En pojke hoppar från en bro. En kvinna hittas mördad i sitt hem. En tonårsflicka försvinner spårlöst. De tre tragiska händelserna verkar först inte kopplade till varandra. Men Charlotte von Klint och Per Berg vid Umeåpolisen börjar se tecken på att allt hänger samman. Den gemensamma nämnaren stavas narkotika.

Medan vintern har ett fast grepp om Umeå och snötäcket växer allt högre, kämpar Per och Charlotte mot klockan. De måste ta reda på vem som är ansvarig för tragedierna som drabbat och fortsätter att drabba staden, och de måste till varje pris hitta den försvunna flickan – innan det är för sent.

Snöängeln är en spännande, tempofylld och uppslukande kriminalroman. Poliserna Charlotte von Klint och Per Berg är på många sätt varandras motsatser, men tillsammans bildar de ett oslagbart team.

Recension

Anders Kapp har läst Anki Edvinssons senaste bok, Snöängeln. Läs hans recension.

Jag har läst en hel del aktuell Norrlandsspänning på den senaste tiden och nu var det dags för ett besök i Umeå. Kärnan i Anki Edvinssons nya Snöängeln är ungdomars utsatthet på många olika sätt som manifesteras i psykisk ohälsa, ätstörningar, drogberoende, sexuellt utnyttjande och i värsta fall död. Utöver en spännande intrig är det en både inkännande och berörande berättelse. Det finns mycket att tycka om men tråkigt nog har textgranskningsprocessen misslyckats. Boken är utgiven av ett av våra största förlag, som jag verkligen respekterar, men den här gången har allt gått fel. Hade det varit en biltillverkare hade man fått återkalla alla sålda exemplar för reparation.

Det här är andra delen i en serie om de återkommande huvudpersonerna Charlotte von Klint och Per Berg som arbetar vid Umeåpolisen. De är ett udda par men kompletterar varandra väl. Charlotte har en överklassbakgrund, är rik, vacker och alltid elegant klädd. Hon och sjuttonåriga dottern Anja tittar just på ett nytt boende i Umeå, ett av stadens mest exklusiva hus. Anja bor mest i Stockholm, hos Charlottes ännu rikare och snobbigare exman Carl, men hon är ofta i Umeå och har en del kompisar där. Per är en mycket vanligare person som jobbar på med sitt liv och sin hälsa. Han har fått en del psykologhjälp efter traumatiska händelser tidigare, han har tränat och gått ner en hel del vikt vilket är bra för hans diabetes. Livet med hustrun Mia och hockeytokiga sönerna Simon och Hannes har blivit allt bättre.

De är bra huvudpersoner, väl utvecklade karaktärer, men de är inte de som lever mest kvar i huvudet efter läsningen.

I inledningen får vi möta Anton, en 16-åring med problem sedan länge, ofta djupt deprimerad, fylld av ångest och tvångssyndrom. Beroende av narkotikaklassad psykofarmaka. Nu orkar han inte längre. I den kalla januarinatten cyklar han uppför nybyggda Västra länken-bron, den högsta bron i Umeå. Självmord har han tänkt på i halva sitt liv, men nu är det dags. När han sitter på broräcket högst upp kastar han först ner mobilen och sitt kvarvarande förråd av droger i mörkret när han hör en bil komma. Det är hans föräldrar som kommer fram just för att kunna se honom falla ner mot döden.

Anton sörjs av bästa vännerna Linn Mattsson och Frida Malk, framför allt Frida tar det mycket hårt. Det är dessa två tonårstjejer som är de karaktärer man som läsare verkligen berörs av. Författaren ger en trovärdig bild av hur tufft livet kan vara i detta skede av livet. De går i första året på gymnasiet och pratar med varandra om allt. Väldigt mycket handlar om yta. Komma över dyra märkeskläder är viktigt. Att vara smal är viktigt; bägge har ätstörningar, spyr medvetet upp det lilla de äter.

Killar är viktigt; balansgången mellan föraktet om man inte ställer upp på sex och det ännu större föraktet om man ligger med för många är omöjlig. Det är viktigt att komma med på rätt fester, särskilt de vilda nätterna i övergivna Nydalahuset där 22-årige universitetsstudenten William Gunnarsson är den okrönte kungen och leverantören av berusning i alla dess former. Bägge tjejerna använder illegala piller då och då, Frida mycket mer än Linn: ”Den där varma känslan, som att bli invirad i en filt av självförtroende.” Berättelsen om Linn och Frida är den starkaste delen av boken, riktigt bra.

Linn lever med sin mamma Camilla som etablerat en framgångsrik näthandel inom inredning, tjänar bra, och hon är också besatt av yta. Hon driver instagramkontot ”camillahappymom” som har femtontusen följare och hon kan lägga ner timmar på att arrangera bilder av det perfekta livet, bilder där Linn tvingas vara modell. Linns pappa bor i Stockholm, hon har vaga minnen av att hon träffat hon en gång när hon var liten, annars har de ingen kontakt alls, hon vet inte ens vad han heter. Linn är också kompis med Anja, de umgås när hon kommer till Umeå från Stockholm.

