En ny nervig skildring av Stockholms skuggsida efter den uppmärksammade debuten ”Lite död runt ögonen”. För tjugoåriga Asynja är den fyra månader gamla dottern ”Snäckan” allting som egentligen betyder något. När pojkvännen Eddies drogaffärer går snett blir Asynja och dottern maktlösa brickor i ett mörkt spel. Under några dygn i södra Stockholm driver Asynja längre och längre bort från det liv hon drömt om, och lämnat en sårig uppväxt i Norrland för. ”Som natten” är en mörk roman om en ung kvinna som dras in i en härva av kriminalitet, en berättelse om brutalitet men också om vänskap och mänsklig värme.

Författaren

David Ärlemalm är född 1975 i Stockholm, där han fortfarande bor med sin familj. Han har alltid läst mycket och har länge haft författardrömmar. Under en föräldraledighet hittade han en rutin, använde sonens sovstund för att skriva, och har fortsatt sedan dess med dagligt skrivande. Själva idén till debuten Lite död runt ögonen förra året fick han när såg en sliten missbrukare på väg mot dagis med sitt barn. Debuten nominerades till bästa debut av Svenska Deckarakademin och utöver Sverige är den också utgiven i Finland och Norge. Som natten är hans andra roman.

Recension

Anders Kapp har läst Ärlemalms uppföljare och anser att författaren har skapat en egen och genrebrytande nisch med ett trovärdigt och starkt berörande berättande.

En av förra årets största läslyckoöveraskningar svarade David Ärlemalm för med sin debut Lite död runt ögonen. Idag kommer han ut med nya Som natten. Samma reaktion? Absolut inte! Men innan David sätter kaffet i vrångstrupen måste jag snabbt tillägga att det skulle vara omöjligt; då var förväntningarna noll på en okänd författare och nu vet vi redan att han är en skicklig berättare, det är ingen överraskning att den nya boken är fantastisk. På sätt och vis är det en fortsättning på debutens perspektivskifte från den stora flod av texter som skönlitterärt och biografiskt redovisar vad katastrofala föräldrar utsatt dem för, till ett perspektiv där den katastrofala föräldern äger berättarrösten själv; föräldrar i svåra situationer som med kraften från kärleken till barnet försöker göra vad de kan. Men här finns en ny berättarkurva. I debuten går Arto och dottern Bodil stadigt utför från en rätt ok tillvaro ner i katastrofen. När den nya boken startar finns unga mamman Asynja och fyra månader gamla dottern Snäckan redan där.

Någonting har gått allvarligt fel i en drogaffär, oklart vad, Eddie har inte berättat vad det egentligen handlar om, men de befinner sig på flykt. Det är natt, det blåser, det regnar. Asynja kryper samman i mitten av kanoten för att försöka skydda lilla Snäckan samtidigt som Eddie och hans kompis Kevin paddlar mot ön där de ska gömma sig i en liten stuga. Asynja är livrädd, för sin egen skulle men framför allt för sin lilla dotter. Hur kunde det bli så här?

Det är den dramatiska upptakten till Som natten där vi befinner oss i bokens nutid, april 2016. På liknande sätt som i den uppmärksammade debuten är det här en hjärtskärande, trovärdig och berörande berättelse om människor som av olika skäl hamnat i samhällets utkanter, men dramaturgin i den nya boken är helt annorlunda. Där debutens struktur påminde om Dantes Inferno, en vandring steg för steg ner i helvetet, så börjar den nya berättelsen just där. Situationen för den lilla familjen med Asynja, Eddie och Snäckan (de har ännu inte hittat något riktigt namn för deras fyra månader gamla dotter) tycks hopplös, det finns ingen framtid för dem.

Asynja är bokens huvudperson och parallellt med hennes kamp i nutid när hon är tjugo år gammal får vi tillbakablickar från hennes väg till den katastrof hon befinner sig i. Från uppväxten i Kramfors, föräldrarna, tiden med bästa kompisen Doris, deras elände under Stadsfesten i Sundsvall (den hette Gatufesten!), mötet med Eddie, som hade ”ett leende som glasskärvor inmurade i betong”, vägen till förortstillvaron i Stockholm och mycket annat. Det är en trovärdig och stark skildring av en flickas uppväxt; en av styrkorna i Äremalms berättande handlar just om en insikt om det korta avståndet som kan finnas på vägen från ett vanligt liv till kriminalitet och missbruk. Det kan vara så enkelt att hamna fel i tillvaron och väl där är det så svårt att ta sig därifrån.

I bokens samtid pågår en kamp; timme för timme, dag för dag, slåss Asynja för sig, för dottern och mot sin längtan efter den alkohol som kan ge henne stundens tröst och glömska. Någon hjälp från sin man Eddie har hon inte längre, om hon någonsin haft det egentligen, han blir bara värre. För varje steg framåt kommer ett nytt misslyckande. Men hon möter också goda människor, vänner som försöker hjälpa henne. Särskilt vännen Gisela växer fram som en riktigt intressant och spännande karaktär, en människa som verkligen ställer upp när krisen är som värst.

