Nu finns den senaste diktsamlingen av Fredrik Westin ”ateisten i skyttegraven” tryckt och redo för världen. Fredrik själv beskriver sin femte diktsamling som en naturlig fortsättning på de tidigare men också bredare i sitt angrepp, mörkret är mörkare och ljuset är lite ljusare. Polariserad som världen i övrigt just nu med andra ord.

Monica Gullman har läst boken och skriver,

Ateisten i skyttegraven är Fredrik Westins 5:e lyrikbok. En fin liten samling böcker, jag som egentligen inte läser lyrik har läst dem alla. Även om jag är novis kan jag ändå följa hur han utvecklats i sitt skrivande. Denna, Ateisten i skyttegraven är mörkare, mer svärta i texten. 119 sidor, vissa av dikterna är bara några rader.

Jag har läst boken tre gånger. En gång fort rakt igenom. Sedan sakta, har backat tillbaka i vissa dikter, försökt läsa mellan raderna. Det är mycket kärlek och längtan, men också ett visst svårmod, ett djup i texterna som kanske inte funnit i hans tidigare böcker.

Läser en fjärde gång, fastnar i dikten, Epitafium, som är på rim.

Dikten börjar så här:
När klangerna slutat klinga
Och alla ljus brunnit ut
När inga klockor längre ringa
Och alla andetag tagit slut.

Blir lite glad när jag läser dikten Vår. Om tussilago, blåsippor och vitsippor. En dikt om hopp om att ljuset kommit och solen börjar värma våra kinder.

Funderar lite på titeln, Ateisten i skyttegraven. En dikt i boken heter så. Måste fråga Fredrik om det vid tillfälle.

En bok som berör, helt klart.

Den ligger på mitt nattygsbord och jag läser i den varje kväll, en dikt här och en där. Så tack Fredrik Westin för recensionsexemplaret jag fick av dig.

Monica Gullman