Ett möjligt terrorattentat i centrala Umeå lamslår den annars så livfulla staden. Parallellt sker ett brutalt mord som förbryllar den lokala poliskåren. Hänger de två händelserna ihop? Hur kan detta ske här? Polisparet Per Berg och Charlotte von Klint utses till att jaga skuggor som inte syns i en stad lamslagen av sorg. I utkanten rör sig också två unga, trasiga män, på väg utför i full fart, och en invandrartjej vars livssituation blir allt svårare att hantera. I detta kriminaldrama finns monster av alla de slag, både väntade och oväntade. Men de drivs alla av lust att döda

Recension

Anders Kapp har läst Anki Edvinssons debutbok, Lust att döda. Här är hans recension.

Vi kastas direkt in i dramatiken. Det glada sorlet på fullsatta Umeårestaurangen Gotthards avbryts av kulregnet från en AK 47, tretton människor dör, fler skadas, det är fullkomligt kaos, det måste vara ett terrordåd. Evert Haraldsson är en äldre lokal halvkändis, en välklädd Sean Connery look-alike, alltid hjälpsam, beundrad av många kvinnor; han hittas brutalt mördad i sitt hem, där ena ögat har funnits sitter i stället en skruvmejsel inkörd. Mariam kom från Afghanistan när hon var sju, är nu en vacker välintegrerad tonårstjej men kontrolleras hårt av sin familj, särskilt våldsamma storebror Kaleb. Hon försvinner. Trycket är våldsamt på de udda poliskollegerna Per Berg och Charlotte von Klint, det är för mycket som händer samtidigt, medieuppbådet är det största Umeå upplevt; de, politikerna, och alla andra kräver snabba svar: vilka är ansvariga för de olika dåden och finns det några samband? Det här är en våldsam, dramatisk och insiktsfylld debutroman.

Anki Edvinsson debuterade 2018 med den här boken, Lust att döda, och 2019 var hon inplanerad för deltagande hos oss på Svenska Deckarfestivalen (hon fick förhinder rätt sent och kunde inte komma till festivalen). För alla medverkande författare tar vi fram författarpresentationer och recensioner av senast utgivna bok. Just den här boken var det en av mina kolleger som skrev om och hon var mycket positiv. När jag nyligen läste hennes nya bok, Snöängeln som är del två i hennes serie, hade jag därför höga förväntningar. När de inte infriades blev jag frustrerad och bestämde mig för att läsa den första delen också. Det är jag glad över, den är på de flesta sätt mycket bättre.

De återkommande huvudkaraktärerna är kriminalpoliserna Per Berg och Charlotte von Klint som är mycket olika.

Per är en skicklig utredare, en stabil och trygg person som lever tillsammans med hustrun Mia, lärare, och sönerna Simon och Hannes. De har det i grunden bra, men konflikterna mellan kraven från familjen och jobbet är svår att balansera för Per. Mia är orolig för sin man och vill helst att han ska byta jobb. Utöver de risker som jobbet kan innebära för alla ställer stress och oregelbundna tider till det för hans svåra diabetes.

Charlotte har en överklassbakgrund, är rik, snygg och bär exklusiva kläder; en udda fågel när hon kom från Stockholm till polishuset i Umeå där hon utsätts för en hel del vuxenmobbing, främst av andra kvinnor. Samtidigt är hon en stark person och en skicklig polis. Hon har en tonårsdotter, Anja, som i huvudsak bor med sin pappa, Charlottes exman Carl som är ännu med adlig och ännu rikare, som hon skilde sig ifrån efter hans otroheter.

De är två riktigt bra huvudkaraktärer, väl utvecklade av författaren, helt olika men kompletterar varandra och har en stark vänskapsrelation. Men liksom i den andra delen är det tonårskaraktärerna som främst fastnar i läsarens huvud.

Här finns sjuttonåriga Mariam, en stark, smart och vacker ung kvinna som plågas av konflikterna mellan hennes vardagsliv med svenska vänner och hennes afghanska familj som inte alls integrerats på samma sätt som hon själv. Skildringen av denna kulturkonflikt är kompetent, insiktsfylld och berörande.

