”Henrik Bromander har skrivit en intressant, suggestiv säkerhetspolitisk thriller som engagerar. Och kliver här helt sonika fram som en magnifik svensk variant av John le Carré.” BTJ

Allt borde vara perfekt. Det svenska samhällsbygget är hugget i sten, beredskapslagren är välfyllda och på vårkanten hörs finkarna sjunga i lövträden. Ändå går Gunnar Björk med en molande oro. När vinden vänder, och det kan hända när som helst, då är allt upp till honom.

Samtidigt får säkerhetspolisen Monika Nilsson upp ett spår som pekar mot en inhemsk högerextrem gruppering, möjligen med kopplingar till statsapparatens allra innersta kretsar.

Skymningstid är en roman om hemliga nätverk och underjordiska celler mitt i välfärdssamhället. Det handlar om makt och motstånd, om rädslan för en sovjetisk ockupation och om det svenska sjuttiotalets skuggsida.

Henrik Bromander är författare och serietecknare. Han har givit ut totalt sju prosaböcker, senast den kritikerrosade romanen Högspänning (2019). Skymningstid är hans första roman på Weyler.

Recension

Anders Kapp har läst Skymningstid och är imponerad av Bromanders extremismthriller. Läs hans recension här.

Skymningstid är en säkerhetspolitisk thriller med huvuddelen av handlingen förlagd till tidigt svenskt 1970-tal. Då var författaren Henrik Bromander inte ens född och trots detta levererar han en klockren tidsanda som känns både sann och levande för oss som fanns med då. Här finns i botten grymt imponerande research där väldigt mycket av dåtidens verklighet blandas med en spännande och trovärdig fiktion om hemliga nätverk och underjordiska celler mitt i välfärdssamhället, om en inhemsk högerextrem gruppering, möjligen med kopplingar till statsapparatens allra innersta kretsar, och om två människors ihärdiga kamp för det de tror på, två människor med helt olika världsbilder.

Det här en berättelse med två huvudpersoner. Den ena är Gunnar Björk som växt upp utan sin mamma, hon dog vid förlossningen, utan syskon men med den nu avlidne fadern, ”rektorn som han aldrig riktigt känt. Kontaktlösheten, en närhet begränsad till hugg och slag när han gjorde fel.” Han väljer en militär yrkesbana, finns med bland FN-trupperna i Kongo redan på 60-talet och nu, i början av 70-talet är han major vid P 10 i Strängnäs. Han borde ha kommit längre i karriären, en del händelser har bromsat befordringarna och dessutom har han fått allt mer trista, administrativa, arbetsuppgifter vilket gjort honom besviken, han känner sig orättvist behandlad. Desto större är glädjen över hans fritidsintressen; han är en mycket framstående tävlingsskytt, har guldmedaljer från många tävlingar runt hela Norden och han älskar naturen, kan massor om fåglar och andra djur.

Han är gift med Heidi som han träffade i samband med en skyttetävling i Helsingfors 1964, hon hör till den finlandssvenska överklassfamiljen Granström, hon har haft en del psykiska problem som Gunnar inte visste om då och som kommer att bli allt värre med åren, men deras kärlek är stark.

Den andra huvudpersonen är Monika Nilsson. Hon kom till en ungdomsvårdsskola för flickor i Kvicksund på sitt första sommarjobb vilket gav en ”omtumlande insikt i vilken bottenlös smärta samhället kunde härbärgera” och hon bestämde sig för att bli polis. Den första tiden var inte lätt, under patrullerandet på Södermalm skrämdes hon av den fascistoida inställningen hos många av kollegerna och efter en rå misshandel av en försvarslös alkoholist fick hon nog. Hon anmälde sin kollega vilket ledde till att hon blev utfryst och kände sig tvingad att sluta. Hon läste historia på universitetet i stället, studier som avslutades med en magisteruppsats om nazismen i Sverige under mellankrigstiden.

Uppsatsen uppmärksammades av Säkerhetspolisen och i kombination med hennes tidigare polisutbildning ledde det till att hon rekryterades dit som en av mycket få kvinnliga kriminalassistenter. Hon tillhör det mycket lilla ”B-lag” som arbetar med högerextremism samtidigt som det mångdubbelt större ”A-laget” spanar till vänster. Hon är ambitiös och skicklig, motarbetas ofta av inkompetenta chefer men lägger ner mycket av sin fritid på att gräva fram ny information. Hon är gift med läraren Bengt och de har tillsammans dottern Majken. Bengt tycker inte alls om sin hustrus engagemang i sitt jobb.

