Anders Kapp har läst boken och utbrister…
… ”Tell Anna I love her!” Här kommer hans recension.
”Ingenting kan göras ogjort … men idén var faktiskt aldrig min … så var det faktiskt.” Det säger Johan Wester till Amanda Lund, förhandlare vid Nationella insatsstyrkan, som denna iskalla februarinatt på Västerbron i Stockholm försöker förhindra ett självmord. Hon misslyckas. Johan Wester är beslutsam när han ger henne sin vigselring, ber henne ge den till hustrun Camilla, sedan släpper han taget och faller utan ett ljud ner mot sin död. Anna Tell har nu släppt sin tredje bok, Norr om Beirut, och hon är en författare som bara blir bättre; utöver spänning och välskrivenhet får vi som läsare möta en sällsynt stark och berörande trovärdighet i levande karaktärer, i polisarbetet, i militär verksamhet och inte minst i flyktingskapets utsatthet.
Anna Tell är på många sätt en intressant person som hunnit med mycket under sina 45 år; major, kriminalkommissarie, statsvetare och svensk mästare i bänkpress är exempel på några av hennes titlar och sedan 2017 är hon också författare (länk till en presentation längre ner). Vi pratar alltså om en ambitiös och målmedveten kvinna som lyckas med det hon föresätter sig. Hennes två första böcker var bra och framgångsrika, men hon nöjer sig inte med det; hon vill bli bättre och det lyckas hon också med, den tredje boken är den klart bästa hittills.
Vi rör oss i huvudsak mellan två berättelser som varvas med varandra. Den ena startar i Afghanistan i november 2015 där vi får möta en ung kvinna som i tidig gryning väntar på en flyktingsmugglare, en minibuss som ska ta henne till Nimruz i sydvästra Afghanistan, nära gränsen till både Iran och Pakistan. Vi får veta att hon råkat ut för något hemskt, hon har både en arm- och en benprotes. Under 18 månader befinner hon sig på flykt under svåra förhållanden, ser andra flyktingar dö, byter identitet. I mars 2017 når hon sitt mål, hon är då asylsökande i Sverige.
Bara den delen är i sig själv en mycket stark och trovärdig berättelse, en berörande och viktig läsning som man kan hoppas når fram till de många som brottas med udda inställningar till de flyktingar som kommer till Sverige. Författaren har naturligtvis ingen personlig erfarenhet av en sådan flyktingresa, men hon har gjort sin research väl, bland annat baseras den delen på intervjuer med Nawid Ramazani som själv gjort denna resa.
Den andra delen av berättelsen äger i huvudsak rum i Stockholm och den börjar 21 februari 2018 med Johan Westers självmord på Västerbron som nämndes i ingressen. Det är ett uppenbart självmord, men det dyker upp flera märkliga uppgifter. Det visar sig att hans två barn kort tidigare försvunnit, hämtats av en okänd man på förskolan, men återfunnits välbehållna efter några timmar. Varken Johan eller Camilla har polisanmält kidnappningen.
Samtidigt anmäls Veronika Bark, en chef på SIDA, försvunnen. Det finns en del kopplingar mellan Johan och Veronika; bägge har en militär bakgrund, bägge har nyligen fått blommor från en okänd avsändare och telefontrafiken visar att bägge har kopplingar till en Per Nyström som arbetar för Ericsson i Libanon.
Som läsare inser vi naturligtvis att de två berättelserna hänger samman, men riktigt hur avslöjas först mot slutet i en riktigt intelligent upplösning. På vägen dit finns mycket att njuta av för oss läsare. Amanda Lund växer som huvudperson; hon är en kvinnlig actionhjälte men samtidigt en mycket vanlig kvinna som brottas med balansgången mellan jobbets höga krav och rollen som ensamstående mamma till tvillingdöttrarna Linnea och Mirjam. Barnens pappa André har inte funnits med i bilden så mycket, men nu börjar de få mer kontakt, kanske kan det ändå bli något? Amanda har mycket hjälp av inneboende studenten Alva som tar hand om barnen en hel del. Om det finns en karaktär med måttlig trovärdighet i denna text så är det kanske hon; en så perfekt person kan knappast existera.
Amanda tar ibland självständiga beslut, som utsätter henne för faror, men i huvudsak är hon en lagspelare, absolut inte en av genrens många trasiga hjältar som ägnar sig åt ständiga soloraider mot brottsligheten. ”Polisfamiljen” består av bra personer i engagerad samverkan, också det rätt ovanligt inom genren. Särskilt gillar jag Ellen Engwall, i förra boken på ett privat säkerhetsföretag som nu är återrekryterad till polisen, en rätt asocial kvinna som möjligen har någon potentiell bokstavsdiagnos men som oerhört fokuserat och snabbt löser uppgift efter uppgift.
Skildringen av polisarbetet tillhör berättelsens stora styrkor; här finns inget av plötsliga lösningar som ramlar ner som manna från himlen, annars alltför vanligt, utan här finns ett intensivt och intelligent arbete som går fel rätt ofta men som då och då tar fram de pusselbitar som bidrar till att successivt bygga bilderna av vad som egentligen hänt.
Som titeln antyder blir det naturligtvis en resa till Libanon för Amanda, till Beirut och trakterna norr om huvudstaden. Utöver spännande dramatik får vi ta del av intressanta och trovärdiga miljöer, återigen högt betyg för författarens researcharbete.
Anna Tell har utvecklat en egen nisch inom spänningsfältet förankrad i hög kunskap om polisiär och militär verksamhet, ett internationellt engagemang, en väl utvecklad berättarteknik, en allt starkare språklig förmåga och kanske framför allt; en spiksäker balansgång på den smala lina som finns när det gäller att bygga en riktigt dramatisk och spännande intrig utan att falla utanför trovärdighetens gränser. Jag ser verkligen fram emot att följa hennes fortsatta författarskap!
Text från bloggen Kapprakt
