Renskötarthriller i Sápmi

Nástegallu är nioåriga Elsas älskade renkalv, hennes första egna ren, och i den mörknande januariskymningen skidar hon ensam mot rengärdet för att träffa henne, mata henne. Men Nástegallu är död och mördaren är kvar på platsen vid sin skoter, han har just skurit av yttersta örat med märkningen som visar att kalven hör till Elsas familj, han hotar att döda henne också om hon säger något. Hon är rädd men det föds också något annat i huvudet, ”en tanke om att hon en dag skulle döda honom”. Visst har jag läst en del tidigare om samernas situation och renskötselns villkor men Ann-Helén Laestadius gör det bättre än någon annan i Stöld, hennes första bok för vuxna. Effektivt använder hon thrillerns spänning för att hålla oss läsare trollbundna vid en berättelse där vi på vägen också får nya kunskaper, berörande insikter och stark samhällskritik förpackade i ett beundransvärt språk. En klar Augustpriskandidat.

Stöld kom ut redan i januari, av olika skäl dröjde det ett tag, men nu i helgen har jag äntligen läst denna starka text. En av många insikter som växer fram på vägen handlar om relationerna mellan renskötare och deras renar. Det är en roman, en fiktion, men den bygger i stor utsträckning på verkliga förhållanden. Det finns en svart marknad för renkött och det finns en kriminalitet som lever på denna marknad; som stjäl, slaktar och säljer till mindre nogräknade köpare. De hundra resultatlösa polisanmälningar som finns med i handlingen finns också i verkligheten. Brottet rubriceras som stöld, därav bokens titel, men ingen som skulle hitta en älskad hund eller katt med avskuren hals skulle tycka att ”stöld” duger som ord för att beskriva brottet. Dessutom en stöld av ringa värde som inte prioriteras högt av polisen. Renar är husdjur, inte riktigt på samma sätt som hemmens hundar och katter, men efter att ha läst denna text kan även vi som inte har några personliga erfarenheter av näringen ändå bära med oss en del insikter om renarnas roll för de människor som sköter dem.

Det här är navet i boken, en spännande thriller om en speciell kriminalitet i Sápmi, men kring detta nav kretsar så mycket mer av värde för oss läsare. Huvudperson och dominerande berättarröst är inledningens Elsa. I den första delen möter vi henne 2008 när hon är nio år (författarens stora erfarenhet och kunskap när det gäller att skriva om unga märks tydligt), i nästa del är hon 19 under höstvintern 2018 (samiskan har fler årstider än svenskan) och i den avslutande delen är hon 20 under vårsommaren 2019. Hon växer upp till en stark ung kvinna, fast besluten att stanna och ta plats i den mansdominerade renskötseln, inte alls ett självklart val för många av hennes jämnåriga. En hel del ger sig av till andra platser och yrken. En del som blir kvar i det på många olika sätt tuffa traditionella livet klarar det inte så bra; det finns en hel del psykisk ohälsa, en del missbruk och en överrepresentation av självmord. Här finns också en ofta svår situation för kvinnor i patriarkala maktrelationer. Författaren duckar inte för de problem som finns inom denna samiska värld vilket stärker berättelsens trovärdighet.

Men mycket handlar också om relationerna mellan samerna och majoritetsbefolkningen. När Elsas kritiska röst dyker upp i media mobbas hennes unga släkting värre än vanligt i skolan. När hennes älskade áhkku (farmor) inte kan vara kvar hemma längre på grund av demensen hamnar hon på ett hem där det bara finns en deltidsarbetande som kan någon samiska. Oavsett hur många bevis de kommer med väljer polisen länge att prioritera brott som drabbar andra än samer. Hatet mot ”lappjävlarna” dyker upp i många sammanhang.

Trots alla mörka delar finns det också mycket glädje i berättelsen, i relationerna mellan människor, i flera fall med människor som växer och utvecklas i nya situationer och inte minst i den vidunderliga miljö som hela tiden skickligt målas upp som historiens fondvägg. Det är en riktigt välskriven text. Snyggt är också hur hon väver in en del samiska ord och begrepp vilket skapar stark närvarokänsla.

I årets läsning hittills är detta den andra bok som jag kan se som en kandidat till årets Augustpris i den skönlitterära klassen (den första var Vänligheten av John Ajvide Lindqvist). Hon har redan fått priset för Tio över ett 2016 i klassen för barn- och ungdom och det skulle vara kul med en dubblering i olika klasser. Har just läst en annan kandidat till en likartad dubblering och återkommer snart om den.

Men tills vidare är jag avundsjuk på alla som ännu inte läst Stöld, ni har riktigt bra timmar framför er! Berättelsen har också fått en ovanlig och intressant förpackning med hjälp av Sara R. Acedos omslag.

Författaren

Ann-Helén Laestadius är född 1971, uppvuxen i Kiruna och har sina samiska och tornedalska rötter i Nedre Soppero. Hon är författare och journalist och numera bosatt i Solna. 2007 kom debuten med ungdomsboken Sms från Soppero när hon vann en manustävling. 2016 kom ungdomsromanen Tio över ett som tilldelades Augustpriset i kategorin bästa barn- och ungdomsbok. 2017 vann hon även Norrlands litteraturpris och var sommarpratare i Sveriges Radios P1.

Ann-Helén Laestadius återvänder alltid till rötterna i Kiruna och Norrbotten i sina böcker. Ofta skriver hon om identitet, att tillhöra olika kulturer och inte minst familjens och släktens betydelse. Stöld är hennes elfte bok och den första för vuxna. Det har redan sålts till tolv andra länder.

Anders Kapp, 2021-04-25

Beställ boken!

Vi kan även reservera denna titel åt dig för avhämtning i butiken eller för hemleverans.
Fyll i formuläret nedan så återkommer vi till dig. Då kan du också välja om du vill ha hemleverans eller hämta i butiken.