”Jag kan ha fel” är Björn Natthiko Lindeblads självbiografiska berättelse om hur han lämnar en löftesrik karriär som ekonom för att bli buddhistisk skogsmunk, och hur han efter sjutton år i klosterlivet återvänder till Sverige. Vilsen, utan jobb eller pengar, kraschar han rakt in i en depression. Men tack vare sina lärdomar och en generös omvärld hittar han vägen framåt och är idag en uppskattad meditationslärare och föreläsare. 2018 diagnosticerades Björn med den obotliga sjukdomen ALS. I Jag kan ha fel berättar han med värme, humor och djup om sina egna tillkortakommanden, vad livet lärt honom och om vad som framstår som allra viktigast när allt går mot sitt slut. Vad hjälper oss att leva ett friare liv? Hur kan vi skapa tröst och tillit i vår egen tillvaro? Och hur gör vi för att livet skall kännas mer som en öppen hand, och mindre som en knuten näve? Boken är skriven i nära samarbete med Björns två vänner och kolleger Caroline Bankler och Navid Modiri.

Recension

Caroline Nilsson har läst Jag kan ha fel. Här följer hennes recension.

Denna självbiografi speglar livskunskap från en man med ett minst sagt rikt liv. Från toppekonom till buddistisk skogsmunk och klosterliv för att sedan 17 år senare återvända till Sverige, och efter en krasch resa sig upp mot livet igen.

Här finns plats för både bullshit- tankar och tillit tur-och-retur, rum för såväl den starka tankens kraft som den öppna handens bärighet i livet.

Sidorna baddas även av ett ödmjukt öga på varje kropp som kämpar och besitter därtill en gnutta visdom från en viss annan björn, nämligen Nalle Puh.

Det är lätt att tro att detta är en bok med klyschor från någon som suttit på en meditationskudde i Thailand hummande diverse mantran. 

Icke heller. Här råder inte en uns av vare sig naivitet eller lättja. Inte finns heller spår försök att predika tandlösa verktyg eller metoder att gradera jaget till version 2.0.

Tvärtom. Aldrig förr har skärpta klokheter och upplysande insikter om livet hanterats med sådan varsam penna och sådant mått av ödmjukhet och hjärtlig ärlighet. 

Jag niger, bockar och vill buga. 

Författaren är en fullmåne i midvinternatten, en instruktionsmanual i byggandet av en simpel möbel i ditt livsrum (och nej, jag tänker inte på en Ikeamöbel) och en Nalle Puh för varje stund då Puhbjörnen behövs som mest. 

Om att se vägen från ytlighet till innerlighet. Om vägar att söka – och nå- större självmedkänsla, självinsikt och det ack så svåra; att följa sitt hjärtas väg. 

Författaren inspirerar mig till att inte stänga mitt hjärta och att sluta fred med mig själv- och det börjar med mig. .

Det blir stilla stumt. Jag sitter där som ett fyllt glas; halvfullt eller halvtomt. Kanske lite både ock.

Till hälften fylld av tillit, förtröstan och öppenhet. Till hälften tom på virrvarr och vilsenhet. Ja, jag bara är. Eller som författaren säger – förblir varsevarande.

Det sägs att en hand som ger aldrig är tom. Jag menar att en bok som bär på, och ger av, sitt hjärta aldrig lämnar läsaren tomhänt. 

Så, tack Björn för ditt stora hjärta som lämnat mig med så mycket gott, en mindre vilsenhet och en stor nyfikenhet på livet bortom yta och hitom innerlighet.

Caroline Nilsson