Caroline Nilsson har läst och recenserar Elisabeth Åsbrinks bok, ”Övergivenheten”. 

Av alla sekunder som passerar i en människas liv, hur ska man veta vilken som blir en vändpunkt?  

Tre städer, tre kvinnor och en gåta. Gåtan, som beroende på hur man ser den även kan formuleras som en fråga; vem är jag, och i vilken värld befinner jag mig? 

I boken får läsaren följa mormodern Rita, modern Sally och Katherine – berättaren – i deras sökande efter rötter och ursprung.  

Författaren beskriver med en säker ton om ensamheten som en pelare. Boken, som är en slags familjeroman, skildrar skuggan av livet genom de tre kvinnorna som alla på sina vis bär på symptom av ensamhet som uttryck för något större.  

Det är en fascinerande läsning som väcker många tankar hos mig som läsare. Om vilka skuggor en människa och generation kan bära med sig och föra vidare. Det är kittlande och fängslande på samma gång. 

Genom tre kvinnor – tre generationer – filtreras vardagens vardaglighet och vanlighetens vanlighet. Vi möter karaktärer som alla visar sig vara rotade i strävan, ha plikten i ryggraden och skammen nära inpå. Denna kombination har författaren med skicklighet förmått kapsla in i en spännande, engagerande och unik berättelse.  

Övergivenheten är en upptäckande och upplysande bok som riktar ljuset mot de dunklaste av gåtor; gåtan om oss själva, vilka vi är och varifrån vi kommer. En bok som tar dig inte bara ut i världens och genom historiska tidpunkter – den tar dig också något närmare historien om dig själv och ditt eget jag.

Hälsningar,
Caroline