Erik hittar föräldrarna döda i bastun. Eftersom grannarna i byn fruktar en ny epidemi blir Erik bannlyst, och med sin lillasyster Sofia i släptåg tvingas han till en farofylld vandring mot Kiruna. Där finns jarlen – och Eriks enda chans att vinna tillbaka gården.

Torparen Marja, tidigare mellanchef i hemtjänsten, blir tillfångatagen av ett kriminellt gäng som hemsöker de norrbottniska skogsbygderna. Samtidigt har hennes man Mårten spårlöst försvunnit. Nu måste hon ställa sig in hos sina fångvaktare och försöka bli en av dem för att överleva.   

NATTAVAARA är den första delen i en fängslande trilogi om Nordmark, en storslagen vision om en nära framtid där klimatkatastrofer, pandemier och finanskriser slitit ­sönder samhället. Norrbotten har brutit sig loss från ­Sverige och styrs av en enväldig jarl. På landsbygden ­råder hungers­nöd, och invånarna för en ständig kamp för att överleva i en värld där medmänsklighet eller hänsynslöshet kan vara skillnaden mellan liv och död.

Recension

Anders Kapp har läst Nattavaara. Här följer hans recension.

Ett välkänt citat från Albert Einstein är “I know not with what weapons World War III will be fought, but World War IV will be fought with sticks and stones”. Han lär ha sagt det i en intervju med journalisten Alfred Werner 1949 och även om källorna verkar vara något osäkra handlar det om en varning för att ett kommande kärnvapenkrig skulle slå ut hela vår civilisation och all vår teknologi så att det efter det bara skulle finnas käppar och stenar kvar att slåss med. Jag har stött på citatet flera gånger på senaste tiden, bland annat finns det i Don DeLillos nya Tystnaden som snart kommer på svenska, men då med en mer generell innebörd som handlar om samhällets sårbarhet inför flera av samtidens kriser; det är så mycket som vi idag tar för givet, som vi är helt beroende av, som kan gå förlorat och vilken sorts liv har vi då att se fram emot? Ett förslag till svar på den frågan levererar Thomas Engström och Margit Richert i dystopin Nattavaara, första delen av en trilogi om livet i landet Nordmark i en rätt nära framtid men efter katastroferna. Det här är ytterligare ett exempel på aktuell Norrlandsspänning.

Geografiskt utgörs Nordmark av Norrbottens län, efter en sorts tredje världskrig, inte i form av kärnvapenkrig men väl i form av klimatkatastrofer, återkommande pandemier och andra kriser brutit sig loss från Sverige för att bilda en egen stat, styrd av en enväldig jarl. Det är på många sätt ett laglöst land där kampen för överlevnad är hård, svält är vardag för många, men situationen i Sverige är ännu värre; dagligen kommer flyktingar söderifrån som fängslas och blir till trälar (”instegsarbetare”) för makthavarna i Nordmark. Luleå och Piteå är utplånade och maktens centrum finns i Kiruna.

Vi befinner oss i Jokkfall vid Kalixälven sydost om Gällivare, det är en vårdag, 7 maj år 11 EB (efter befrielsen, Normarks tideräkning) och Erik har nyss fyllt 16, i stort sett en vuxen man. Den här dagen hittar han sina föräldrar döda i bastun, utslitna av eländet har de tagit livet av sig och lämnat Erik med ansvaret för gården, sig själv och hans nioåriga syster Sofia. Men de får inte ens behålla den lilla gården, byrådet förvisar dem och deras enda möjlighet är att gå till Kiruna och klaga hos den enväldige jarlen som har sitt säte där.

För tolv år sedan var Marja mellanchef i hemtjänsten i Luleå. Nu försöker hon överleva i en liten stuga i Strittjomvare, nordväst om Arvidsjaur, tillsammans med sin man Mårten. Han är borta sedan några dagar, han har gått till marknaden i Arvidsjaur för att försöka byta till sig några nödvändiga saker (någon egentlig valuta finns inte längre). Men han kommer inte tillbaka, i stället kommer ett kringcyklande rövarband som tar det lilla som finns och tvingar med sig Marja på den fortsatta färden.

