Je m’appelle Agneta är en fantastiskt rolig, sorglig och rebellisk feelgoodroman om att ta kontrollen över sitt liv och våga vara den man är. Den är sprängfylld med värme, känslor och dråpliga dialoger. Kulturkrockarna och känslan av att hitta hem är underbart skildrade och romankaraktärerna så kärleksfullt tecknade i all sin mänsklighet att man inte kan annat än älska dem. … en höjdare i sin genre.

Alla människor kan tydligen delas in i färggrupper efter personlighetstyp numera. Min färggrupp är genomskinlig.  

Agneta är fyrtionio år och har bleknat in i tapeten. De utflugna barnen hör bara av sig när de vill att hon ska swisha pengar, och arbetskamraterna har absolut noll intresse för vad Agneta gör, tycker eller vill.

Hennes man Magnus, fågelskådare och frisksportare, anser att din kropp är ditt tempel och att templet inte ska besudlas med till exempel rödvin eller aprikosmarmelad. Nej, granatäppelkärnor och quinoa är det som gäller. Lyckligtvis finns ett utrymme bakom frysen i källaren där Agneta kan ha sin marmelad. Att ligga i sängen, dricka vin i smyg och se på tv-serier där folk renoverar franska gårdar är hennes enda, hemliga njutning.  

Men när Agneta får syn på en radannons i tidningen vaknar något inom henne.  

Äldre pojke behöva hjälp. Nu. Laga mat. Städning jättestor hus. Mycket viktig varje fredagar 17.00 sitt på bar. Måste prata svenskan! Pojken bor Saint Carelle, Provence, Frankrike. Svar till bar-fabien@gmail.com  

Några dagar senare står Agneta till sin egen och alla andras förvåning på ett ödsligt torg i en liten by i Provence. Där ingenting är som i annonsen. Äventyret kan sannerligen börja.   

Je m appelle Agneta är en roman om att våga kliva ur sig själv, om att inse att livet är kort och att vi borde dansa mer på borden. En roman där Emma Hambergs karaktäristiska livsglädje och människokärlek syns på varje sida.

Recension

Caroline Nilsson har läst Emma Hambergs senaste bok och utbrister ”Det är helt absurt, egentligen”.

Att en enda bok kan få mig att både gå upp i falsett av lycka och gå ner i källaren av ett läsligt ”stör-du-så-dör-du”-tillstånd. Det är alltför mycket, alldeles för bra.  

Låt mig presentera Agneta, en 49-årig tapetblomma med utflugna barn och tryggt men tråkigt jobb. Agnetas man delar inte alls Agnetas intresse för ost, vin, franska gårdar och marmelad. En dag får Agneta syn på en radannons i tidningen om ”en äldre pojke” som söker hjälp i hushållet. Några dagar senare står Agneta på ett ödsligt torg i en liten by i Provence. Ingenting är som i annonsen. Äventyret kan börja.

Hamberg är en drottning i sin genre, har en penna med gestaltningens sigill och skriver varje mening rakt in i mitt mittersta nu. Det är få ord som kan beskriva den sprakande, rappa och skärpta författartonen. Hamberg är i högform!

Här finns möjligheter och omöjligheter, en verklighet som slår drömmarna på dess fingrar och ett allvar med ett avgrundens åldrande djup. Svärtan och skratten känns nära, men det gör även Agneta och berättelsen av egen kraft. Kontentan blir till en enda härlig befrielse i mig! 

Jag konstaterar. Oavbrutet och närmast brutalt underhållande, färgsprakande karaktärer med lager av mänskliga härligheter och besvärligheter. Den bitterljuva svärtan bildar en skön kontrast till berättelsens modus, driv och språk.

Hamberg nästlar sig outtröttligt in i mitt läsande sinne än på det ena, än på det andra sättet. Ibland obemärkt, ibland mer påtagligt. Alltid med stor värme, glimten i ögat och med en förmåga att förena verkligheten med fiktionens palett. 

Timmar förbi och jag närmar mig trettiofem tecken till avslut när mitt inre fullkomligt spritter av feelgood. Är det allt? Alltihop? Är det snart slut?

Trehundratio sidor, omöjligt antal skrattanfall och en frankofil senare är jag här lyrisk, lagligt hög och lycklig. Ja, sådär mållös som blott en läsupplevelse av denna kaliber kan frambringa.

Och det kanske är så. 

Litet vet jag säkert. Två ting vill jag lova. Mon nom n’est pas Agneta och parollen lyder kort: Vive notre Emma Hamberg!

Caroline Nilsson