Carlsson var bara 23 år gammal när han debuterade med romanen Fallet Vincent Franke. Hans tredje roman, Den osynlige mannen från Salem, belönades med Svenska Deckarakademins pris för årets bästa svenska kriminalroman 2013. Han blev då, 27 år gammal, den yngste mottagaren av priset någonsin, sedan det instiftades 1982. Sista delen i Leo Junker-serien, Den tunna blå linjen, nominerades till Svenska Deckarakademins pris för årets bästa svenska kriminalroman 2017. Serien om Leo Junker är utgiven i 20 länder.
Hans första roman för unga, Oktober är den kallaste månaden, belönades med Spårhunden, Svenska Deckarakademins pris för årets bästa svenska barn- och ungdomsdeckare, 2016.
Efter Leo Junker-seriens slut våren 2017, inledde Carlsson arbetet med en ny kriminalroman. Järtecken utkom i mars 2019. Boken betraktas som Carlssons definitiva genombrott, beskrevs som ”en fulländad roman om ett brott”[5] och nominerades kort därefter till Årets Bok 2019. Hösten 2019 tillkännagav Svenska Deckarakademin att Järtecken var en av fem titlar nominerade till priset för årets bästa kriminalroman.
Christoffer Carlsson är född och uppvuxen en mil utanför Halmstad. Han flyttade till Stockholm 2005 för att läsa kriminologi vid Stockholms universitet och blev våren 2014 filosofie doktor i kriminologi. Han är sedan i januari 2018 verksam som lektor och forskare i kriminologi vid Stockholms universitet och Institutet för framtidsstudier. I juni 2019 tilldelades han Stockholms universitets pedagogiska pris för Årets Lärare.
Den 10 mars 2021 utkommer Christoffer Carlsson med boken, Brinn mig en sol, en kriminalroman om sanning, skuld och ansvar i en tid då Sverige förändras bortom igenkänning.
Christoffer Carlsson
Debuterade med:
Fallet Vincent Franke (2010). Nu i efterhand önskar jag nog att jag hade väntat något år till.
Aktuell med:
Brinn mig en sol, andra kriminalromanen i Hallandssviten som inleddes med Järtecken för två år sedan.
Författarförebild:
Det där är en bra och svår fråga. Jag har å ena sidan ingen särskild, men å andra sidan många. Det skiftar från bok till bok, på ett vis. När jag skrev Järtecken hade jag läst mycket P O Enquist och Kerstin Ekman; under arbetet med Brinn mig en sol drogs jag till Philip Roth och John Updike, Torgny Lindgren och Flannery O’Connor. Man söker liksom hela tiden den författare, död eller levande, som väcker något i en.
Beskriv en typisk ”Christoffer Carlsson-roman” med tre ord:
Kymig. Relationer. Brott. (De är bättre än de låter med tre ord. Lovar.)
Bor:
I Hägersten i södra Stockholm.
Bästa platsen att skriva på:
Balkongen, en sommardag. Jag kan sitta där hur länge som helst. Tiden försvinner.
Bästa platsen att läsa på:
I soffan eller sängen. Eller på parkbänken. Eller på flygplanet. Var som helst, egentligen, där man kan sitta och få vara ifred en stund.
Bästa lästilltugget:
Jag tuggar inte gärna på något när jag läser, vet inte varför. Det har inte med smulor att göra, vem bryr sig om smulor. Men jag dricker hellre, kaffe eller, i undantagsfall (efter en särskilt produktiv arbetsdag) en liten buse whisky.
Bästa resmålet:
Fan, du, jag har rest så lite. Men min senaste fina resa var till Paris. Där var vackert. Det var där jag bestämde mig för att stryka det arbetsmanus jag hade då, och istället skriva Brinn mig en sol.
Dold talang:
Du! Man tror inte det här om mig, men jag är faktiskt förvånande bra på racingsimulatorer, som Assetto Corsa och Project Cars. Jag skulle vilja prova iRacing också, men det finns bara på PC och jag har har ett Xbox. Kommer från när jag var barn, tror jag. Jag var (och är) ett stort motorsportfan. Inte helt modernt att älska doften av bensin och metall i dessa tider, men sån är jag.
Skulle aldrig:
Säga aldrig.
Nu Christoffer måste vi prata om böcker och dina bokhyllor!
Hur organiserar du din bokhylla?
I någon mening alfabetiskt och delvis efter genre. Men bokhyllan i vårt hem är en ständig diskussionspunkt. Det är som om den krymper hela tiden …
Vet du hur många böcker du har hemma?
Ingen aning. Några tusen. Alldeles för många och ändå alldeles för få.