Frida lever med sina föräldrar Estelle och Viggo. Pappan är professionell pokerspelare och har tjänat mycket pengar på det. När han bodde i Stockholm blev han indragen i ett kriminellt nätverk, det var också i samband med det han träffade Estelle. När han lämnade nätverket var det inget som accepterades av ledaren Tony Israelsson. Viggo har en dödsdom vilande över sig och det var därför de flydde till Umeå där familjen håller sig så osynlig som möjligt. Estelle har blivit allt mer alkoholiserad. När Tony kommer ut efter några år i fängelse ökar familjens oro.

I Stockholm försöker Tony få ordning på affärerna tillsammans med sin närmaste man Abbe Ali. Deras droghandel utmanas av ett nytt okänt nätverk. De får information om att centrum verkar finnas i Umeå och bestämmer sig för att åka dit.

52-åriga apotekaren Unni Olofsson hittas mördad i sitt hem och Frida försvinner efter en festnatt i Nydalahuset. Det är upptakten till polisutredningen där Per är förundersökningsledare med Charlotte som biträdande.

Det är en spännande och dramatisk intrig, med en överraskande upplösning. Den är kanske överdrivet komplex med alltför många komponenter som inte alltid hänger samman, den skulle ha mått bra av en smula städning innan utgivning, men det finns något som är mycket värre.

Jag kan knappast komma ihåg när jag senast läste en text som innehåller så många fel som den här. Som jag skrev igår i ett inlägg om förlagsvärlden blir författaren själv nästan alltid efter mycket lång tid med skrivande och omskrivande av flera hundra sidor blind inför sin egen text. Det går inte längre att se logiska och språkliga fel. Det är därför det är så viktigt med förlagens textgranskningsprocess hela vägen från övergripande handlingslogik ned till korrekturläsningens språkliga detaljer. Men när det gäller den här texten har textgranskningen inte fungerat.

Låt mig ge några exempel: I dialogerna blandas ofta mycket talspråkliga ord med mycket skriftspråkliga ord på ett sätt som inte alls fungerar bra.

Jag kan inte se hur följande kombination av information skulle kunna vara möjlig: ”Hon hölls upprätt längs trädstammen av ett rep som var knutet runt en grov gren någon meter upp i trädet. Hennes ben var lätt krökta under den hängande överkroppen och fötterna låg i snön med anklarna neråt.”

Det kriminella nätverket som förekommer i handlingen har getts namnet ”Syndikaterna”. Man kan naturligtvis hitta på vilka namn som helst, men det känns konstigt. Som ord existerar det inte i svenskan. Det låter som flertal men dels heter syndikat i bestämd form plural syndikaten, dels är det bara ett nätverk, inte flera.

En klänning har inte ”armar” den har ”ärmar”. I formuleringen ”de kom som bi till honung” borde det vara ”bin” och i ”som aldrig skulle underlåta sig att vara oärlig” avses egentligen någon som inte skulle kunna vara oärlig, så ”nedlåta sig till” skulle kanske fungerat. ”Han föredrog att vara ute på golvet med kollegorna, särskilt som nu efter helgen när de började droppa in på polishuset” låter bara konstigt. Att ”knipa ihop ögonen” innebär för mig att blunda hårt, men här avses ”kisa”, alltså det man ofta kan göra i starkt ljus. Det finns mycket mer.

Det här är sorgligt på många olika sätt, inte minst i en tid när själva förlagsbegreppet urholkas är det viktigare än någonsin att de riktiga förlagen upprätthåller en rimlig kvalitetsnivå. Det är naturligtvis också sorgligt för författaren som inte fått den hjälp hennes i övrigt starka berättelse behöver. Och det är sorgligt för oss läsare som har all rätt att kräva bättre kvalitet än det här.

Författaren

Anki Edvinsson växte upp i Stockholm och som ung blev hon känd som vackra ”Väder-Anki” i TV4, en ytlig roll som hon så småningom tröttnade på. I stället blev det olika programledarroller i samma TV-kanal innan hon 2010 flyttade till Umeå för att arbeta som journalist i de lokala TV-nyheterna.

2014 flyttade hon tillbaka till Stockholm, bytte inriktning och började läsa kriminologi vid Stockholms universitet. Hon är uppväxt i en polisfamilj och har alltid haft ett stort intresse för dessa frågor.

Hon hade sedan länge också haft författardrömmar och anmälde sig till Skrivarakademin, en heltidsutbildning för blivande författare på Folkuniversitetet. Parallellt med utbildningen gjorde hon research för sin första bok. Den heter Lust att döda, den första delen i Umeåserien med Per Berg och Charlotte von Klint som huvudpersoner, och den gav hon ut på eget förlag våren 2018. Liksom i den nya boken finns det där utsatta och trasiga 17-åringar med viktiga roller, då Kalle och David som berusar sig ständigt med allt de kan komma över.

Text från bloggen Kapprakt.