Amerikansk jord är en bok du aldrig glömmer. En skrämmande aktuell och fullständigt uppslukande roman om en mor och en son på flykt – från Acapulco i Mexiko mot tryggheten i USA.

Nyss var ledaren för knarkkartellen Los Jardineros en omtyckt kund i Lydias bokhandel. Nu har han visat sitt rätta ansikte. Som hämnd för ett avslöjande reportage har hans män dödat hennes journalistmake och ytterligare 15 familjemedlemmar. Endast Lydia och den åttaåriga sonen Luca undkommer. De flyr, först på måfå, sedan norrut. På vägen möter de barmhärtighet och medmänsklighet men också livshotande faror.

Amerikansk jord är en oavbrutet spännande roman om hur långt vi är villiga att gå för att rädda dem vi älskar.

Recension

Caroline Nilsson har läst Amerikansk jord. Hon skriver ”Hjärtat går i baklås” i sin recension. 

Man behöver inte läsa många rader för att förstå att denna bok på många vis är ett litteraturens sigill. Den är uppkomsten till, kärnan för och den ständiga påminnelsen om varför litteraturen – och inte minst romanen – är viktig, finns och spelar roll. 

Berättelsen börjar hos Lydia och hennes åttaåriga son i Acapulco, Mexiko. Vi får veta att knarkkartellens ledare, Javier, vill utplåna Lydias journalistmakes familj som hämnd för ett avslöjande reportage. Lydia och hennes son måste fly. Vi får följa deras väg mer än 200 mil om dagen innan de når USA. De möter barmhärtighet och medmänsklighet men också livshotande faror. Och hela tiden jagas de av Javier; då kund i hennes bokhandel – nu en gränslös mördare… 

Jag är helt matt. Av beundran. Av (läs)eufori. Av den rubinröda kärleken i kontrast mot ett smaragdgrönt hat. Berättelsen tvingar mig att läsa vidare och strunta i att andningen blir snabb och att hjärtat skenar när sida vänds till sida.  

Författarens berättande bär något speciellt. Språket, självklarheten i pennans driv och inte minst dess spännvidd åt samtliga väderstreck.  

Jag engageras, kan inte ens förmå mig att blinka eller bromsa. Boken blir i ärlighetens namn till mitt livselixir to the very bitter end. Jag andas, lever och undantagslöst flyr tillsammans med Lydia och Luca.   

Berättelsen drivs av såväl sin egen kraft som instinkt. Den känner in sin läsare med låter författarens penna taktfullt dirigera dess riktning framåt och inåt. Oombett drar boken mig med. Språkets spänning och styrka är båda lockbeten som får varje läsare på napp.  

Jag är känslomässigt itu. Samtidigt som jag befinner mig i en oavbruten falsk känsla av trygghet vilar jag lugnt i berättelsens grepp. Spänning möter värme som slår om till ett slags förundran.  

Men en glödande penna, ett modus utom jämförelse och en densitet närmast skrivande guld har denna berättelse fått min läsande själ att både gå i baklås och låsas upp för den magi som enkom en bok kan trolla fram.  

Ta en isbjörn från Arktis och den mister sitt riktiga jag. Plocka bort salsan från tacos och kvar blir ett småländskt ”tabberas”. Samla alla träd i världen och du saknar ändå ett bibliotek. Du får ta en bok från min bokhylla och jag delar den gärna – men du kan aldrig ta denna läsupplevelse från mitt hjärta.  

Caroline Nilsson