Med åldrande föräldrar, tonårsdöttrar, en större rumpa och en att-göra-lista utan slut är Caitlin Moran tillbaka med nya frågor som måste besvaras. Hur kommer det sig att sex har blivit trist? Kan feminister botoxa sig? Och den eviga frågan: vem är det som ser efter barnen? ”Mer än en kvinna” är en guide till att bli äldre, ett manifest för förändring och en hyllning till alla medelålders kvinnor.

Författaren

Caitlin Moran är född 1975 och arbetar sedan länge som författare, krönikör och tv-kritiker. Hon är äldst av åtta syskon, skrev sin första roman som 15-åring och började skriva för Melody Maker året därpå. Hon är idag en av Englands mest kända kolumnister och tv-personligheter, bland mycket annat utsedd till en av landets mest inflytelserika kvinnor.

Recension

”Feministisk skrattläsning”, skriver Anders Kapp i sin recension

”Världens roligaste feminist” etiketterades hon i Babel nyligen och det med all rätt; Caitlin Moran ger oss verkligen riktigt skrattsprängd läsning i sin nya Mer än en kvinna som är en sorts uppföljare till succén med Konsten att vara kvinna för tio år sedan. Kvinnan i fråga har alltså blivit tio år äldre och nu levererar hon mängder av träffsäkra och roande betraktelser av den medelålders kvinnan. Jag tillhör väl knappast den primära målgruppen men läser henne ändå med stor förtjusning; ännu hellre två andra böcker hon givit ut under mellanperioden om en ung kvinnas uppväxt som också de är självbiografiskt inspirerade men mer skönlitterärt skrivna. Trots insiktsfylld underhållning har jag en del invändningar mot den nya boken.

En av de bästa delarna i den nya boken innehåller en dialog mellan henne nu och den tio år yngre versionen som klev fram i Konsten att vara kvinna. Då trodde hon att det värsta var över, att hon fixat så mycket på vägen att bli kvinna ända fram till att ta sig igenom de första småbarnsåren; nu skulle livet bli enklare och lugnare, nu skulle hon få tid att också njuta av livet. Den äldre versionen tar henne ur den villfarelsen med kärleksfull brutalitet.

Mycket handlar om barnen i olika åldrar, om föräldraskapet: ”Det är en cirkel som inte går att innesluta i en kvadrat. Barnen är både problemet och lösningen. Det är de som ger upphov till ledsamheten och bara de som kan lindra den.” Det kan sannolikt de flesta föräldrar känna igen sig i. Starkt berörande och inkännande är också föräldrarnas förtvivlan när en av döttrarna drabbas av svåra ätstörningar; vad ska man egentligen göra när alla vägar som prövas visar sig vara återvändsgator?

Men här finns naturligtvis mycket mer än barn och föräldraskap. Mycket handlar om de kroppsliga förändringar som åren bär med sig; vad kan man lära sig att acceptera, till och med tycka om, och vad kan man göra något åt? Kan feminister botoxa sig? Mycket handlar om ständigt växande listor på vad som ska göras, ansvaret för allt och alla. Snygg är jämförelsen med superhjältar som leder fram till slutsatsen ”Människorna är bebisar och superhjältarna är mammor.”

Hon gör en del försök att också säga något intressant om mansrollen, men det märks att det inte är hennes hemmaplan (riskabelt att säga som man, men jag avser endast den här texten, inget generellt om kvinnliga författare). Hon säger på flera ställen att det är viktigt att generalisera enskilda erfarenheter för att kunna se strukturella förklaringar. Det har hon naturligtvis rätt i, men inte heller det är hennes hemmaplan, det gör många andra feministiska författare bättre, hennes försök i den riktningen är inte så lyckade. Men på sin egen hemmaplan är hon oslagbar, hennes förmåga att med skarpslipad och befriande humor lyfta fram sina enskilda erfarenheter av många olika slag är lysande, det är något som läsarna själva kan generalisera till sina egna liv och på det sättet kan texten beskrivas som en befrielselitteratur.

Boken är annars svårkategoriserad, man kan kalla den självbiografi, en självhjälpsbok eller kanske till och med ett manifest som hyllar den medelålders kvinnan. Caitlin Moran är bland annat en mycket välkänd kolumnist i engelska The Times där hon skriver flera gånger i veckan, något som hon är mångfaldigt prisbelönad för. Hon är en drottning i det korta formatet och det är något som återspeglar sig i den här texten. En låt på knappa tre minuter i konstant upptempo kan vara riktigt bra, men en konsertkväll med en symfoniorkester som håller ett konstant allegro kan bli rätt slitsam. Det är kanske en orättvis jämförelse men om en text på närmare 300 sidor är jättekul hela tiden får man till slut träningsvärk i skrattmusklerna.

Jag tycker om den här läsningen, men jag älskar hennes uppväxtskildringar i Konsten att skapa en tjej och Konsten att bli känd som även de är självbiografiskt inspirerade men betydligt mer skönlitterärt skrivna. Det sägs att det ska komma en tredje del, Konsten att förändra världen (How To Change The World), och om det blir så kommer jag att kasta mig över den direkt!

Anders Kapp, 2021-04-06
Text från bloggen Kapprakt

Beställ boken

Vi kan reservera denna titel åt dig för avhämtning i butiken eller för hemleverans.
Fyll i formuläret nedan så återkommer vi till dig. Då kan du också välja om du vill ha hemleverans eller hämta i butiken.