Men framför allt finns här sjuttonåringarna David och Kalle som efter en hemsk uppväxt bara har varandra, dunkarna med hembränt och en massa piller. Kalle har en annan tillgång, han är otroligt snygg; tjejer att knulla (absolut inte älska med) finns det gott om trots hans nedärvda och usla kvinnosyn. Deras fall ner i en riktigt sjuk värld, helt utan vare sig värme, moral eller empati, är den starkaste delen av texten, en djupt imponerande skildring. De börjar fundera kring vilken kick det skulle vara att döda en människa.

Här finns också en skicklig berättarteknik med snygga rörelser mellan olika berättarperspektiv, hög dramatik och ett effektivt spänningsbyggande fram till de avslutande upplösningarna.

Kanske blir det lite för mycket, för många komponenter och en del överdrifter, men inte mer än vad som kan vara rimligt inom genren. Parallellt med detta finns ändå en hög trovärdighet av flera olika slag. Jag tror att författarens bakgrund i en polisfamilj och hennes studier i kriminologi stark bidrar till hög trovärdighet i de personliga processer av olika slag som kan leda fram till att någonting kan gå katastrofalt fel. Här finns inga förenklade konstruktioner eller konspirationer utan bara intelligent insiktsfullhet. Än mer imponerande är hennes insikter när det gäller unga människors utsatthet av olika slag och vilka konsekvenserna kan bli. Det här är en både ovanlig och djupt berörande förmåga.

I den första delen finns inte alls de många felaktigheter som finns i den andra. Däremot finns en helt annan typ av problem. Många författare har, liksom denna, journalistbakgrund. Journalister finns av många slag men de som arbetat med nyheter inom kvällspress eller etermedia har drillats i snuttifiering. Jag har själv för länge sedan arbetat ett tag på Aftonbladet och fick ständigt höra: skriv kortare, kortare meningar, kortare stycken, enklare ord, använd punkt i stället för komma! Det är bra råd i det sammanhanget, för den korta texten, men det är inga bra råd för skrivandet av den långa text som en bok utgörs av. Det avhuggna språket kan fungera utmärkt som pulshöjare i särskilt dramatiska scener, men blir det för mycket stör det läsningen. Det blir som att lyssna på en konsert med en orkester som hela tiden använder staccato, det blir bara jobbigt, det behövs legato också. Just nu överdriver jag kraftigt, så farligt är det inte, men det finns en tendens till ett alltför avhugget språk i den första delen som författaren arbetat bort i den andra. Det är en förbättring, men i allt annat är den första delen bättre.

Det här är en uppenbart mycket begåvad författare som framför allt har en ovanligt stark förmåga att se, förstå och skildra unga människors utsatthet på olika sätt. Hon har inte fått ut sin potential helt och hållet i de två första böckerna, av helt olika skäl, men jag är övertygad om att det kommer och jag ser fram emot den tredje delen.

Författaren

Ann-Christin ”Anki” Edvinsson Hedström, är född 1971 i Mariestad och flyttade senare till Stockholm. Som ung blev hon känd som ”Väder-Anki” i TV4 1993-2000 men efter journalistutbildning gick hon över till andra roller som reporter och programledare för bland annat När & fjärran, Ordjakten och Akademien för det okända. Hon medverkade i 2008 års upplaga av Stjärnor på is.

2010 flyttade hon till Umeå för jobb som reporter och redaktör för de lokala TV4-nyheterna innan hon 2014 återvände till Stockholm och ett karriärsskifte. Hon är uppväxt i en polisfamilj och har alltid haft ett stort intresse för dessa frågor vilket ledde fram till universitetsstudier inom kriminologi.

Hon hade sedan länge också haft författardrömmar och anmälde sig till Skrivarakademin, en heltidsutbildning för blivande författare på Folkuniversitetet. Parallellt med utbildningen gjorde hon research för sin första bok, Lust att döda, den första delen i Umeåserien med Per Berg och Charlotte von Klint som huvudpersoner, och den gavs ut våren 2018. Nu i januari 2021 kom den andra delen, Snöängeln.

Text från bloggen Kapprakt.

Läs här om Anki Edvinssons andra bok, Snöängeln.