Det finns naturligtvis ett stort mörker i hans berättande, det här är människor som far illa och gör illa på många olika sätt, men samtidigt finns det också öar av mod som drivs av kärleken till barnet, glimtar av vänskap och solidaritet, skärvor av ljus som kanske kan glänta till en möjlig framtid.

En av många starka delar är den trovärdiga och sorgliga skildringen av miljöer där jämställdheten hoppat minst 50 år tillbaka i tiden vilket är ett stort och reellt problem, både på individ- och samhällsnivå.

Precis som debuten är den nya boken genrebrytande på gränsen mellan klassisk skönlitteratur och spänning men det diskuterade jag då och ska inte upprepa nu. Jag har grävt djupt för att hitta något att kritisera utan att riktigt lyckas, men får ändå en del tankar om olika sätt att skriva dialoger. Dialoger är partier av texten då olika människor pratar med varandra och här finns utmaningar av olika slag där grunden finns i det enkla faktum att tal och text är olika saker. Man kan tänka sig att göra en ren transkribering av ett samtal; alltså att med bokstäver försöka att exakt illustrera samtalets alla ljud. Men det går inte, det blir bara löjligt och oläsbart. Det innebär att författaren ställs inför ett dilemma: hur långt ska jag gå för att försöka efterlikna det talspråkliga? Det kompliceras ytterligare om det finns dialekter inblandade, det finns många exempel på skickligt dialektalt skrivna dialoger från olika delar av landet, men enkelt är det inte. Den dialekt som är aktuell här kanske vi kan kalla för ”gangsta”, förortskriminalitetens språk.

Jag tror att det vanligaste sättet att hantera dilemmat är att författaren ingår ett outtalat avtal med läsaren: jag skriver dialogerna med mitt vanliga skriftspråk, vi är bägge medvetna om att det är en lögn, det finns inga människor som pratar så här, men det blir mest läsbart och du som läsare klarar ändå av att utan ansträngning översätta det till ett samtal i ditt huvud.

Det finns extremer åt olika håll. Inom den här aktuella dialekten plöjde Jens Lapidus ny mark när han i Snabba cash från 2006 skrev med en brutal och tonsäker gangsta. En extrem åt andra hållet kunde man till exempel finna i Carola Hanssons Augustnominerade Minnestrådar från förra året med långa dialoger där texten passerade det normalt skriftspråkliga till det man kanske kan kalla ett avancerat och utsirat konstspråk. David Ärlemalm väljer en medelväg med dialoger i skriftspråk med inslag av gangsta. Det känns som rätt val, gangstainslagen bidrar till att göra miljön och människorna levande, men det är ingen enkel balansgång. I huvudsak fixar han en mycket skicklig balansakt, men om det finns en enda sak att kritisera så är det en upplevelse av enstaka små snedsteg från den smala stigen, åt bägge håll.

En annan fråga handlar om hur författaren ska förmedla de känslor som finns i samtalets röster, tonlägen och kroppsspråk; bokstäver kan tyckas sakna de resurser som finns hos ljud och/eller film. Här är det rätt många författare som går fel, som tycks lida av textens brister och försöker kompensera det med floder av adjektiv för att beskriva hur hotfullt, ilsket eller kärleksfullt någon pratar. Bra författare, som Ärlemalm, har ett förtroende för läsaren och har insett att det skrivna ordet många gånger kan vara mycket starkare; i läsarens huvud växer bra text fram som ljud och bilder som kan vara starkare och helt överlägsna de som levereras färdigtuggade i en filmproduktion.

En tredje fråga handlar om hur författaren ska tala om för läsaren att nu är det någon som pratar. Det hanteras på olika sätt av olika författare, det finns pratminus, olika sorters anföringstecken och andra sätt att skilja dialogen från löptexten. Ärlemalm struntar i det helt och hållet, det finns inga markeringar alls. Jag gillar det av två skäl. Dels är det faktiskt så i verkligheten; det existerar ingen tydlig gräns mellan de uttalade orden, tankarna kring dessa ord och den situation där orden uttalas. Dels är det ytterligare ett exempel på ett förtroende för läsaren: vi fixar enkelt att höra rösterna utan anföring så länge texten är bra.

På något sätt har författaren redan efter sin andra bok skapat en egen och genrebrytande nisch med ett trovärdigt och starkt berörande berättande från den skuggvärld som finns alldeles runt hörnet och där den trasiga förälderns kärlek till barnet kan skapa den kraft som krävs för att försöka hitta andra vägar; ett mod som innehåller ett hoppfyllt ljus även när de nya vägarna ibland går fel. Bra jobbat David!

Anders Kapp, 2021-04-14
Text från bloggen Kapprakt

Beställ boken

Vi kan reservera denna titel åt dig för avhämtning i butiken eller för hemleverans.

Fyll i formuläret nedan så återkommer vi till dig om pris och hur du vill ha boken levererad, med hemleverans eller hämta i butiken.