En bombexplosion på nyårsafton sätter Oslo i terrorberedskap. Ett av namnen på listan över skadade är bekant för Alexander Blix: Ruth-Kristine Smeplass, mamma till Patricia som två år gammal kidnappades tio år tidigare och har varit försvunnen sedan dess. När fallet får ny aktualitet fattar också bloggaren Emma Ramm intresse för det olösta mysteriet. Från var sitt håll försöker Emma och Alexander tränga igenom den rökridå som lagts ut för att dölja sanningen om Patricias bortförande.

Recension

Anders Kapp har läst Rökridå och glädjer sig åt att de norska spänningsmästarna är tillbaka. Läs hans recension här.

Visst är det kul att upptäcka nya bra debutanter men ibland kan det vara befriande tryggt med läsning av etablerade stjärnor. Norska mästarna Jørn Lier Horst och Thomas Enger började samarbeta för en tid sedan och nu finns deras andra gemensamma bok ute på svenska, Rökridå. Det är ett excellent spänningsverk där ett dramatiskt bombdåd i centrala Oslo mitt på nyårsnatten vävs samman med ett tio år gammalt kidnappningsfall, en knappt tvåårig liten flicka som aldrig återfanns; det blir en gnistrande väv att fängslas av. Men det är något som hänt jämfört med deras förra bok Nollpunkt som inte är lika njutbart.

Huvudpersoner som återkommer från deras förra bok är Emma Ramm, ung journalist på nättidningen News.no, och Alexander Blix, en medelålders kriminalpolis. De två har en speciell relation sedan Alexander räddat hennes liv för nitton år sedan, när hon var ett barn, genom att skjuta hennes pappa som var på väg att döda henne. Alexander har följt hennes uppväxt på avstånd och först i vuxen ålder (förra boken) fick Emma reda på att det var Alexander som grep in den gången. Sedan dess träffas de regelbundet för att prata, nästan en pappa-dotter-relation, och inte minst delar de information och hjälps åt på ett sätt som annars är ovanligt i kontakterna mellan poliser och journalister.

Emma har fått en del psykologhjälp efter allt som hände under nedräkningsmorden (förra boken) och när det blir nyårsafton är hon rädd för att något ska hända under nedräkningen till tolvslaget. Hon känner att hon måste vara med bland folkmassorna på Rådhuskajen vid midnatt så hon lämnar en fest och nye pojkvännen Kasper Bjerringbo, en dansk journalist, för att åka dit. Hennes irrationella rädsla visar sig vara välbefogad. En stor bombexplosion vid tolvslaget som dödar och skadar en hel del människor försätter Oslo i full terrorberedskap.

Alexander och kollegan Sofia Kovic finns i närheten och är bland de första på plats. Han ser en svårt skadad kvinna i det iskalla vattnet, kastar sig i och lyckas få in henne till kajen. Senare identifieras hon som Ruth-Kristine Smeplass på sjukhuset där hon svävar mellan liv och död. Det är ett namn som Alexander reagerar direkt på; hon är mamman till Patricia som knappt två år gammal kidnappades för tio år sedan och aldrig återfanns, en utredning som Alexander varit djupt engagerad i.

Patricias pappa, Christer Storm Isaksen, sitter i fängelse sedan länge. En tid efter kidnappningen dödade han en man som han var säker på varit delaktig i bortförandet av hans dotter. Innan kidnappningen hade han ensam vårdnad av dottern på grund av mammans psykiska problem och missbruk. Han hävdade hela tiden att mamman måste ha varit delaktig, men polisen hade avfärdat det, mamman hade alibi. I nutid kommer det ett anonymt brev till honom i fängelset som innehåller en bild på en flicka i tolvårsåldern och han är säker på att det är Patricia.

Samtidigt som alla resurser sätts in på terroristjakten hittar Alexander flera detaljer som tyder på samband med den ouppklarade kidnappningen. Han går sin egen väg tillsammans med några nära kolleger trots protesterna från före detta vännen och numera chefen Gard Fosse. Han får också hjälp av Emma som har sina egna skäl att engagera sig djupt i bombdådet.

Både intrig och berättarteknik fungerar riktigt bra. Vi rör oss mellan olika berättarperspektiv i nutid, med insprängda delar i dåtid, i ett högt tempo där vår förståelse för vad som egentligen hänt och händer successivt fördjupas. Vi rör oss också mellan olika miljöer, både i Norge och Danmark, samtidigt som den dramatiska nivån stegras på vägen mot en oväntad och stark upplösning som skulle göra sig fantastiskt bra på film. Här finns också en riktigt snygg och berörande epilog.

Det som imponerar särskilt är de starka karaktärsbyggena och det gäller absolut inte bara huvudpersonerna, även birollerna ägnas omsorg. Som till exempel hotellstäderskan Amy Linh som i tolvårsåldern flydde från Vietnam på 70-talet, en ensam kvinna som bestämt sig för att skriva ner sin historia, en kvinna som råkar illa ut på grund av att hon tar sitt lågavlönade jobb på allvar.

Tråkigt nog hackar läsningen ibland, något jag inte alls upplevde med den förra boken Nollpunkt, och jag funderade på varför. Författarna har sannolikt inte blivit språkligt sämre, men jag ser att förlaget bytt översättare och där kanske det kan finnas en förklaring till att det inte finns samma flyt? Det är inga stora saker, men ändå irriterande. Några få exempel. Jag tycker att ”T-shirt” eller ”t-shirt” fungerar i obestämd form singular, men som många anglicismer blir böjningarna rätt otympliga; i stället för ”T-shirtarna” känns det bättre med ”t-tröjorna”. Uttrycket ”grovt människorov på Patricia” innehåller en olämplig preposition. ”Det var nästan tjugo år sedan han hade varit i operativ tjänst” sägs om Alexander, men det är inte sant, han är mycket operativ hela tiden. Författarna måste ha avsett ”yttre tjänst”, ”inom ordningspolisen” eller något annat. Amy Linh beskrivs som en ”ung kvinna” trots att hon måste vara närmare sextio. Visst ger svenskan stor frihet när det gäller att skapa sammansatta ord, men ”kohjordar” känns rätt udda. Som sagt, inga stora saker men det känns rätt slarvigt när språk och detaljer inte riktigt fått den omsorg de borde förtjäna. Och det tar bort en del av glädjen i läsningen.

Men trots detta går det inte att känna annat än beundran för de norska spänningsmästarna!

Författarna

Jørn Lier Horst, född 1970, är en av Norges mest framstående kriminalförfattare. Han har tidigare arbetat som utredare i Larvik men är nu författare på heltid. Jørn Lier Horst skriver både för barn och vuxna och har mottagit flera stora priser för sina böcker däribland Glasnyckeln.

Thomas Enger, född 1973, bor i Oslo och har tidigare arbetat som journalist. Han debuterade som författare 2010 med kriminalromanen Skendöd, den första i en serie journalisten Henning Juul, som sålts till 30-talet länder. Han skriver även för ungdom och arbetar också som musikkompositör.

Text från bloggen Kapprakt.