod mellan raderna som speglar både tid och sårbarhet. Författaren är i både ständig och sann kontakt med sitt skrivande och språk. Den klara och orädda rösten inhyser tillit, säger: kom ta min hand – här finns jag.

Bakom orden rinner guld. En penna som bidar sin tid i stället för att sväva i väntan på det ännu oskrivna. Hon är orädd, mänsklig och nära. Verkligheten får bulta sidorna fram, andetag för andetag.

För mig är detta främst en läsning som ger rum, inte råd. Aldrig perifer, distanserad eller i närheten av chimär. Alltid nära, i kontakt och inkännande. Jag kvider där jag hellre önskat kvillra och ser att min beundran växer i takt med att sida vänds till sida.

Boken har en puls som hamrar hårt även inom mig. Tårarna bränner. Det bor något vackert och trösterikt i att möta och följa det pågående, vardagliga. Varje sida åtföljs av en obeveklig vilja att hålla fast i livet. 

Men se, jag fångas. Läsningen vyssjar mig. Och ensamheten flyr för hoppet.

Jag sökte en läsupplevelse och fann ett hjärta.

Bästa hälsningar,

Caroline Nilsson
@carolinesbokhylla

Det är våren 2016 och efter Augustpriset till romanen Liv till varje pris två år tidigare har Kristina Sandberg blivit en av landets mest efterfrågade författare. Hon vet att hon måste ta vara på den här tiden fast hon börjar känna sig på bristningsgränsen. Och så är det den där smärtan, en värk som strålar från bröstet ut i armen, handen domnar. Men hon skjuter upp mammografitiden, det är ju så mycket som ska göras först, texter som ska skrivas, resan med familjen till Cornwall, och så är hon inbjuden till Bergmanveckan på Fårö. Hon befinner sig i ett slags utmattningens frenesi, men vet att hon snart ska få vara ledig.

Så kommer ett samtal. Hennes pappa har dött. Han har hittats på golvet i sitt hus i Moliden. Och strax efter detta kommer hennes egen dom: aggressiv bröstcancer, tre tumörer, en stor och två små. Livet vänds till att handla om förlust, om sorg, om kroppens skörhet och skräcken att dö från sina barn.

Kristina Sandbergs självbiografiska skildring av denna tid är en stark, djupt gripande och inträngande text. Den blickar också tillbaka på uppväxten i 1970-talets Sundsvall. På trådarna bakåt i släkten och allt som går förlorat när hon tillsammans med sin syster måste sälja det som också varit faderns föräldrahem. Men framför allt handlar det om hur cancersjukdomen placerar henne på en mycket ensam plats. Där andras bemötande och tystnader drabbar, där orden inte når fram.

Författaren

Kristina Sandberg är uppvuxen i Sundsvall och debuterade 1997. Trilogin om hemmafrun Maj från Örnsköldsvik (Att föda ett barn, 2010; Sörja för de sina, 2012 och Liv till varje pris, 2014) fick ett enormt genomslag hos både kritiker och läsare. Hon vann Augustpriset 2014 och samma år belönades hon med en rad stipendier och priser. 2019 fick hon motta Selma Lagerlöfs litteraturpris för sitt författarskap. Kristina Sandberg är också verksam som skribent och kritiker, främst i Svenska Dagbladet, och har gjort flera uppmärksammade intervjuer med författaren Jamaica Kincaid.

Priser och utmärkelser:

Norrländska litteratursällskapets pris 2008
Nominerades till Sveriges Radios Romanpris 2011 (Att föda ett barn)
2012 års stipendium ur Albert Bonniers Stipendiefond för svenska författare
SvD:s litteraturpris 2014 (Liv till varje pris)
Augustpriset 2014 (Liv till varje pris)
Moa Martinson-stipendiet 2014 (Moa-priset, för romantrilogin om Maj)

Faktaruta

• Debuterade med: Romanen ”I vattnet flyter man”, 1997 på Bonniers.
• Aktuell med: ”En ensam plats”, kommer på Norstedts i maj.
• Författarförebild: Har många inspiratörer, men för mig är det viktigast att jag skriver de böcker just jag kan och ”ska” skriva. Jamaica Kincaid, Virginia Woolf, Joyce Carol Oates, Jean Rhys, Cora Sandel är några favoriter.
• Beskriv en typisk ”Kristina Sandberg-roman” med tre ord: Tror egentligen att läsarna får göra den beskrivningen… men i skrivprocessen strävar jag efter kompromisslöshet och att vara orädd.
• Bor: Haninge, söder om Stockholm.
• Bästa platsen att skriva på: I sängen
• Bästa platsen att läsa på: I sängen
• Bästa lästilltugget: Kaffe
• Bästa resmålet: Just nu med restriktioner – i fantasin. Eller i böckernas värld…
• Dold talang: Baka surdegsbröd
• Skulle aldrig: börja röka