Finns det några pinsamma böcker i din bokhylla?
Finns det pinsamma böcker? Vilka skulle det vara, i så fall? Nej, för fan. I min bokhylla samsas stolt Philip Roths American Pastoral med Kristina Ohlssons Stormvakt och Per Nilssons Svenne.
Hur ser du på pappersböcker och digitala böcker? Vad föredrar du?
Pappersböcker. Jag tycker om den fysiska förnimmelsen av en bok, hur den känns i handen, hur den luktar, hur sidorna frasar mellan fingrarna när man vänder bland. Men numera kombinerar jag dem med digitala böcker, och då ljud. Om jag verkligen får som jag vill sitter jag och läser i den fysiska boken tills jag måste ge mig iväg och då tar jag fram telefonen, försöker hitta den plats jag läst till, och lyssnar sedan till inläsningen medan jag går och handlar, diskar, tvättar eller vad jag nu måste göra. När jag sedan är klar återvänder jag till den fysiska boken och bläddrar fram. På det viset lämnar jag aldrig riktigt bokens värld. Det är en behaglig känsla.
Vilken/vilka ”klassiker” läser du om och om igen?
Det finns ingen sån bok för mig. Däremot har jag böcker jag ofta återvänder till, bläddrar i och läser snitt ur. Även det tenderar att skifta. När jag skrev Järtecken återvände jag ofta till Kapten Nemos bibliotek och Händelser vid vatten; med Brinn mig en sol var det Hummelhonung och The Human Stain.
Finns det någon ”klassiker” som du nog aldrig kommer att läsa?
På spaning efter den tid som flytt. Jag vet inte varför. Det bara känns … otroligt.
Vilken är den senaste riktigt, riktigt bra bok du läste?
The name of the rose läste jag nyligen, eftersom jag blev påmind om den i och med tv-serien som kom härförleden. Och The Lies of Locke Lamora av Scott Lynch.
Hur långt måste man läsa innan man får ge upp om en bok?
Man får ge upp en bok precis när man vill. Livet är för kort för att ödsla tid på böcker som inte fångar en.
Vad gör du med böcker du inte vill ha kvar?
Finns det såna böcker?
Vad läser du just nu?
Pnin av Vladimir Nabokov. Jag läste nyligen ut Stormvakt av Kristina Ohlsson men att jag läser en kriminalroman hör faktiskt till ovanligheterna, numera. Jag har av någon anledning börjat bli mer dragen till romaner, inte minst äldre sådana.
Vilken är den roligaste bok du har läst?
Oj, bra fråga. De roligaste böckerna innehåller ju ofta en oerhörd sorg och smärta också. Man kan ju skratta med En man som heter Ove eller Folk med ångest, men gråta till dem också. Det är det som är det fina med litteraturen och, inte minst, humor. Den är så mångbottnad.
Vilken bok borde alla unga människor läsa?
Man bör läsa den bok som ropar ens namn, oavsett vilken det är. Den bok som talar till en, intresserar en, som tycks väcka något i en.
Vad är det för sorts böcker vi behöver just nu?
Jag har lite svårt att tro på folk som menar att vi just nu skulle ”behöva” en viss sorts litteratur, eller en särskild typ av böcker. Böcker som formar sig efter tidsandan är sällan bra böcker, i längden.
Vad kommer du ihåg av barndomars läsupplevelser, som gav dig hjärtklappning/äventyr/tröst?
Oh man. Allt. Jag kommer ihåg allt. Det var som elektricitet när jag upptäckte litteratur och böcker som barn. Något outgrundligt, ett mysterium nästan. Vad är det här? Vad händer? Om du var född 1986 och växte upp i en avkrok av Hallands landsbygd under ett ironiskt och begynnande cyniskt nittiotal, behövde du drömma. Om något kunde få dig att drömma, så var det böcker.
Vilken litterär gestalt skulle du vilja vara?
Ibland tilltalas jag av tanken på Nathan Zuckerman, Philip Roths författarjag som tagit tillflykt till ett isolerat hem i en avkrok av USA, och tillbringar sin tid med att skriva och läsa. Stillheten i det är ibland åtråvärd för mig. Men jag vet inte, han är å andra sidan alldeles ensam och om det är något jag värdesätter mer än mitt arbetsliv så är det relationerna till mitt barn, kvinnan i mitt liv och de som står mig nära.
Vem skulle du vilja skrev ditt livs historia?
Nån som uttryckte sig kort och koncist, som fick det enkelt och bra: Han föddes, han skrev medan han levde, han dog. Nåt sånt. Man stökar undan det så man kan gå vidare till annat, viktigare sedan.