Erik och Marja är två av huvudpersonerna i berättelsen och vi får följa dem genom deras prövningar i växlande kapitel. Ytterligare en viktig karaktär är Daniel Hartmann i Kiruna, vicejarl och chef för det fruktade DSO, Direktoratet för sammanhållning och ordning. Han är landets näst mäktigaste person som har växande problem med att hantera vännen och jarlen själv, Sebastian Hall, en karismatisk narcissist vars enväldiga beslut ibland kan skapa stora problem, beslut påverkade av ett växande narkotikaberoende.

Nordmark är i hög grad ett missbrukssamhälle och det gäller även statens finanser. Den nödvändiga vapenimporten betalas med amfetamin från statlig tillverkning. För vapen behövs för att hantera både externa och interna problem, i Nordmark finns både samiska och frireligiösa oppositionsgrupper. Även om mycket gått förlorat i katastroferna har inte Einsteins förutsägelse besannats; här finns betydligt mer kraftfulla vapen än käppar och stenar.

Det är ett stort jobb att bygga ett nytt och fiktivt samhälle med sin historia, organisation, ideologi, ekonomi, människor och mycket annat och i huvudsak är det riktigt imponerande. Jämfört med liknande litterära projekt underlättas det av en i stort sett befintlig geografi, med tillägg av en del nya orter, och användning av en hel del befintliga komponenter från olika tider och platser, men det är ändå ett komplicerat byggnadsverk och det är självklart att författarna vill använda det till fler böcker.

I första delen av en sådan serie finns en utmanande balansgång: det är så mycket som ska introduceras och förklaras för läsarna som samtidigt har rätt till en intressant berättelse. I stort sett klarar författarna den balansgången väl även om alla introducerande delar ibland kan kännas överväldigande. Det som riktigt imponerar är levande och starka karaktärer som också utvecklas genom svåra prövningar av olika slag.

En annan balansgång, som gäller för alla serier, är den mellan bestående och avslutade element. Bestående är naturligtvis miljön, här samhällsbygget Nordmark, och återkommande karaktärer, men normalt också någon eller några biberättelser som utvecklas över flera böcker. Varje bok bör dock innehålla någon helt avslutad delberättelse och jag tror inte jag är ensam läsare om att bli en smula besviken på den delen.

En av grundstenarna för Nordmark är den upplevda utsugningen av naturtillgångarna i norr, hur stora värden hela tiden flyttats söderut, och den argumentationen upprepas kanske några gånger för mycket.

Det är kreativt och välskrivet, texten fångar mycket av tidsandans osäkerheter och oro på ett spännande sätt, det är en bra form för samhällskritik, det finns intressanta tankar om vad som händer med människor när civilisationen rasat (något av Hobbes allas kring mot alla) men det är knappast den bästa dystopi jag läst. Trots en del invändningar så kommer jag sannolikt ändå att läsa nästa del för att få veta hur det går för alla de innevånare i Nordmark som jag nu lärt känna.

Författarna

Thomas Engström är född 1975, utbildad till jurist men verksam som författare och kulturjournalist. 2003 debuterade han med romanen Mörker som gör gott och 2006 kom hans andra roman Dirty Dancer. Under åren 2013-2017 kom han ut med en kvartett politiska thrillers i en internationell miljö med huvudpersonen Ludwig Licht, tidigare Stasi-officer och numera krögare och frilansande problemlösare. Serien fick flera priser, såldes till ett antal länder och har filmatiserats som tv-serien Väster om friheten som också är titeln på den första boken i serien. Han är också verksam som översättare från engelska med ett tjugotal titlar bakom sig.

Margit Richert är född 1981, uppvuxen på Öland, kulturskribent och litteraturkritiker i Aftonbladet, har tidigare varit krönikör i Svenska Dagbladet. Hon har vunnit Hirampriset för sin gärning som matskribent. Hon har tidigare har arbetat som kock och haft flera matbloggar. Hon har fått flera priser i sin roll som matskribent. Numera arbetar hon främst som kulturskribent och krönikör.

De två är gifta med varandra och efter några år i Georgien är de sedan 2017 bosatta i Jokkmokk, mitt i Nordmark. Nattavaara är deras första gemensamma bok.

Text från bloggen Kapprakt.