Caroline Nilsson har läst boken och säger, ”Två ord slår mig som en regnstril. Oj och wow. Vilken bok!”  

Åsa Linderborg är journalist, författare och historiker som vid tiden för bokens handling var Aftonbladets kulturchef. Läsaren får följa med från hösten 2017 till hösten 2018, en dramatisk tid både i Sverige och för Åsa. Inför läsaren skildras en tid då livet prövar Åsa både privat och professionellt.  

Genom boken prövas diskursen mot varje tanke och tyckande. Utan att kamouflera eller försköna. Hon låter både sina och andras ord stötas och blötas mot med- och motgångar. Vänder och vrider. Ifrågasätter utan att kräva svar eller för den saken skull hävda att det finns sådana. Söker och undersöker. Har blicken för buktningar, nyanser och räds vare sig för sanning eller den ologiska verkligheten.  

Här är en bok som utmanar i det lilla och omfamnar i det stora. Håller om tiden och släpper taget om behovet att sätta etikett på tankar, personer och händelser. För mig är det främst härtill en bok om vänskap, relationer och ordets (slag)kraft.  

Hennes grundackord är – enligt min mening – rakt, öppet, och ärligt. Allt med en näsa för mod.  

Det är en intressant läsning som omspänner en händelserik tid. Det är fascinerande och breddar mitt eget perspektiv på tiden då, och idag. Skildringen väcker inte minst tankar om hur jag förhåller mig till saker, vilka slutsatser jag drar av intryck, andras avtryck och i det jag läser eller hör.  

Att författaren har en stadig penna med en alldeles egen ton råder inga tvivel om, och läsaren känner igen hennes röst sedan tidigare. Det är lättläst, följsamt och intressant. Språket är levande, personligt och utan minsta försök att försvåra eller försköna. Det är rakt på, rätt framåt och riktigt medryckande!  

Hon är personlig utan att passera gränsen för den personliga integriteten och respekten. Hon tangerar allvar och realism men tummar aldrig på den egna humorn eller glädjen till det hon skapar. 

Jag beundrar bokens uttryck för författarens skrivarglädje, och det är hissnande att läsa om hur det är att bära plikten att berätta och skriva så nära hjärtat – att ha den i blodet. Som ett personligt och tveeggat – ömsom passionerat, ömsom plikttroget – kall.  

Författaren parerar ord, passerar månader och porträtterar samtid. Hennes berättelse ger läsaren en sällsam, sällan skådad och (därför särskilt) beundransvärd läsupplevelse.  

Året med 13 månader är en bok om samtid, människan, vänskap och skrivandets kall. En viktig backspegel för sin samtid och en desto viktigare framruta för tiden därefter. 

Det är en bok som ska läsas för sitt språk, sin klara blick och skarpa penna. Denna bok lägger på sitt golvet för att greppa nuet vi lever idag. 

——

Bästa hälsningar, 

Caroline