Binets tredje roman – efter succén med den intellektuella thrillern Språkets sjunde funktion – är en våghalsig lek med världshistorien. Tänk om Columbus inte hade kommit tillbaka tomhänt från Amerika och om inkakungen Atahualpa istället hade erövrat Europa? Vilka konsekvenser skulle det få för kristendomen, de europeiska kungahusen, ja, hela den europeiska civilisationen? Förankrad i materiella grunder, lika underhållande som tankemässigt utmanande, fjärmar sig romanen från alla föreställningar om grundläggande skillnader mellan kulturer.

Författaren

Laurent Binet är född 1972 i Paris. Han är son till en historiker men läste själv litteraturvetenskap och blev universitetslektor i franska. Han debuterade 2010 med HHhH, som handlar om mordet på nazistledaren Reinhard Heydrich 1942 och för den fick han bland annat Goncourt-priset. 2012 gav han ut Rien ne se passe comme prévu som är mer av en fackbok om François Hollandes presidentkampanj. 2015 kom La septième fonction du language (Språkets sjunde funktion 2019) som är en lekfull thriller befolkad av ett antal kända filosofer under senare delen av 1900-talet. Civilizations kom ut på franska 2019, belönades det året med Grand Prix du roman de l’Académie française och nu finns den alltså ute på svenska.

Recensioner

Anders Kapp har läst Binets bok, Civilisationer. ”Läslycka när Amerika upptäcker Europa”, skriver han i sin recension nedan.

Columbus kommer aldrig tillbaka från sitt försök att hitta en västlig väg till Indien. I stället är det inkafolkets skepp som kommer seglande med hjälp av Columbus kartor för att upptäcka ”den femte provinsen”. I våra vanliga historieböcker dödas den sista inkaledaren Atahualpa av den spanske conquistadoren Francisco Pizarro efter en skenrättegång 26 juli 1533. Här är Pizarro i stället en av tjänarna i Atahualpas hov i ”den nya världen”. De visar sig vara bra mycket bättre kolonisatörer än vad vi tidigare lärt oss om de europeiska kolonisatörernas härjningar på olika håll. Det är fantastiska Laurent Binet som med sin nya bok Civilisationer levererar en kontrafaktisk historia, en intellektuellt lustfylld lek där allt vi tidigare lärt oss vänds över ända, en käftsmäll mot vår Europacentrerade historiesyn och med hjälp av intelligens, bildning och fantasi i stora mått lyckas han med det omöjliga konststycket att göra det trovärdigt.

Kontrafaktisk historia är ingen ny litterär genre, men den är svår. Vad skulle ha hänt om … är sällan en enkel fråga att besvara och jag tror aldrig jag stött på ett så dåraktigt och storskaligt försök som detta; att skriva om hela västvärldens historia borde bara bli löjligt. Men det blir det inte och jag har svårt att tänka mig att någon annan än Laurent Binet skulle kunna fixa det. Hans förra bok, Språkets sjunde funktion, kom ut på svenska i februari 2019, och det var för mig en av det årets absolut bästa texter. Den har ett helt annat tema, men det gemensamma är kombinationen av två olika delar: en pålästhet på astronomiska höjder och en fantastisk intellektuell och fantasirik lekfullhet. I bägge böckerna är i stort sett alla personer och händelser reella men Binet skruvar på allt en smula vilket ger ett helt annat utfall. Jag är galet imponerad och lycklig över riktigt lustfylld läsning.

Civilisationer startar i en omskrivning av gamla isländska berättelser, om Leif den lyckosammes upptäckt av Vinland (Nordamerika) runt år 1000, men med tillägg av efterföljaren Freydís, en kvinna som fortsatte söderut, ända ner till Sydamerika och hennes ättlingar finns med flera hundra år senare liksom delar av hennes asatro, särskilt Tor.

I nästa steg får vi läsa Christofer Columbus dagbok från 1492 när han är på väg västerut över Atlanten för att försöka finna en ny väg till Indien och i slutet av oktober når de fram till Kuba. Det går inte så bra för dem, allt fler dör av sjukdomar och strider men Columbus själv lever länge innan han dör på Kuba.

Vi går vidare till tidigt 1530-tal och den högst verkliga konflikten mellan Atahualpa och hans halvbror Huascar om makten över Inkariket, ”de Fyra provinsernas rike”, och det utvecklas till ett inbördeskrig. Inkariket omfattar då stora delar av västra Sydamerika. Efter en del förluster drar sig Atahulpa, hans stora hov och armé mot nordost och efter stora umbärande når de havet, bygger båtar och tar sig till Kuba som, liksom Haiti och Jamaica, då styrdes av den gamla drottningen Anacaona. Drottningen och Atahulpa finner varandra, bland annat tack vare deras gemensamma bigud Tor, de blir bundsförvanter. Drottningens dotter, Higuenamota, är en mycket smart kvinna, som barn har hon träffat främlingarna från öst, lärt sig deras språk och mycket annat om deras seder innan den siste av dem dog. När Atahulpa måste fortsätta att fly är det hon som kommer på idén att använda de skeppsvrak som finns kvar från Columbus flotta som förlagor, bygga nya fartyg och segla österut med hjälp av Columbus kartor. Higuenamota följer med Atahulpa och trots den stora åldersskillnaden, Atahulpa är mycket yngre, blir de ett par. De når ”den nya världen”, ”den femte provinsen”, de kommer fram till Lissabon.

Det är här huvuddelen av berättelsen börjar och jag ska inte återberätta den. Men de blir framgångsrika kolonisatörer och manövrerar skickligt i alla de högst reella konflikter som dominerar denna nya värld. De har resurser av många olika slag, inte minst Higuenamotas smartness blir viktig. Alla kontinentens pågående krig drivs i huvudsak av svårfinansierade legoarméer och de utnyttjar den nya världens märkliga dyrkan av guld som de själva har gott om; sjöfarten över Atlanten och handeln växer i betydelse. Många av striderna drivs av konflikterna mellan katolicism och olika grenar av den framväxande protestantismen, något som Atahulpa finner absurt så han proklamerar religionsfrihet; det måste stå människor fritt att tro på solguden eller något annat. Så småningom får de en del konkurrens ”hemifrån” när aztekerna från Mexiko också lärt sig bygga oceangående skepp.

Det blir en fantastiskt underhållande läsning som också ger en hel del insikter. Många av dåtidens välkända personer dyker upp på överraskande sätt. Jag är inte lika jublande lycklig som efter den förra boken men det beror nog mest på att jag var en bättre målgrupp för den; mina förkunskaper om 1900-talsfilosofer är bättre än mina förkunskaper om 1500-talshistoria. Men det hindrar inte att Civilisationer bjuder på en svårmistlig läsning och många glada skratt. Till det kommer ett bländande språk som varieras skickligt mellan textens olika delar, en uppenbar utmaning för översättaren Sara Gordan, en utmaning som hon hanterat mycket väl.

Anders Kapp, 2021-03-16

Text från bloggen Kapprakt