Dessa två huvudpersoner rör sig sakta men säkert mot varandra, vi får följa Gunnars successiva högerextrema radikalisering, han är helt säker på en kommande sovjetisk invasion vilket kräver att man går från ord till handling och vi får följa Monikas ihärdiga grävande efter information om vad som egentligen händer bakom högerextremismens fasader.

Det är en riktigt välskriven text och det är helt klart spännande att följa utvecklingen i denna säkerhetspolitiska thriller. Bakom boken finns imponerande research; det vimlar av verkliga personer och händelser som ger en trovärdig och levande tidsanda till läsningen. Det finns också ett galet flöde av intelligenta referenser som gör mig lycklig; det kan, som ett litet exempel, inte finnas så många som känner till den tyske författaren Ernst Jünger och hans På marmorklipporna från 1939.

Det som stör mig en smula är de element av humor som börjar dyka upp halvvägs in i läsningen. Jag vet ju att det här är en författare som ofta och framgångsrikt arbetat med svart humor, men här passar det inte riktigt. Som när Gunnar antar en falsk identitet som säljare av damunderkläder: ”Han begravde ansiktet i en torsolett av satäng och slöt ögonen.” Det tangerar löjet och fungerar inte riktigt för mig.

Under det tidiga sjuttiotal som dominerar handlingen gick jag i gymnasiet. Bland oss som var politiskt intresserade fanns i stort sett alla till vänster. På högersidan var MSU rätt framgångsrika på min gymnasieskola, men det handlade inte om politik utan om flitigt arrangerande av kul fester. På den extrema högerkanten fanns en aktiv avdelning av Demokratisk allians och möjligen också några enstaka anhängare av mer uttalat nazistiska Nordiska rikspartiet (som har ett större utrymme i Bromanders text). Men totalt sett var det mycket få individer som de flesta av oss betraktade som absurda foliehattar. Ingen kunde då ens föreställa sig att dessa bruna idéer skulle kunna stödjas av en femtedel av den svenska befolkningen ett antal decennier senare och till och med blivit framröstade till regeringsmakten i ett antal civiliserade länder.

Innan läsningen trodde jag, och hoppades, att Skymningstid skulle handla om detta; ge tankar och idéer om hur det apart extrema då skulle kunna normaliseras in i vår tid. Jag blev rätt besviken när jag kunde konstatera att så var det inte alls. Det som intresserar Bromander i hans författarskap är människor som faller genom maskorna i det samhälleliga skyddsnätet och hur de kan radikaliseras in i destruktiva beteenden, hur de kan rationalisera det irrationella i skeva världsbilder och det är naturligtvis ett hedervärt, viktigt och spännande intresse som han tillämpar beundransvärt skickligt. Att jag gick in med fel förväntningar är bara mitt problem. Henrik Bromander har levererat en imponerande text som är värd att läsas av många.

Författaren

Henrik Bromander är född 1982 i Växjö och är numera bosatt i Malmö. Han utbildade sig till gymnasielärare i svenska och filosofi. 2005 debuterade han med serieboken Hur vi ser på varandra och sedan dess givit ut ytterligare fem serieböcker, den senaste 2019. Bland dem finns den prisbelönta Smålands mörker som handlar om en homosexuell fascist från Nässjö.

Han har också medverkat flitigt i olika tidningar, givit ut ett antal egna fanzin och skrivit ett filmmanus, Lukas & the Aspies, från 2014.

Den skönlitterära debuten kom 2009 med novellsamlingen Det händer här. Efter ytterligare en novellsamling kom 2014 Riv alla tempel, inledningen på en trilogi om maskulinitet. I den första delen går Johan mot undergången via bodybuilding och steroider, i den andra delen, Vän av ordning från 2016, är det Joel som utvecklas till en högerextrem näthatare och i den tredje delen, Bara en kram från 2017, möter vi kulturmannen Jens som gör framgångsrik mediekarriär som feministisk krönikör men privat är något helt annat. I novellsamlingen Hatets triangel utvecklade han ytterligare frågor om en manlighet i kris. I romanen Högspänning från 2019 är det i stället en kvinna i huvudrollen, svenskläraren Lotta, men även här finns en undergång, en svart humor, ett utanförskap som leder fram till ett destruktivt uppror.

Anders Kapp, 2021-03-09

Text från bloggen Kapprakt